15 juni it´s a Tuesday

Igår vaknade jag med huvudvärk igen...trist. Dagen var grå utanför fönstret. Jag känner mig grå på insidan och ut, känner mig trött på att inte ha ngt jobb, trött på att jag inte tar vara på dagarna på ett vettigare sätt. Idag är det lite samma, grått ute. Carpe Diem (fånga dagen) jag tycker om det uttrycket, men nu känns det mest som om dagarna rinner genom fingrarna.
 
Jag har massor av saker å ting jag kan göra, samt att jag kan ta tag i min träning. Men lusten är låg och får inte tummen ur... Känner mig splittrad. Vill känna och veta vad som bör, eller ska ske och är trött på denna väntan på ingenting. Den drenerar mig från energi. Ibland blir jag deppig dagarna före jag fyller år, vilket jag då gör nu på torsdag den 17:e. Jag vet att ingen kommer på besök, för alla jag känner är minst 25 mil bort.
 
Jag önskar mig en ny taturering av gubben, men jag önskade mig ett hjärta att hänga om halsen i fjol och inget fått ännu. Jag är ju barnsligt förtjust i att få presenter, å är verkligen tacksam för allt jag får =) Men kan bli lika deprimerad över att omgivningen, släkt å vänner glömmer gratta mig. Men i min ålder ska man ju inte bry sig om sånt? undrar vems korkad idé det var? Säkert någon som var rädd för att bli äldre, vilket jag ju inte är.
 
Jag yogar dagligen, mediterar dagligen och ändå känner jag mig ur balans? Å det som är jobbigaste, varför gör jag det? Varför känns det så splittrat på insidan, varför hittar jag inte igen min glädje och min balans, å finner ro i min tillvaro? Sen har jag min oro för min son, att han inget jobb har och är konstant utan pengar. Lever för dagen, det oroar mig enormt, inga räkningar betalas och han hamnar i moment 22.
 
Som Mor är man kanske alltid orolig till en viss del, men han bor 150 mil bort och det känns jobbigt att inte kunna hjälpa honom mer än vad jag nu förmår. Jag tvivs att bo här i Arjeplog av många anledningar och främst för den underbara natur vi har här, men det händer heller ingenting. Inget jobb får jag och jag har på ett år inte lärt känna någon jag umgås med, vilket gör att jag känner mig otroligt ensam och isolerad.
 
Jag har inget emot att vara ensam, men det är stor skillnad när man kan välja att vara det eller om man är det ofrivilligt. Gubben är inte speciellt social och har ingen han umgås med utanför jobbet, så den vägen lär jag heller inte känna någon. Kanske är det just därför mina deppiga perioder dyker upp, denna ofrivilliga ensamheten gör mig sorgsen. Saknar mina vänner, och tycker nog inte att telefonprat uppväger umgänge.
 
Det som oxå är svårt då det gäller jobb, är att jag inget "yrke" specialiserat mig på. Inom friskvård och yoga är jag inte så "inne" i ett så litet samhälle som detta. Här är det traditionella yrkeskategorier. Sjuksköterskor, lärare, barnskötare, kock, mm Och utan såna konkreta utbildningar, har jag väldigt lite chans att få jobb här. Så, ska jag stanna kvar här?
 
vänta på att någon vill förbarma sig över en outbildad nyinflyttad? Jag har ju inte så mkt val, om jag vill leva ihop med min gubbe, så får jag fortsätta vänta...å vänta...å vänta. Jag vill inte lämna Arjeplog, jag vill kunna ha en fungerande relation med gubben min. Men det är inte lätt att vara arbetslös, man blir lätt värdelös i ett sånt här litet samhälle.
 
 
 






 ??????? Nu?
 
 
 
 
 
Mer Kärlek i varje steg – frid och tillit till ditt inre, till varandra ... <3
Trackback
RSS 2.0