"pappers" arbetsmarknad
Idag ska jag skriva om mina tankar ang arbetsmarknaden. Jag blir lätt upprörd. Förr, dvs för 10-15 år sen & mer... Då räknades ens erfarenheter, vilken personlighet, hur lätt du hade att lära, hur flitig man var, och även antal arbetade år som räknades då man var arbetslös och ville söka jobb. Visst var vissa yrken även då viktiga att ha en utbildning och kompetens till. Men kompetent kan man vara utan alla utbildningar om man har fallenhet för ett yrke. Idag finns inte en chans att få jobb om du inte har utbildning, papper på vad du kan. Man litar inte längre på mänsklighetens kunnande, utan det är papper på ALLT som räknas. Å de som då har papper på allt, ser generellt gärna ner på de lite mindre "kunniga" människorna utan papper.
Hur kan samhället ha förändrats så totalt? Det går inte att söka ett jobb längre om man inte har ngn typ av utbildning inom detta. Å då menar jag inte högteknologiska yrken utan de yrkan som man förr lärde sig på en "månad" genom att gå brevid eller prova på arbetet. Tex affärsbiträden, kioskbiträden, receptionister, telefonister, barbiträde och även barnskötare mfl. Själv tycker jag att jag haft en himmelsk tur som fått prova på flera olika arbeten, men även om man som jag har olika erfarenheter och är nyfiken på nya utmaningar så är inte arbetsgivare intresserade. Då kanske dom blir skraj & tänker att den där vet inte på vilket ben hon står på. Helt rätt, för jag står med båda benen och är flyttbar, inte rädd för förändringar och väldigt flexibel, det är min personlighet. Går den att bedömma, eller rent av dömma?
Tyvärr har arbetsförmedlingen den största makten, och när det går bra och rullar på så tänker man kanske inte så mkt på det. Men om man hamnar i systemet med olika faser, ve å fasa. Och alla dessa coatcher? hm, visst är det bra att AF skapar arbete åt människor men oj vad jag tycker det enl erfarenhet och information gått snett! Dessa personer kanske upplever att dom gör skillnad? Men vi som ska sitta där, mitt emot coachen med uppgiven känsla och hopplöshet och höra en del käcka kommentarer, vart lämnar det oss? Är vi ointresserade, svårplacerade, ingen go i oss eller bara de där hopplösa fallen som varken AF eller FK vill ha under sina vingar.
Helst av allt vill vi att hjulen snurrar och att människor är go & glada. Vi vill inte ha misslyckade historier i våra mappar, eller att försöka coatcha till ngt bättre.
Jag hade väldigt svårt att få jobb i Arjeplog, och jag försökte verkligen med allt jag kunde. Tog kontakt med arbetsgivare som verkade positiva men som senare inte kunde "göra" ngt. Jag har ju inget kontaktnät i Arjeplog, ingen som känner till mig å min grundfamilj vilket gör att i en liten kommun litar man lixom inte på utsocknes.
Här kan man ägna helsidor åt de som flyttat ut, men har svårare att välkomna de som flyttar in.
Nu har jag ju jobb, sen 1 år tillbaka, men det är lika svårt att få nya vänner som jobb här när man kommer utifrån. Eller så är det bara så att jag kanske inte själv gör tillräckligt för att få nya vänner, Vad vet jag?
Jag tycker iof om att vara ensam oxå, men det hade varit trevligt att kunna slinka in till ngn för en kopp te och veta att det vi pratar om kan stanna där. Här hör man mkt om andra, ibland eller för det mesta har jag ingen aning om vem det är, vem dom hör ihop med eller vem föräldrar som ... ja, ni kanske förstår.
Men för att återgå till detta med arbetsmarknaden, så vet jag inte. Är det så himla mkt tryggare att anställa människor för att de har papper på att dom ska kunna ngt, eller är vi bara rädd för fel val? Har vi slutat lyssna på magkänslan, de intryck vi gör eller lämnar vi över alla anställningar åt andra så dom enligt papprena får lista ut vem som passar var?
Min son har haft ett H.vete med AF. Och har man dessutom ett dolt funktionshinder verkar man bli behandlad hur som helst. Jag har med näbbar å klor försökt få kontakt med handläggaren som sonen har, men hon är frånvarande. Vill inte hjälpa till överhuvudtaget. Har fått vända mig till chefen hennes, men tyvärr blir det inget bättre. Dom skickar honom hit & dit utan ngn som helst förankring eller plan med sina beslut. Tills jag började att ifrågasätta. Nu har dom satt in en aktivetetspedagog! Ja, å det verkar äntligen som att ngt händer efter 2½ år.
Får se hur det blir med utbildning till våren? Ska bli intressant att se om han får gå den.
Nä, nu tillbaka å jobba. Ska ge massage.
Jag hoppas att mina erfarenheter, slit och jobb jag lagt ner på att komma dit jag är, ska ge utdelning...papper till trots!
Ljus, värme, Kram & Tjingeling
Hur kan samhället ha förändrats så totalt? Det går inte att söka ett jobb längre om man inte har ngn typ av utbildning inom detta. Å då menar jag inte högteknologiska yrken utan de yrkan som man förr lärde sig på en "månad" genom att gå brevid eller prova på arbetet. Tex affärsbiträden, kioskbiträden, receptionister, telefonister, barbiträde och även barnskötare mfl. Själv tycker jag att jag haft en himmelsk tur som fått prova på flera olika arbeten, men även om man som jag har olika erfarenheter och är nyfiken på nya utmaningar så är inte arbetsgivare intresserade. Då kanske dom blir skraj & tänker att den där vet inte på vilket ben hon står på. Helt rätt, för jag står med båda benen och är flyttbar, inte rädd för förändringar och väldigt flexibel, det är min personlighet. Går den att bedömma, eller rent av dömma?
Tyvärr har arbetsförmedlingen den största makten, och när det går bra och rullar på så tänker man kanske inte så mkt på det. Men om man hamnar i systemet med olika faser, ve å fasa. Och alla dessa coatcher? hm, visst är det bra att AF skapar arbete åt människor men oj vad jag tycker det enl erfarenhet och information gått snett! Dessa personer kanske upplever att dom gör skillnad? Men vi som ska sitta där, mitt emot coachen med uppgiven känsla och hopplöshet och höra en del käcka kommentarer, vart lämnar det oss? Är vi ointresserade, svårplacerade, ingen go i oss eller bara de där hopplösa fallen som varken AF eller FK vill ha under sina vingar.
Helst av allt vill vi att hjulen snurrar och att människor är go & glada. Vi vill inte ha misslyckade historier i våra mappar, eller att försöka coatcha till ngt bättre.
Jag hade väldigt svårt att få jobb i Arjeplog, och jag försökte verkligen med allt jag kunde. Tog kontakt med arbetsgivare som verkade positiva men som senare inte kunde "göra" ngt. Jag har ju inget kontaktnät i Arjeplog, ingen som känner till mig å min grundfamilj vilket gör att i en liten kommun litar man lixom inte på utsocknes.
Här kan man ägna helsidor åt de som flyttat ut, men har svårare att välkomna de som flyttar in.
Nu har jag ju jobb, sen 1 år tillbaka, men det är lika svårt att få nya vänner som jobb här när man kommer utifrån. Eller så är det bara så att jag kanske inte själv gör tillräckligt för att få nya vänner, Vad vet jag?
Jag tycker iof om att vara ensam oxå, men det hade varit trevligt att kunna slinka in till ngn för en kopp te och veta att det vi pratar om kan stanna där. Här hör man mkt om andra, ibland eller för det mesta har jag ingen aning om vem det är, vem dom hör ihop med eller vem föräldrar som ... ja, ni kanske förstår.
Men för att återgå till detta med arbetsmarknaden, så vet jag inte. Är det så himla mkt tryggare att anställa människor för att de har papper på att dom ska kunna ngt, eller är vi bara rädd för fel val? Har vi slutat lyssna på magkänslan, de intryck vi gör eller lämnar vi över alla anställningar åt andra så dom enligt papprena får lista ut vem som passar var?
Min son har haft ett H.vete med AF. Och har man dessutom ett dolt funktionshinder verkar man bli behandlad hur som helst. Jag har med näbbar å klor försökt få kontakt med handläggaren som sonen har, men hon är frånvarande. Vill inte hjälpa till överhuvudtaget. Har fått vända mig till chefen hennes, men tyvärr blir det inget bättre. Dom skickar honom hit & dit utan ngn som helst förankring eller plan med sina beslut. Tills jag började att ifrågasätta. Nu har dom satt in en aktivetetspedagog! Ja, å det verkar äntligen som att ngt händer efter 2½ år.
Får se hur det blir med utbildning till våren? Ska bli intressant att se om han får gå den.
Nä, nu tillbaka å jobba. Ska ge massage.
Tänkvärt!
När du arbetat hårt för att uppnå något, bör du ta dig tid att njuta av det
Jag hoppas att mina erfarenheter, slit och jobb jag lagt ner på att komma dit jag är, ska ge utdelning...papper till trots!
Ljus, värme, Kram & Tjingeling
Kommentarer
Trackback
