Yoginiseva

"Så, är du ensam eller tvåsam?" Denna ständigt ställda fråga ger intetsägande information. "Är du också rädd för Ensamheten?" är viktigare och svarar du ja på den frågan är vi två om saken. Kan man säga.

I den åtråvärda tvåsamheten är man varandras ”lyckosmeder”. Det vardagstrygga med film i myssoffan, gemenskap & gemensam smutstvätt, någon att prata med vid middagsbordet och puss och "sov så gott" om kvällen. Emellanåt är även relationen svår, snårig och sårbar, kan man väl säga.

Man brukar också säga att den som är tvåsam åtminstone aldrig är ensam och den som är ensam borde inte känna sig ensam, for tvåsamhet är minsann inte alltid enbart en symbios det heller. En del känner sig mer ensam i en tvåsamhet än vad den ensamma någonsin kommer känna.

Tänk att jag skulle komma upp till så pass hög ålder innan jag insåg/inser att mitt ”letande” varit förgäves, å rent av lite patetiskt. Att min romantiska dröm och däremellan ändå ganska nyktra syn på detta att vara två. Jag inbillade mig att jag skulle möta en person som på något sätt skulle vara en sorts ”felande” länk till mitt eget jag? Hur kan man tro detta i nästan ett helt liv?

Jag är jag och ingen annan än jag kan fylla ”mitt jag” att bli ngt mer än vad jag är och blir, här och nu. Att lägga en så hög förväntan på någon annan är ju befängt. Tvåsamheten är inget annat än ett sätt för att slippa känna sig så ensam, att ens eget jag är helt enkelt för känsligt för att bara vara med mitt alter ego.

I en tvåsamhet hade jag höga och pretansiösa förhoppningar och förväntningar på någon annan. Dvs inte bara på min nuvarande sambo utan i alla relationer jag haft. Att det på något sätt bara skulle falla på plats utifrån mina drömmar, som jag erkänner kanske är ngt färgade av ett helt liv med rosenskimrande sagoidéer om livet.

Jag växte upp med en stor familj och var näst yngst i syskonskaran. Min pappa hade som så många andra pappor och en del mammor också för den delen, alkohol”problem” och slutade på parkbänken. Min pappa var i stort sett en arbetsnarkoman, eller han behövde vara det för att dra in pengar och mätta denna stora familj. Att kunna koppla av var svårt och han tog till det medel som var och är så vanligt i många av våra hem, alkoholen. Men under många år skötte han sitt jobb, sina jobb för han jobbade även extra på sin heltid. Till slut orkade inte kropp och själ mera och han dog vid 75 års ålder i sjukdomen KOL.

För att överleva i en rätt tuff värd använde jag mig av min fantasi, som på den tiden var i stort sett gränslös. Den var ett rosa skimmer och där alla hjälpte och stöttade varandra. I min värd så var allt lite som serien ”lilla huset på prärien” Som tonåring läste jag kärleksromaner, trots att jag visste att dessa knappast kunde vara i verkligheten gav dessa mig ett hopp om att finna den där mannen som skulle förverkliga mina drömmar och mitt liv. Att bli sedd, älskad och upplyft var en angenäm tanke.

Jag träffade min sambo via nätet, och t.om där skrev jag en önskelista på den kommande tvåsamheten. Det har gått tre somrar sen dess, och jag inser hur mkt jag försökt hålla fast vid den där förhoppningen och listan. Inser dock att jag lurar ingen annan än mig själv. Varför i hela friden skulle en annan person, av kött & blod, egen fri vilja och en egen livsväg vilja anpassa sig till just min väg?

Ok, visst kan jag trots min höga ålder känna en sorg över att det inte är så, eller blir så som jag önskade. För jag känner mig ju inte tillräcklig, jag har ju alla dessa tillkortakommanden & jag skulle ju behöva det där ni vet. Mannen som på ngt sätt fick mig att känna mig som den enda för honom, att i min relation få vara den som var både prinsessan, drottningen och vi gemensamt ägde kungariket =) fniss
(kanske ett faderskomplex? Då min egen pappa inte såg mig)

Antar att det ändå är på tiden att bli vuxen, jag är ju ändå 49 år. Prinsar & prinsessor är förbi och det romantiska skimret att hitta en soulmate är väl dags att lägga i malpåsen. För vem kom på det? Antagligen ngn som lixom jag trodde att människan skulle finna en person och en + en skulle bli ett! (eller som oxå hade sviter ur barndomens karaktär & ville uppnå den totala kärleken som man bara kan ge eller få som barn)

Visst, vi människor är ju vad vi kallar ett flockdjur. Vi bygger nätverk och vi behöver andras närhet för att bekräfta vår existens. Livet bygger upp oss genom olika möten, både goda & en del onda för att det sägs stärka vårt eget liv och vårt ego, vår person helt enkelt. Ändå tror jag att vi alla känner paniken av den där ofrivilliga ensamheten. Men vi födds till värden ensam genom vår moder men vi går till döden utan att bli kärleksfullt mottagna. Där ska vi hitta vår väg igenom de olika rummen för att återutvecklas till en ny person eller för evigt bli upplyft.

Så oavsett vem vi väljer att promenera med, längst vår väg kan vi iaf vara säkra på att livets väg ändå ger oss både hopp och förtvivlan, men vi kommer aldrig att bli ett med någon annan än med vår egen själ.

Hittade denna bild oxå



Denna bild lånade jag på [email protected];s sida. Tyckte den sa så mkt.