Yoginiseva

Dagarna spinner likt kissarna...rullar sakterliga vidare från en dag till nästa. Resan ner till sonen börjar krypa inpå, ngt stressad över att köra 130 mil ensam, sen åka hem igen med ett lastat släp med grejjer. Hinna träffa min kära bror som inte heller mår bra, ska det bli sista gången jag ser honom? Ja...är det konstigt att jag är trött, psykiskt. Känns förnuftigast att helt enkel stänga av hjärnan och försöka sluta tänka...

 

 

Stängningsdag för utbildning. Idag har vi varit påföreläsning ang sekretess, vilket vi är väl medvetna om. Ändå kom det upp nya tankar och synsätt att förhålla sig till.

Efter föreläsningen blev vi bjudna på smörgåstårta, mkt gott (fick laktosfri) Några stackare blev faktiskt utan, så de åkte ut och åt. Det är ju lite lurigt med smörgåstårta om man inte delat upp bitarna, det är lätt att ta för mkt...verkar det som. Själv hade jag en mindre tårta, så det var inget problem för mig iaf.

 

 

Sen var det dags att åka på jobbet och där fortsatte vi med dagens program.

 

 

När jag kom hem hade sonen lämnat 9 meddelanden =) Jag glömde nämligen telefonen hemma, så han hade inte fått tag i mig idag. Vilket han är van vid, att jag är tillgänglig =) Till sist blev han även orolig att något hänt då han inget svar fick.

Han är för go. Vad var så viltigt då? Inget speciellt, men när jag inte besvarade sms:en blev det än viktigare att få svar...tror jag. Han var iaf i Göteborg med en kompis.

 

 

Gjorde middag, blev lax och ungsbakad potatis, fisksås och rårivna morötter. göttigt faktiskt.

 

 

Fick lite kontakt idag, under föreläsningens rast ang min massage och healing. Alltid trevligt då ngn uppmärksammat ens existens då det gäller hälsobiten.

 

Ikväll blev det att se säsong 2 av serien Once up on a time. Jag är ju lite barnsligt förtjust i sagor som är lite utöver.

 

 

Jag mår inge vidare idag, har huvudvärk och lätt illamående. Men hoppas det ska gå över till imorgon.

 

Pratade med min andra bror (G) om detta med att våga säga till sin nära och kära hur mkt man älskar dom, trots oenigheter som förr varit. Det är som om det gamla sakerna som hänt, bleknar drastiskt då verkligheten hinner ikapp. Jag skulle ångra mig djupt om jag inte sa, skrev eller på något sätt hann säga just att "jag älskar dig" till mina syskon. Oavsett hur vi levt, lever sina/våra liv är ens grundfamilj den familj jag tillhört under sin uppväxt och som under ens första tid i livet stått mig närmast. Trots olikheter och andra åsikter som man erövrar under sitt liv, finns alltid kärleken där, till mina nära.

 

Om ni mina kära släktingar skulle läsa detta, kom ihåg att "jag älskar er" om jag inte sagt det på senare tid.