Hånfull ironi, sakasmer
Min son som har ett funktionshinder, förstår inte undertoner, ironi eller hånfullhet, så jag fick av honom lära mig att reflektera på vad jag sa och hur jag sa. Annars vart det fel i vår kommunikation. Tänk att vi får såna underbara barn/läromästare då vi är på fel spår...
Men för att förklara vad som är vad kommer det först lite klarhet här, som jag hämtat från wikipedia.
"Ironi är en stilfigur som innebär att det finns en skillnad mellan vad som sägs och vad som egentligen menas. Publiken skall även vara införstådd med detta. Ironi kan vara humoristisk, men behöver inte vara det.
Ett vardagligt exempel på ironi är att säga "Vilket underbart väder!" när det spöregnar och man egentligen inte alls tycker om regnväder.
Ironins konst förutsätter att budskapet är uppenbart för båda parter. Kroppspråk och tonläge kan användas som komponenter, men ironi fungerar även i skriftlig form.
Ironi kan också vara oavsiktlig. Man kan bland annat tala om "ödets ironi", när något på ett slående sätt går emot vad man planerat. En olycklig händelse är dock inte i sig ironisk.
Om en kommunalpolitiker drar ned på stadens renhållningsbudget och därefter halkar på ett bananskal, kan det ses som ironiskt. Att någon i allmänhet halkar på ett bananskal och slår sig är däremot inte ironiskt, utan bara en tragisk olycka.
En bitsk och nedvärderande form av ironi är sarkasm
En sarkasm är ett yttrande där något sägs på ett skenbart humoristiskt sätt med ett överdrivet, sarkastiskt tonfall med avsikt att håna den eller det man syftar på. Sarkasmens sakinnehåll är ofta en stark överdrift.
I Nationalencyklopedin definieras sarkasm som ett "yttrande som innehåller skarpt ironisk eller hånfull kritik", man kan också tala om sarkasm som sarkastisk kritik i en mer allmän bemärkelse; sarkasm är då en extra bitsk och nedvärderande form av ironi."
Min egen teori för att jag förr använde det, på det mer nedlåtande sättet var att jag hade en sämre självbild och en dålig självkänsla helt enkelt. Idag har jag ingen användning av det. Visst kan jag använda ironi, men på ett mer humoristiskt sätt och utan att vara elak mot någon annan. ok, jag är inte felfri, det kan säkert komma ngt gammalt ibland men det viktigaste är att jag inte längre har behov av det. Dvs behovet att vara mer än ngn annan, rädslan att inte synas om jag inte hävde mig upp i en annan sfär lixom.
Idag kan jag känna HUR respektlöst det är och hur det känns när någon annan använder det mot mig. Idag blir jag sårad och det känns verkligen inte ok att ngn trampar på mig. Förr var jag "van" att det slängdes omkring mig och tog inte alls åt mig, då jag själv slängde skiten omkring mig.
Idag kan jag uppleva det som kränkande kritik, utan att personen som använder det vågar stå för sin kritik. För att gå tillbaka till mitt eget dåliga agerande förr i tiden så berodde det på just detta, att jag vågade inte ge en konstruktiv kritik utan gömde mig bakom sarkasmer.
Rädslan att inte duga kan göra oss sårbara och småelaka och då kommer just elak sarkasm och hånfull ironi bra till användning. Som ung upplever jag idag att det var väldigt mkt av detta runt ikring mig. I min grund familj var man inte ärligt raka mot varandra eller gav någon konstruktiv kritik. Vi var vana att förtränga de riktiga känslorna, för man visste alldrig vem som skulle hugga en i ryggen.
Sen finns det en stor skillnad på konstruktiv kritik och att vara s.k "rak" dessa båda kan förväxlas. Att vara rak och ge kritik för att man själv tycker på ett annat sätt är inte att ge konstruktiv kritik, utan då innehåller det "raka" enbart av ens egna kritik över ngn annan. Tex. jag tycker inte om gula kläder (bara ett exempel), och så kommer en vän till mig å hälsar på, denna vän kanske har en nyinköpt gul jacka och i mina ögon är denna jacka gräsligt ful, för att jag själv inte tycker om gult. Om jag då anser att jag ska vara "rak" och helt sonika kritiserar jackan, och min åsikt om att den är ful. Säger tex; Men gud vilken hemsk jacka, har du varit på loppis? Och då tycker att jag har rätt att kritisera, då är jag egentligen inte rak med en konstruktiv kritik utan egentligen ger jag min kritik utifrån mitt eget tyckande, samt att jag nervärderar jackan och var den kunde vara köpt.
Om jag istället ger konstruktiv kritik så som; Åh, du har köpt dig en ny jacka, tyvärr är jag ingen fan (gillar ej) av gult, men på dig passar den riktigt bra. (för även om jag tycker gult är fult, är det ju andra som kan tycka den är fin, jag har ju inte den allvetandes sanningen på området, utan alla är vi olika) Då kanske vännen svarar; -Tack, jag har varit till en kvinna som gjorde en färganalys åt mig, förr trodde jag att jag inte kunde ha gult. Men färganalysen visade att jag passar riktigt bra i gult, så jag tog mod till mig och köpte jackan då jag såg den.
Att vara rak ger mig inte rätt att vara elak. Jag kan vara rak med en välmening bakom. Om jag verkligen inte tyckte att jackan passade min vän då kanske jag får säga det på ett mer inlindat sätt, för fortfarande kan vännen tycka att hon passar jättebra i jackan eller vad hon nu valt att sätta på sig. Min sanning av åsikt, ger mig aldrig rätten att vara elak för att min åsikt är en annan. Det är viktigt att respektera andra, oavsett vad andra tycker och gör. Om jag utgår från mig själv, hur jag vill bli behandlad och behandlar människor jag möter med eftertanke skulle världen se lite annorlunda ut. eller...
Rädsla att inte duga, ett dåligt självförtroende, en dålig självkänsla kan göra att vi agerar på fel sorts känslor och då sårar vi dom runtikring oss. Och även dom i älskar, kan komma ikläm. Pga att vi inte har självinsikten om varför vi är hånfullt ironiska, ger kritik på ett elakt sätt eller anser att vi har sanningen som övriga medmänniskor borde följa, dvs en sorts allvetare (gud) bättre vetande än personerna i vår omgivning.
Stärk dig själv, måste du så jobba med ditt inre? Gör det. För mig har resan varit lång och jag lär mig ngt varje dag. Det är lätt att tro att -jag är så här, andra får finna sig i det eller skita i att vara min/mina vänner. Då är det rädslan för förändring som talar. Man är helt enkelt så rädd att man gömmer sig bakom en mur av skydd som man genom sin uppväxt lärt sig gömma sig bakom, man har lärt sig ett överlevnads schema för att inte fara allt för illa. Men livet är mer än så, då du vågar släppa taget om det gamla mönstret öppnar sig nya dörrar till nya känslor och nya möjligheter. Ta steget...
Dagens tänkvärda;
Stanna upp i tanken innan du ger någon annan din åsikt, varför säger du det du gör? Är det för att göra gott eller för att hävda dig själv? Se din omgivning som dina läromästare istälet för mindre vetande
