Yoginiseva

Ibland kan jag få en sån lust att skriva en novell/roman av lite kortare format. Jag vet att magma har gett ut en bok med just korta små noveller. Den har jag läst och tyckte den var jättebra.
Men, kan man börja skriva novell utan att ha tänkt ut den i sin helhet? kanske...vad vet jag. kanske jag ändå skulle försöka. Så kanske ni som läser kan ge mig feedback, om jag bara ska lägga av eller om ni vill fortsätta läsa?

Provnovell:
Marieann var en tjej på 19 år och snart var det hennes 20 års dag. Hon längtade tills den dagen. Hon går i giftarstankar, med honom som hon nu trånat efter över ett år. Giftarstankar kanske du fnyser, men hennes längtan att höra ihop med någon är stor, kanske för stor.

Mi som marieann kallas är utåt en glad, positiv tjej med en hel del djup under ytan. Hon växte upp i en trasig familj och har med egen kraft gått utbildning till ekonom. Hon gillar egentligen inte siffror men då hon skulle välja gymnasium tyckte hennes omgivning att hon verkade ha lätt att förstå detta med pengar.

Egentligen är det inte helt sant för Mi har nästan alldrig haft några pengar att röra sig med, men nu bollar hon med andras pengar på ett litet kontor inne i samhället. Mi bor på en liten ort och invånarantalet ligger runt 10 000 pers.

Hon har inte helt lätt med relationer, för då själva förälskelsefasen mynnat ut efter så där 8 mån-1,5 år brukar det leda till avslut. Oftast av henne själv. Hennes självkänsla är lite ruggig och tilliten är nästan lika med noll. Men hon älskar att läsa kärleksnoveller där slutet ändå alltid är gott. Hon gillar helt enkelt inte våld eller att någon far illa, då ämnet är för nära henne själv.

I sin grundfamilj, dvs Mamma, pappa och en yngre bror fick hon med jämna mellanrum både fysisk och verbal misshandel. När hon nådde åldern av 12 fick hon flytta till fosterfamilj och brodern fick flytta till en släkting, men denna tyckte att två barn var för påfrestande. Och Mi var ju en så duktig tös, så det skulle säkert inte vara ngt problem för henne i en ny familj. Men det var det.

Mi som var tolv och på sitt trettonde år, hade börjat inse vad trots var. Hemma hos föräldrarna vågade hon alldrig stå upp för en egen tanke eller handling, för då slogs den ur henne på direkten. Men i en ny familj, där dom var snälla och uppmuntrade henne att komma ur sitt skal hade de ingen aning om vilket förtryckt hat som fanns inom Mi.

Hon började att skära sig, dels för att få ut smärtan eller ibland för att få uppmärksamhet då det var riktigt jobbigt. Men mest för att hennes stora hat mot sig själv, som hon under sina 12 år boende med den familj som skulle ha älskat henne inte gjorde detta. Hon fick ständigt höra vilken otacksam sopa till dotter hon var. Trots att hon egentligen gjort moderns sysslor i hemmet sedan 4-5 års åldern. Hon torkade spyor, städade upp flaskor, bäddade rent i sängarna, lagade lättare måltider som hon och lillebror delade och tvättade kläderna, vilket hennes gamla mor-mor lärt henne. Hennes kära mor-mor dog då Mi var 10 och Mi fick inte ens säga adjö. Mor-mor låg nästan ett halvår på sjukhus innan hon till slut dog av hjärtfel. Då var hennes Mor-mor 81 år och läkarna sa att hon nog levde på övertid sista 5 åren bara för att hon var rädd att lämna sina barnbarn.

Från skolan slog dom larm gång på gång då Mi och lillebror började där. Pappa hämtade ibland, men ofta fick dom gå de 7 kilometrarna hem i regn, kyla och mörker. Ibland fick dom ngn tröja eller ett par skor av någon snäll klasskamrat, för Mi var väldigt omtyckt. Hennes sätt att blomma upp i skolan var hennes sätt att överleva en dag i taget. Nästan ingen förstod egentligen vilka förhållanden dom hade hemma. Mamma kom sällan till skolan, hon låg mest och sov den tiden på dagen.


Ja...ska jag fortsätta eller tycker ni mitt novellande är kört? Iof är ju detta bara ett intro, så själva novellen har ju egentligen inte startat. Men... Fortsättning under LÄNKAR "mina texter"


Ljus, värme, kram & Tjingeling