Yoginiseva

Idag jobb, åkte dit och vi har idag haft det lungt. Vi hade så lite barn, så vi bjöd in avd brevid till lunch =) å då har vi ju detta med barnamunnar. Vet ni vilken min bästa fröken är frågade ett av barnen, alla vi 4 fröknar som satt runt bordet (4 barn + 4 fröknar) svarade lite skämtsamt ja, vi vet vem som är bäst =) äch, jag får räkna sa barnet då. detta gjordes och så kom då barnet fram till den som var bäst i dennes ögon. det gick någon minut, så säger samme, -å vet ni vem som är sämsta fröken? -Nä, men alla fröknar är väl bra? svarade vi. näpp, sa han å pekade in till andra avd, -hon är inge snäll å skriker sa barnet bestämt, samtidigt som oron hann fara över ansiktet. Hm, så pedagogiska som vi är pratade vi lite om detta innan vi släppte ämnet.

Tyvärr kan jag inte annat än hålla med barnet, för även om man är utbildad och erfaren är det ingen garanti att man är bra. Och barn är väldigt känsliga och uppfattar mkt mer än vuxna ofta gör. Vi har kanske en tendens att visa en sida mot barnen och en annan till vuxna. Men om man är sann mot sig själv, så känner barn att dom kan lita på en, det är iaf vad jag strävar efter. Vara sann och trogen mot mig själv och min omgivning, barn som vuxna.

Jag har pratat i telefon med flera idag och det tog en stund men kändes bra. Fler tråkiga nyheter denna vår, som jag kan känna är ledsamt för alla inblandade. Ibland kan problem i vardagen skapa klyftor i våra liv, det vet alla. Fast ibland behöver man jobba mer, förtydliga sina mål och lyssna. Det kan kännas som rätt val att fly, men ibland behöver man stanna och kämpa.

Det är inte helt lätt utan mål och kommunikation när man är i relationer med andra. Vi uppfattar ord olika, vi uppfattar kroppspråk tydligare än ord och det är inte alltid lätt att backa när adrenalinet brusat upp.
När man har problem kan man inte bara låtsas att dom inte finns. Man måste ta var och ett av dessa, titta på det och luska ut vad som behövs för att förändra ett problem till en lösning.
Men för detta behövs det en kommunikation. Har man svårt att tillsammans kommunicera, finns det andra som är utbildade för just detta, sök reda på en. Ibland behöver man andras ögon för att hitta lösningen, nya redskap för att arbeta med och förståelse för svårigheterna i att förändra.

Men om man är övertygad om att själv är bäste dräng, och kommunikationen är obefintlig...hur löser man då konflikter? Är det då den berömda handduken kastas in och man rycker på axlarna och drar vidare som "den ensamma ryttaren i vilda westerns öken" tills nästa relation och nästa igen strandar av samma skäl?
Är det då dags att stanna upp, titta på sig själv, sitt beteende, söka kunskap, information och börja skala löken som bara blivit tjockare utanpå, för kärnan inuti är så väl gömd. Ens inre visdom är sluten och man når inte sin själ?
Ja, vad vet jag?

När ska man vara sann mot sig själv, när ska man vara det mot omgivningen, eller ska man traska vidare i ullstrumpona, titta ner i golvet och låtsas att ingenting rubbar min verklighet?
Vi ska inte vara någon annans slagpåse, då borde vi inte vara vår egen heller. När något dåligt finns börjar det till slut att vittra sönder vårt inre, "soporna" börjar lukta illa och vi känner snart inte igen frisk luft.

Men även det mest stinkande problem går att förändra, om man väljer att ta tag i det. Ruttnar det, är det dock svårare, men i allt finns hopp om man vill. Vi gör våra val, men sällan kan vi fixa en relation till någon annan på egen hand, vi behövs båda två. Vi kan känna oss försummade, överkörda och ledsna, men ingen kan veta det, om vi döljer våra känslor. För ingen är tankeläsare (iaf väldigt få) Men återigen, utan kommunikation stannar vardagen, det som rullar utan själva kommunikationsnavet är bara tiden, vårt inre liv står stilla...men det gör aldrig tiden.

Titta på dig själv, vad ser du? Är du nöjd med dig själv? Är livet du valt rätt för dig?
om inte, vad gör du åt det?


Om jag bara hade ett år av mitt liv kvar, vad skulle jag vilja fylla detta med?
Jag hade försökt med kärlek, till mig själv, andra som står mig nära och jag hade försökt leva varje dag med en medvetenhet om att livet är just här och nu. Vi vet aldrig då det tar slut. Men tyvärr har vi en tendens att leva som om vi aldrig skulle dö.

Är du lycklig?
Kan du känna dig lycklig?
Vad är lycka för dig?

eller... do you kill your inner self?

Dansar eller pausar du?

du, endast du har dina egna svar...



Kärlek i varje steg – frid och tillit till ditt inre, tjingeling