Yoginiseva

Idag den 3/11 är det dags att hedra våra nära och kära som gått i förväg upp till vår herre. Vi tänder ljus på deras gravar. Min fars grav är i Luleå, så jag hoppas att någon där går dit och tänder ett ljus.

Igår köpte jag ljus till Sambons Mor, så han går väl dit idag och tänder det, tror jag.

 

Jag har ju drömt en hel del sista tiden och drömmarna tror jag har ett budskap. Kanske dags att byta riktning? Ibland traskar man ju på i sina ullstrumpor och ser inte vart det leder, så det är väl dags att ta sig en titt nu då.

 

Som jag skrivit innan, så är jag kanske inne i en mer känslofylld period, när man inser att ens nära är på väg bort. Vad gör jag då i mitt liv för att uppnå livskvalitet? Just nu känner jag mig enbart otillräcklig. Jag försöker hinna med att vara närvarande, jag försöker att ge utifrån mitt och utifrån den jag är, men upplever väl att jag inte räcker till.

 

Pratat med min syster i södra Sverige och hon upplever något liknande. När man inte kan vara på samma plats, känner jag mig kluven, frustrerad och har det där dåliga samvetet gnagandes inu mig.

 

Livet leder en kanske på villovägar emellanåt, så det är väl dags att syna vägvalet. Livskvalitet är ju inget jag bara får till skänks, utan något jag behöver jobba för att finna.

 

Förväntningar är ju de även ett gissel. Har jag för höga förväntningar blir det sällan som jag önskade eller som jag då förväntade mig.

Samma med motsatsen. Om andra/någon annan har för högt ställda förväntningar på mig, kanske jag inte levererar det som någon förväntar sig att jag ska leverera.

Jag kan ju inte ändra någon annan än mig själv. Men förändring måste ju komma utifrån mig om vad jag då ska förändra. Ingen annan kan ju säga åt mig, du måste göra den här förändringen, annars passar du inte in här. Vill jag det? Då kanske jag gör ett försök för att tillmötesgå någon annan. Men vad händer om jag inte vill förändra just den biten av min personlighet? Kanske har jag själv inte någon vinning av det eller ser någon möjlighet att göra förändringen. Ska jag då göra "våld" på mitt jag?

 

Jag är den jag är, varken sämre eller bättre än någon annan. Jag utgår från mig själv, jag hjälper andra om jag kan, jag vill inte bruka tvång på min egen själ, för att anpassa mig. Men är det något jag kan göra, för att förändra till det bättre och jag ser en vinning i förändringen då strävar jag ditåt.

Men det innebär att jag måste se in i mig själv, ha självinsikt och vara självkritisk utan att slå på mig själv.

 

Jag försöker, lixom massor med andra människor var god och inte självisk. Däremot vill jag inte vara dumsnäll så att andra människor trampar på mig, är respektlös mot mig och nedvärderar mig och mitt sätt att vara. Ej heller förlåter jag påhopp om det sker på fientligt sätt utan grund. Är grunden för otrevligheterna att jag inte uppnått det någon förväntar sig av mig, då har kanske den personen/erna har problem att själv se in i sitt inre. Då har jag rätten att försvara mig, eller gå därifrån, lämna det bakom mig.

 

Gäller det någon typ av relation, vänskap eller tvåsamhet, föräldraskap eller dyl. Kanske det är dags att gå vidare, kanske inte meningen att relationen med den personen ska fortgå. Oavsett vilken relation det gäller, ska man inte, iaf jag/du hoppas jag inte lever i en destruktiv situation och låter någon trycka ner min/din självbild. Så oavsett om man är släkt, vän, tvåsamhet så känns det viktigt att upprätthålla en respekt för ens individ. Trots meningskiljaktigheter får det inte bli våld, varken fysiskt eller verbalt. Jag skriver verbalt då det kan såra mer än det fysiska.

 

tex. När jag blir extremt sårad, eller upprörd över hur någon behandlar mig, dvs om jag behandlas illa så försöker jag in i det längsta förstå varför. Får jag ingen vettig förklaring och jag blir så där oerhört sårad att kniven känns inut ens känslocentra, då kan jag be den personen/erna att -far åt helvete. Då är det något som brustit i mig, då är det svårt att återvända, både för mig och sannerligen för den som vred om kniven.

 

Mitt tålamod är vanligvis milslångt. Enda gångerna det inte är det, är ibland vid min mens eller där jag nu befinner mig i, känslofyllnad och oro. När energin som nu finns inuti mig går åt att klara av jobbet på bästa sätt. Att hjälpa min son på bästa sätt, finns inte så mkt energi till hushållsarbete, eller ens massage/healing åt andra, utöver arbetstid (heltidsjobb)

Jag erkänner, jag önskar att någon hjälpte mig bära lite av de bördor som just nu vilar på mina axlar. Men ingen kan ju det, så hoppet är ju att vända sig till de som står en nära, för stöd och hjälp med de som finns.

 

Allt känns som om det spricker och snart rasar allt omkring mig. Kanske behöver jag fundera på någon form av strategi... vad gör jag om det händer, så jag inte står där naken utan en enda vettig tanke till hands.