Yoginiseva

Ibland kan jag känna att jag skulle vilja skriva om ditt och datt och hjärnan härjar med mig, men så blir det inte att sätta sig vid datorn och ta tag i dom funderingar, tankar, spår av ord som jag hade...och vips försvinner dom ut i pereforin... Kanske var dom inte så viktiga, men då dom fanns irrande i huvudet kändes dom väldigt viktiga.

 

Jag känner mig aningen handlingsförlamad just nu. Hösten övergår snart till vinter, å det känns desamma som med sommaren. Jag hinner inte med. Gick hela sommaren och väntade på värme och den rätta känslan av att få sommarmysa, den infann sig aldrig... sen plötsligt var hösten här, och nu känns det som att oj...vart tog hösten vägen. Jag upplever det svårt att vara här och nu, tiden verkar flyga fram i en hiskelig fart och jag känner mig snuvad på årstiderna.

 

Består livet av enbart arbete? Jag menar, jag älskar verkligen mitt nuvarande jobb, men inser att jag kommer snart att tappa en del av detta. Men iaf, att jobba 100% är en stor del av min tid. Är det värt det? Visst är det bra när lönen kommer även om jag antagligen tjänar minst på min arbetsplats, så är det mer än jag haft som långtidsarbetslös, och för att vara ärlig så löser ju pengar en hel del.

 

Bara slippa den eviga stressen, hur man ska överleva en månad som arbetslös är jätteskön. Men då man då jobbar och inte hinner med sig själv, inte ens årstiderna måste väl livet på något sätt strävas åt fel riktning?

Jag är glad åt mitt jobb, för det innebär ekonomiskt att jag kan hjälpa min son, som i sin tur nu är arbetslös. Men när ska man hinna leva? Att bo i hus är oxå underbart, all denna yta till sitt förfogande, naturen inpå knuten men då alla dessa "måsten" som medföljer då man har hus, stuga och son , familj som behöver ens tid och hjälp.

 

Jag upplever att jag uppslukas av alla måsten, så jag hinner inte med mig själv.

 

Jag skulle vilja hinna ta tag i många bitar i mitt liv för att återfå någon typ av inre balans. Jag har problem med min mage, den gör att jag mår dåligt, illamående och en hel del magknip och ren magvärk. Jag har på tok för mkt huvudvärk, så i onsdags var jag tvungen att skippa min Zumba träning, för att huvudet dunkade. Det tycker jag inte alls är bra.

 

Livet är ju vad vi gör det till, men det känns som om tiden inte räcker till för att reflektera om vad jag vill, vart jag är på väg. Följer bara med vågen av "måsten" utan att riktigt kunna stanna upp, reflektera, sätta stopp, vart tar mitt liv vägen?

 

I våras blev min yogautbildning, fortsättningsmodulerna man går som utbildad yogalärare inställd. Dessa moduler kan kännas lite jobbiga, för där möter man verkligen sitt inre jag. Men när man går ut på andra sidan och modulen är klar, åååh så gott jag då mår. Då känner jag mig verkligen i total balans.

Nu upplever jag att pga utesluten modul att jag är och irrar runt utanför mitt inre space och hittar inte in igen.

 

Jag kan förstå om du som läser detta, kliar dina hjärnceller och undrar kanske stilla om jag håller på att trilla över kanten...på stupet och bli lite knasigare (än innan) Och då kanske du har lite rätt i det. Mina känslor och mina tankar är lite ofokuserade för tillfället =D

 

Jag var in och läste en jättefin blogg innan idag. En ung focuserad tjej, som jobbade med ett lite ovanligt yrke, hon var målmedveten och kämpade för det hon ville.

Jag läste bloggen och tänkte lite avundsjukt att oj, vad jag önskar att jag var så där målmedveten, och vid så unga år veta vad man vill och driver sig själv framåt. Samtidigt glad för henne, och verkligen imponerad över hennes person.

Hur hade hon lyckats få just det jobbet, som hon älskade och inte ens var 25 år? Hon tränade också, satte upp mål för sig själv som många inte klarar av, trots att hon även fått en diagnos och inte var helt frisk. otrolig kämparanda. Hur får man en sån?

Universum är ju till för oss alla, så vi alla har ju samma möjligheter. Men så har vi alla olika motstånd som ska övervinnas och dom flesta hinder sitter ju i våra egna hjärnor.

 

Så med nya friska ord så är det kanske dags att hitta sig en ny skiva till gramofonen inne i huvudet, påbörja någon typ av diskrens... kan lobotomi vara ett alternativ, eller smiter jag nu igen?

 

Vad är det för fel på min hjärna, varför gör jag mig själv den otjänsten att bara låta livet rinna mellan mina fingrar just nu? Trots att jag jobbar heltid, måste det väl finnas någon ork att göra lite mer då jag kommer hem. Men ärligt så känner jag mig 80+ och vet inte HUR i hela friden jag ska få till någon ork.

 

Jag skulle behöva en personlig "tränare, dietist, peppvän, guru" för att få redskapen att hitta åt min energi, som jag vet finns där inne i min trötta kropp och knopp.

 

Min kollega på jobbet skulle visst ringa och boka en tid hos någon som höll på med... ngn typ av behandling, just nu står det still. Men snäll som min kollega är skulle hon boka för oss båda, för att hitta åt vad som drenerar mig på energi.

 

Ok, det kan jag ju erkänna, jag är sjukt orolig för mina familjemedlemmar som just nu mår jävligt skit... så det tar en hel del av energin, men någon energi borde jag väl ändå kunna uppbringa så jag orkar med att göra något mer än enbart jobba?

 

 

Till slut vill jag även GRATTA min guddotter, brorsdotter Aja som fått en liten tjej. Hon ska heta Alicia och föddes den 20/9 ca 10.00 på f.m

 

Här är en bild jag lånat av Alicias moster Vickan

 

 

Vilket litet underverk. Tror nästan hon är lite lik sin pappa William??