Yoginiseva

Dagens människa söker friden, kärleken och meningen med livet. Kan tex en kristen lära ut yoga eller tvärtom?

Åsikterna går isär – Det fungerar visst, säger katoliken Winnie Young som lärt ut yoga under en stor del av sitt 96-åriga liv.
– Det går inte alls, tycker Ashwn Trikamjee, ledare för hinduiska Hindu Maha Sabna i Sydafrika.
-Yoga är inte en religion utan en teknik, hävdar Winne Young och säger att den hjälpt henne att komma närmare Kristus.
”Del av den hinduiska religionen” Men yogaläraren och hindun Kanchana Moodliar anser att det är möjligt att undervisa i yoga utifrån olika religiösa perspektiv.
-Yoga är en del av den hinduiska religionen, men betyder det att vi måste äga den utan att dela med oss av dess fördelar? Yoga är en övning som syftar till att nå en högre form av medvetande. Därför kan den läras ut av alla som har en längtan att uppleva den Evige, säger Kanchana Moodliar. 

Själv känner jag flera personer som är kristna som går på yoga. Ytterst kanske det handlar om sitt egna val mellan Bibelns Jesus eller ”den inre resan”, om vi når gemenskap med Gud genom att ta emot Jesus eller genom att gå in till djupet av vårt inre, där han redan finns som ett högre, gudomligt ”Själv” gemensamt för alla människor och alla religioner.

Är det ett val vi känner att vi behöver göra, då är det öppet för alla att välja utifrån sin egen övertygelse. Yogan hjälper massor av människor på olika sätt, varför inte låta alla göra sitt egna medvetna val?

Yoga handlar om balans, böjer man sig framåt så ska man böja sig bakåt för att hitta mittenpunkten. Yoga finns överallt omkring oss, den yoga som man kan träna handlar just om att kroppen ska balanseras för att själen ska följa efter.

Jag har inget emot kristendomen, men idag behöver man inte välja bort ngt som kan göra att du mår bra i kropp, själ och sinne. Vi kan inte skilja oss från gud, vår högre makt oavsett vilken tro eller religion vi har.

Men yogan är inte en religion, du har möjlighet att tro på vad du själv väljer. Jag skulle vilja rekommendera en bok jag nyss läst. Den är inte ”kristen” eller ”yogisk” utan en bok som beskriver människan genom våra olika liv här på jorden.

Bokens titel; ”Möte med Ambres” Sture Johansson, Sturid, nyskoga förlag. Ibland ber jag sinnesrobönen. Jag älskar den! Den är en gammal kristen bön, men jag gissar att den passar vilken tro som helst. Den inleds med Gud, men beroende på var jag är någonstans, sinnligt, inleder jag med Universum, Livet, ingenting eller kanske Gud.
Ibland avslutar jag även yogapraktiker med den, och istället för Amen blir det SatNam. Läs den och reflektera över vad orden betyder i ditt liv just NU.

En del av Arjeplogarna känner antagligen en oro för det nya? Förändring och det nya kan vara skrämmande, men det gäller bara att öppna sinnerna och inte kasta första stenen innan ni/du vet vad det handlar om.

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Jag tror på vikten och friheten av att ha en egen tro, egen uppfattning om vad som är bra för just mig som person. Vill man argumentera emot det... Har man en mer låst inställning till livets val. I Sverige idag har vi möjligheten att söka våra egna vägar och fler religioner blir accepterade. Det är bara synd att en del vill tvinga på andra sina egna sanningar, trots att man inte önskar ta del av dessa. Ditt val är ditt eget, ingen annans.

Faktum är att det är riktigt svårt. Om man anpassar sig under lång tid blir det en vana, att anpassa sig till omgivningen för att bli omtyckt. Sen blir den vanan väldigt svårt att bryta och man tappar bort sitt eget jag och sina inre drömmar.

Men det går givetvis att bryta. Så det bästa man kan göra för att hitta sitt eget jag, sin nisch, som människa och för karriären är att fundera över vem man är.

Det handlar om personlighet men mest av allt handlar det om vad du vill. Och det är alltför lätt att glömma bort sig själv.

Livet rullar på i en mkt snabb takt. Stopp, stanna upp och var tacksam för de dina du har omkring dig, visa vem du älskar och var inte rädd för att tala om det. imorgon kan det vara försent.

Vi åstadkommer en massa saker hela tiden, men vi är på jakt efter nytt, bättre, framåt hela tiden. Vi glömmer att stanna upp och titta oss omkring, vara tacksam över det vi har, trots att vi längtar efter mer och nytt hela tiden så kan vi bara njuta av det vi har, just nu, idag, i detta ögonblick... inte då jag hunnit dit, gjort det, vunnit pengar eller vad jag nu suktar efter.

Men i en värld som snurrar snabbt framåt är det svårt att ta sig tid att se vad som faktiskt händer. Att se de små stegen som vi lätt missar och att stanna upp när vi når fram. Stanna upp och fira livet. Glömmer vi det är det lätt att missa  nuet, framgången och vilseleda sig själv. Att tro att vi inte är nog bra när det i själva verket går rekordsnabbt framåt och i precis rätt riktning.

Men så händer det vi inte vill ska hända, vi får en smäll av verkligheten. Någon/några vi älskar kanske rycks ifrån oss. Vi var inte där, vi var inte redo men ändå hände det. Varför undrar vi, men detta får vi inga svar på. Det händer alla någon gång i olika skeden i våra liv, det är en smäll för att vi ska vakna, universum tar ifrån oss någon vi älskar... kanske för att universum inte klarar sig utan dessa människor. För erkänn, ofta är det goda, snäll, ödmjuka människor som oväntat tas ifrån oss.

De tjurskalliga, småelaka människor kan leva över 100 år... ja, ngn mening är det väl... Universum vill inte heller ha med dom att göra, så dom måste jämna ut balansen där uppe, det är det vi får känna på.

Att bekräfta eller inte bekräfta - det är frågan!

Behovet av bekräftelse är en mänsklig nödvändighet och kan göra oändlig skillnad i våran uppväxt, en medarbetares prestation och en älskade vilja att dela ett passionerat liv

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill inviga människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.” ”Doktor Glas” från 1905: Hjalmar Söderberg

Betydelsefullhet

Känslan av att känna sig unik, erkänd, bekräftad, sedd, hörd, behövd och betydelsefull. Här är vi också olika, vissa människor syns och hörs ofta, vill gärna stå i rampljuset på olika sätt. Om vi inte får bekräftelse för att vi gör något bra så gör vi något dåligt så att vi får bekräftelse, ett barn som lägger sig ner i en butik och gallskriker får ofta omedelbar uppmärksamhet från flera. Lika så människor som är sjuka eller mår psykiskt dåligt (om de inte är så dåliga så att vi blir rädda för dem)

För att vi inte alla ska vara stora egon som bara bryr oss om oss själva så har vi ett behov till nämligen behovet av tillhörighet.

Tillhörighet

Känslan av att ha kontakt med andra, att bli accepterad av andra. Att få ge kärlek och att bli älskade. Vi har ett behov att få vara en i ett sammanhang, att få tillhöra en eller flera grupper tex. jobbet, volleyboll laget, tjejkompisarna, biokemisterna, svenskarna.

Att få ge kärlek för att det är härligt och inte för att få kärlek tillbaka. Så som vi oftast gör med barn och djur, de behöver inte prestera för att få kärlek.

Vi människor tenderar att fokusera på hur vi kan göra för att få minsta möjliga smärta i livet och maximalt med njutning i livet. Som konstaterat söker vi efter omedelbar njutning, ju yngre vi är desto snabbare vill vi komma bort från smärta och få njutning.

Barn vill ha mat NU, de vill vara framme NU och inte åka bil i en timme för att komma fram till lekkamraten.

Oftast är det inte förrän man råkar ut för en kris, olycka eller sjukdom som man stannar upp och ifrågasätter sitt beteende och börjar att tänka på vad som verkligen är viktigt i långa loppet.

Det är faktiskt möjligt att bekräfta mig själv genom bekräftelse av andra, jag får en härlig känsla när jag ger en person som jag inte känner och troligen inte kommer att träffa en komplimang som får dem att lysa upp, tex. när jag gick bakom en kvinna med en otroligt fin kappa.

Jag gick upp jämsides och sade vad jag tyckte om kappan. Hon lös verkligen upp och tackade mig för den givna komplimangen. Jag gissar att hon i sin tur tog med sig den goa känslan hem samt gav den vidare till någon annan.

Allt sprider sig liksom ringar på vattnet, du kan vara en som startar ringarna…Jag bekräftar då för mig själv att jag kan göra skillnad i världen - jag är betydelsefull.

Jag tror det är viktigt med bekräftelse och jag kan uppleva mig lite missmodig när jag får för lite bekräftelse av de som står mig nära.

Jag trivs inte i min "kropp" då jag inte lyckas bli av med min 10 kilos övervikt, som sitter runt magen och i mitt ansikte. Jag hatar min dubbelhaka, ser den direkt då jag är med på bild, eller magens plufsighet över linningen.

När man då ngn gång försöker göra sig lite finare, så önskar jag ju att få lite bekräftelse för min ansträngning. Detta gör att jag "slår" på mig själv ännu mer. Och som jag skrivit om några dagar, detta att våga ha min egen stil på mina kläder, för att jag tycker dom är fina. Men modet sträcker sig inte så långt att jag vågar riktigt.

En gång i min ungdom hände det ngt som gjorde mig otroligt ledsen. Jag hade köpt en kjol och en topp som jag tyckte mkt om. ( tidigt i livet då man ska finna sin stil, pröva sig fram) Givetvis behöver ingen säga att det jag köpt är fint, om man inte tycker så. Men denna gång satte sig plumpheten inuti mig. Jag hade på mig min nyinköpta outfit, och mina 2 dåvarande vänner som jag visade upp detta för pekade på mig och asflabbade, sa att det såg förfärligt ut mm. Jag vände på klacken och gick därifrån med en mkt sårad värdelöshetskänsla å vart riktigt ledsen.

Några timmar senare sa den ena att det bara var ett "skämt" och dom hade bestämt sig för detta "skämt" senarium oavsett hur kläderna hade sett ut på mig. Detta hjälpte dock inte. Dom hade trampat på min redan låga självkänsla och vår vänskap blev aldrig desamma efter detta.

Jag tror det är viktigt att våga hitta det som är fint hos någon, oavsett om man tycker jackan är ful, så kanske personen den dagen har en fin tröja eller är fin i håret el dyl. Oavsett om man är rundare än genomsnittet är det viktigt med bekräftelse till varandra. Jag vill trots att jag inte själv har min trivselvikt få höra att jag någon gång har något fint på mig, är bra på ngt, ser fin ut på ngt sätt eller på ngt vis duger för min omgivning.

Jag tror det är lättare att vara positiv om man har en positiv omgivning. En person i min omgivning, namnet är obetydligt. Ger ofta komplimanger, bekräftelse till andra som är "smala" då denna person tycker att smala personer ser bättre ut än de som är större å har ngn övervikt, de ser helt enkelt bättre ut i dennes ögon. Denna person har ganska svårt att se insidan på personer i sin omgivning och är ibland ganska hård i sin bedömning om andra människor. Jag försvarar ofta andra människor i den här personens omgivning då denna pratar nedlåtande om någon. Jag brukar tänka att om jag är positiv kanske detta kan smitta av sig och ett annat förhållningssätt kanske kan vakna upp hos denna person. Har dock inte sett/ hört ngn förändring ännu.

Jag tänker då att personen mkt möjligt även talar nedlåtande om mig pga min extra kilo, bakom min rygg. För om man inte kan kontrollera sin vikt, är man karaktärslös har jag förstått. Jag har dock bestämt mig för att inte detta ska få vara ett hinder gentemot denna person. Vi tycker olika och vill man ha en annan åsikt om världen omkring sig, så har man rätt att tycka. Dock inte fälla elaka kommentarer, så det sårar.

Jag är själv medveten om mina kilo, och jag är också medveten om hur svårt det är att bli av med dessa om jag inte ska bli fanatisk träningsmaskin =) min omgivning tycker antagligen redan att jag är udda som jag är.