Inte bekräftad

Att bekräfta eller inte bekräfta - det är frågan!

Behovet av bekräftelse är en mänsklig nödvändighet och kan göra oändlig skillnad i våran uppväxt, en medarbetares prestation och en älskade vilja att dela ett passionerat liv

 

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill inviga människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.” ”Doktor Glas” från 1905: Hjalmar Söderberg

 

Betydelsefullhet

Känslan av att känna sig unik, erkänd, bekräftad, sedd, hörd, behövd och betydelsefull. Här är vi också olika, vissa människor syns och hörs ofta, vill gärna stå i rampljuset på olika sätt. Om vi inte får bekräftelse för att vi gör något bra så gör vi något dåligt så att vi får bekräftelse, ett barn som lägger sig ner i en butik och gallskriker får ofta omedelbar uppmärksamhet från flera. Lika så människor som är sjuka eller mår psykiskt dåligt (om de inte är så dåliga så att vi blir rädda för dem)

För att vi inte alla ska vara stora egon som bara bryr oss om oss själva så har vi ett behov till nämligen behovet av tillhörighet.


Tillhörighet

Känslan av att ha kontakt med andra, att bli accepterad av andra. Att få ge kärlek och att bli älskade. Vi har ett behov att få vara en i ett sammanhang, att få tillhöra en eller flera grupper tex. jobbet, volleyboll laget, tjejkompisarna, biokemisterna, svenskarna.

Att få ge kärlek för att det är härligt och inte för att få kärlek tillbaka. Så som vi oftast gör med barn och djur, de behöver inte prestera för att få kärlek.

 

 

Vi människor tenderar att fokusera på hur vi kan göra för att få minsta möjliga smärta i livet och maximalt med njutning i livet. Som konstaterat söker vi efter omedelbar njutning, ju yngre vi är desto snabbare vill vi komma bort från smärta och få njutning.

 

Barn vill ha mat NU, de vill vara framme NU och inte åka bil i en timme för att komma fram till lekkamraten.

 

Oftast är det inte förrän man råkar ut för en kris, olycka eller sjukdom som man stannar upp och ifrågasätter sitt beteende och börjar att tänka på vad som verkligen är viktigt i långa loppet.

 


Det är faktiskt möjligt att bekräfta mig själv genom bekräftelse av andra, jag får en härlig känsla när jag ger en person som jag inte känner och troligen inte kommer att träffa en komplimang som får dem att lysa upp, tex. när jag gick bakom en kvinna med en otroligt fin kappa.


Jag gick upp jämsides och sade vad jag tyckte om kappan. Hon lös verkligen upp och tackade mig för den givna komplimangen. Jag gissar att hon i sin tur tog med sig den goa känslan hem samt gav den vidare till någon annan.


Allt sprider sig liksom ringar på vattnet, du kan vara en som startar ringarna…Jag bekräftar då för mig själv att jag kan göra skillnad i världen - jag är betydelsefull.

 

Jag tror det är viktigt med bekräftelse och jag kan uppleva mig lite missmodig när jag får för lite bekräftelse av de som står mig nära.


Jag trivs inte i min "kropp" då jag inte lyckas bli av med min 10 kilos övervikt, som sitter runt magen och i mitt ansikte. Jag hatar min dubbelhaka, ser den direkt då jag är med på bild, eller magens plufsighet över linningen.


När man då ngn gång försöker göra sig lite finare, så önskar jag ju att få lite bekräftelse för min ansträngning. Detta gör att jag "slår" på mig själv ännu mer. Och som jag skrivit om några dagar, detta att våga ha min egen stil på mina kläder, för att jag tycker dom är fina. Men modet sträcker sig inte så långt att jag vågar riktigt.

 

En gång i min ungdom hände det ngt som gjorde mig otroligt ledsen. Jag hade köpt en kjol och en topp som jag tyckte mkt om. ( tidigt i livet då man ska finna sin stil, pröva sig fram) Givetvis behöver ingen säga att det jag köpt är fint, om man inte tycker så. Men denna gång satte sig plumpheten inuti mig. Jag hade på mig min nyinköpta outfit, och mina 2 dåvarande vänner som jag visade upp detta för pekade på mig och asflabbade, sa att det såg förfärligt ut mm. Jag vände på klacken och gick därifrån med en mkt sårad värdelöshetskänsla å vart riktigt ledsen.

 

Några timmar senare sa den ena att det bara var ett "skämt" och dom hade bestämt sig för detta "skämt" senarium oavsett hur kläderna hade sett ut på mig. Detta hjälpte dock inte. Dom hade trampat på min redan låga självkänsla och vår vänskap blev aldrig desamma efter detta.

 

Jag tror det är viktigt att våga hitta det som är fint hos någon, oavsett om man tycker jackan är ful, så kanske personen den dagen har en fin tröja eller är fin i håret el dyl. Oavsett om man är rundare än genomsnittet är det viktigt med bekräftelse till varandra. Jag vill trots att jag inte själv har min trivselvikt få höra att jag någon gång har något fint på mig, är bra på ngt, ser fin ut på ngt sätt eller på ngt vis duger för min omgivning.

 

Jag tror det är lättare att vara positiv om man har en positiv omgivning. En person i min omgivning, namnet är obetydligt. Ger ofta komplimanger, bekräftelse till andra som är "smala" då denna person tycker att smala personer ser bättre ut än de som är större å har ngn övervikt, de ser helt enkelt bättre ut i dennes ögon. Denna person har ganska svårt att se insidan på personer i sin omgivning och är ibland ganska hård i sin bedömning om andra människor. Jag försvarar ofta andra människor i den här personens omgivning då denna pratar nedlåtande om någon. Jag brukar tänka att om jag är positiv kanske detta kan smitta av sig och ett annat förhållningssätt kanske kan vakna upp hos denna person. Har dock inte sett/ hört ngn förändring ännu.

 

Jag tänker då att personen mkt möjligt även talar nedlåtande om mig pga min extra kilo, bakom min rygg. För om man inte kan kontrollera sin vikt, är man karaktärslös har jag förstått. Jag har dock bestämt mig för att inte detta ska få vara ett hinder gentemot denna person. Vi tycker olika och vill man ha en annan åsikt om världen omkring sig, så har man rätt att tycka. Dock inte fälla elaka kommentarer, så det sårar.

 

Jag är själv medveten om mina kilo, och jag är också medveten om hur svårt det är att bli av med dessa om jag inte ska bli fanatisk träningsmaskin =) min omgivning tycker antagligen redan att jag är udda som jag är.

 

 

Mer Kärlek i varje steg – frid och tillit till ditt inre, till varandra ... <3

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0