Yoginiseva

War Horse är en berättelse om lojalitet, hopp och envishet på den engelska landsbygden under första världskriget.

Jag tycker ju inte om krigsfilmer, vilket jag fortfarande inte gör...men historien utspelar sig under krig, så...då får man ha överseende.

Att se en häst födas och följa dess uppväxt, sen få äga denna skapar starka band mellan pojken Albert och denna helt underbart fina häst.

När pojken Albert och hans häst Joey separeras från varandra, efter att pappan säljer sin sons älskade häst till försvarsmakten, för att rädda sitt hus. Denne sänds ut till fronterna i första världskriget men Albert ger sig inte utan strid. Trots sin unga ålder ger han sig så småningom iväg till Frankrike för att rädda sin kära vän, som under kriget får utstå en hel del.

Steven Spielberg har alltid vetat vilka knappar han ska trycka på för att få i gång en känslostorm.

Jag älskar filmen, trots att jag blir väldigt illa berörd då hästen har det jobbigt. Men rekommenderar den varmt.

Ackompanjerad av John Williams många och öronbedövande stråkar hittar Spielberg ständigt vägen in till våra tårkanaler och får dem att flöda över.

I "War horse" är det vänskapen mellan en ståtlig pålle och en äppelkindad grabb med massor med ruter i och deras äventyr under första världskriget, som ska trigga oss till att snörvla.

Visst är det är "Lassie på äventyr" med den skillnaden är väl att hundkojan på gräsplanen bytts ut mot en box i stallet.

 

 

 

 

Mkt sevärd om man gillar snörvel filmer =)

Övrigt som händer är att igår kom sonen och hans sambo Malin. Vi käkade och surrade. Idag söndag har sonen gått igenom en hel låda gamla saker, som han hittade i förrådet. Vi har haft besök av svärfar, fick bjuda honom på Mors "bregottisar" som sonen haft med sig. Och vi har klätt julgranen och lagt klapparna på plats. Har även sytt en kapé åt sonen som han ska ha på lördag nästa helg, då han ska på Live i Boden.

Imorgon är det måndag och lite ska väl handlas, blir att äta lasange imorgon i väntan på julmaten. Skinkan ska griljeras och sen är det bara att bygga oss ett pepparkakshus =) Hur nu detta projekt ska gå??

Sen blir det julafton och vi ska komprimera allt firande på en å samma dag. Vilket är en både stressig och underlig tradition kan jag tycka. Men vi ska försöka äta ganska tidigt, så vi slipper ha allt samtidigt.

Amerikanarna har ju fattat stressen å öppnar julklappar på juldagsmorgon.

Nu är det jul igen och överallt hör jag (kanske lite i smyg genom mungipan) vuxna människor som hatar den. Som helst vill hoppa över den men som genomlider den för sina barnens skull.

Men jag gillar att ge, och det ska man ju göra vid Jul. Trots att man varje år kommer "överens" om att i år ska vi väl inte köpa julklappar? Hurså? Det är väl för tusan det enda roliga med den fördömda julen, även om vi ska klämma ihop all julmat på en å samma dag. Visst, visst går det på tok för mkt pengar och visst, visst önskar jag att jag kunde ge ännu mer, till alla. För ångest över att man inte gett till precis alla man vill ge åt, dyker dock upp.

Men visst, Ibland leker jag med tanken att jag far tusen meter upp luften och ser allas våra liv pågå där nere. Som en myrstack. In och ut i stacken, bära på julmat och paket som väger femtio gånger vår egen kroppsvikt. Och så funderar jag på hur det låter i den där stacken där folk sliter ont.  ”Din tur, min tur. Kvinnligt, manligt. Julmat, tjat och gnat och knullbrist och bitterhet och till slut skilsmässa och ångest”

Det var ju inte så här livet skulle bli. Som ett evinnerligt insektsspring där årets mysigaste dag förvandlats till årets ångestfest. Vi ska vara jämlikar. Vi ska mötas på halva vägen. För när allt kommer omkring är vi bara myror som måste bara anpassa oss till vårt nya habitat. En modernare julestack... visst, men tusan vad trist att skippa den. Vad skulle vi då ha att prata om på jobbet?

Äch, lika bra att fullfölja den som precis alla andra jular.
Jag längtar dock till att få öppna en klapp på julafton, och visst, visst har jag spenderat alla mina surt ihopskrapande pengar i lönekuvertet till på tok för många klappar.

Kanske är det en täckmantel, att jag förlorat två underbara människor under 2013? Att visa de jag har omkring mig att jag älskar dom, men det tror jag dom vet. Men man vet ju aldrig när ngt ska hända, har jag fått helt klart för mig.

 Mer Kärlek i varje steg – frid och tillit till ditt inre, till varandra ... <3