Bekräftande tankar

Om någon Såg mig, hörde mig, förstod mig... eller om jag kunde vända det inåt?

Varför har vi människor sånt bekräftelsebehov. Vi vill gärna bli sedda, bekräftade & alltid bli förståda. Varför nöjer vi oss inte bara med att vara. Men det är i vår natur, redan som liten är det detta vi när vårt sinne med, att våra föräldrar ser oss. Vi vill vara till lags, vi vill hjälpa, och vi vill bli bekräftade för det vi gör, även om vi kanske inte gör allt för att ngn annan ska se oss, utan för att det ska kännas bra inuti oss

 

"Om du ger dig själv till universum, är du alltid intressant, för ditt inre..." Räcker det att vara intressant för mig själv, Klara vi oss genom livet utan andras bekräftelse?? ibland kan vi behöva mer, men däremellan räcker det att vi har en god självkänsla, känner att vi gör ngt bra, för att det inre ska känna en tillfredställelse...

 

Vi kan skärma av oss, för att inte bli allt för sårade då vi inte får bekräftelsen vi önskar. Men om jag vänder mig inåt, går in i en meditation kan jag slippa känna av behovet att bli sedd.

 

Grunden för all bekräftelse är förmågan att kunna lyssna och lyssna uppmärksamt och närvarande. Lyssna utan att döma och värdera, men våga fråga, lyssna och bekräfta på ett respektfullt sätt. Vara närvarande; här och nu och bekräfta med  kroppspråk i ord och handling, med ett så öppet sinne som möjligt. Visa förståelse, hänsyn och medkänsla till vad någon annan människa upplever, tycker, tänker och känner.

Behovet av bekräftelse är en mänsklig nödvändighet för att överleva.

 

Författaren Hjalmar Söderbergs bok ”Doktor Glas” från 1905:

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad.

Man vill inviga människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Bekräftas man inte på det ena sättet, så söker man kanske efter andra sätt och i brist på positiv bekräftelse är kanske negativ bekräftelse bättre än ingen alls…

 

Jag tror att alla behöver och uppskattar att få höra positiva saker tex. att man är vacker, klok eller konstnärlig, bara berömmet är ärligt och uppriktigt menat. Bekräftelse fungerar också mycket bra genom handling; ett enkelt leende, ögonkontakt och ett aktivt och engagerat lyssnande.

Men man kan inte kräva och förvänta sig att först bli bekräftad av andra för att därefter ”tillbaka-bekräfta”.

 

Respekt, vördnad, kärlek och uppskattning för att man finns, duger och är älskad för sin egen skull skapar en positiv reaktion och utveckling. Vi behöver, trygghet och tillhörighet för att ingå i ett sammanhang.

Det är viktigt att vi synliggör varandra för att skapa ett ”tillsammans” att vi tar oss själva och våra medmänniskor på allvar och visar vår respekt och engagemang.

Det gör vi bäst genom att lyssna, ge gensvar och bekräfta varandra på ett sunt sätt.

 

Jag försöker verkligen inspireras, uppskatta och begrunda livet med alla dess upplevelser och glädjeämnen – men det är inte alltid så lätt att vara människa.

 

Vet också genom egen erfarenhet att man ofta får ett helt nytt perspektiv på livet efter en livskris, när man förlorar en närstående.

 

Men de säger att helt plötsligt kan hjärtat och ögonen åter öppnas för allt det vackra man har upplevt och kommer att få uppleva igen om man bara vågar, orkar och vill ta emot. Men antar att man måste ha kommit en bit på väg.

 

Kanske är det så att inget växande blir utan lidande och kanske är det just de svåra situationerna i livet som får oss att verkligen utvecklas som människor? De som vet säger att framgången, det lätta livet med medgångar gör oss inte till de vi är utan det är livets motgångar som gör.

 

Och livet överraskar oss ibland på det mest förbluffande sätt.

 

Jag ber varje morgon en liten bön, innehåller även tacksamheten jag känner för livet.

Det kan finnas  tusen skäl att vara tacksam för vad livet kommer att ge oss.

Att välja ”Tacksamhet” handlar om att växa och utvecklas och få chansen att leva ett meningsfullt liv.

 

Att ta ansvar för mitt eget liv istället för att ge andra skulden för hur jag själv har det. Jag har själv ansvaret för min egen lycka. Tankens kraft gör att jag får mer energi, blir tryggare, modigare och finner mer glädje/lycka i mitt liv.

Hindren finns i bara i mitt eget inre. I mitt sätt att tänka om mig själv och om andra.

 

Jag gläds åt mina egna framsteg och sakta, sakta släpper sorg och smärta sitt grepp om mig. Ibland med babysteg framåt, ibland får jag ha tålamod med mig själv och stanna upp och begrunda…

 

Suckar högt, sambon har lagt sig och här sitter jag och filosoferar i natten. Nu sovdags.

 

Mer Kärlek i varje steg – frid och tillit till ditt inre, till varandra ... <3

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0