Yoginiseva

Just nu känns livet tungt, jag har svårt att förstå att min älsklingskisse inte finns mer.

 

Visst går väl livet vidare, det är ju så. Vi är tvungna att leva vidare trots de sorger som drabbar oss. Men det är underligt hur tomt allt kan bli, här hemma då min kisse inte möter mig då jag kommer hem. Jag kan inte låta bli att titta mot fönstret, för att se henne, men där är det svart å tomt.

 

Sen är det andra tunga saker i vardagen som kan göra mig både j:igt arg och tycker nog det hela gått väl långt. Men att bli arg och stressad hjälper inte och det är svårt att påverka vissa delar i livet. Och det i sig är stressande och gör mig också arg ovanpå min sorg i mitt inre.

 

Just nu skulle jag vilja att saker och ting ändrades. Förändring till ngt annat och bättre hade jag så väl behövt. Visst kanske det är lång kö till just den önskan hos Universum... förändring. Men jag står väl här i den kö n och väntar... Jag borde ta tag i saker och ting, men då fattas det energi och ork, för det är som en orkan...vet inte i vilken ände jag ska påbörja förändringarna?

 

Idag fick jag iaf en baby boost av barnbarnet. Det jag känner då jag är med henne är ett lugn, och det behöver jag. Idag la vi oss på vår dubbelsäng, Nemi vände sig på mage och hon jollrar och tittar, ler och är värdens underbaraste lilla barnbarn. Nu står hon på alla fyra och gungar, tränar sig inför kommande dagar då hon så småningom börjar att krypa. Allt händer så snabbt, men är glad att få vara med henne i nuet.

 

Jag vet att jag själv som småbarnsförälder kunde känna lite stress... man såg imorgon framför sig, trött då man sov dåligt och önskan att sitt älskade knyte skulle växa och förstå livets gång...haha... knasigt. Men idag som farmor, att bara få rå om detta lilla barnbarn är verkligen plåster på en plågad själ.Jag älskar henne otroligt mkt, men det är kanske normalt :-)

 

Jag önskar bara att vi kunnat hitta oss ett stort hus med utrymme för oss allihopa, ett s.k generationsboende. Då hade vi kunnat starta ett kattpensionat och samtidigt få rå om varandra. Visst bor vi nära, men att hjälpas åt varje dag och drömma nya gemensamma drömmar och få en naturlig vardag i varandras sällskap, det önskar jag.

Visst behöver man egen tid och eget krypin, det är självklart. Men vilken underbar känsla att få ha allt på ett å samma ställe. Nemi kan komma å äta frukost med farmor, eller man lagar mat tillsammans, sköter en gård och lever ett närmare varandra liv-gemensamt med många älskade husdjur.

 

Är min dröm en omöjlig dröm-kanske? Men jag tycker om att leva nära mina kära, ok om jag är som jag är... men det är min dröm. Kanske en dag att vi är på samma sida och drömmer tillsammans?

Sonen pratar om eget, men vet väl inte riktigt vilken inriktning. Jag har ju mitt, bara jag blir fri min värk och sonhustru har säkert egna drömmar som jag hoppas vi kan väva in? sambon är kanske inte så het på min dröm... men man vet ju aldrig vad framtidens ljus kan lysa upp våra liv med?