svart sjuka...

Jag funderade över detta med svartsjuka och vilka uttryck den kan ta sig. Jag skriver om detta rent allmänt och har ingenting med nuet att göra. Jag reflekterar över mitt liv och hur jag utvecklas.

"Svartsjuka är en känsla som innebär en oro för en rival. Psykologin hävdar att känslan kan komma ur gamla barndomsminnen. Som att bli helt eller delvis övergiven, till fördel för ett syskon t.ex. Dålig självkänsla spelar en stor roll i sammanhanget. Svartsjukan gör att man betraktar sig som förlorare redan innan konflikten (slaget om partnerns gunst) uppstått.

Enligt en dansk psykoterapeut härrör svartsjuka till en känsla av otillräcklighet eller att känna sig utanför. Det enda botemedlet är självaktning. Män och kvinnor är lika ofta svartsjuka, men deras svartsjuka tar sig olika uttryck."

Jag har varit svartsjuk (den kan ligga där å lurpassa) och blivit utsatt för svartsjuka. Inget av det känns vidare bra. Att vara svartsjuk är inte heller kul, jag känner mig då otillräcklig och misstänksam. En ilska som bubblar inuti mig. Vart kommer känslan ifrån och varför uppstår den? Jag vet att jag ingenting kan göra för att få min partner att ändra sig, utan jag måste helt enkelt bearbeta mig själv. Vill "han" agera utifrån sina känslor, finns ju inget jag kan göra. Jag måste bygga upp min egen självkänsla och jag behöver lita på mina instinkter.

Att bli utsatt för partnens svartsjuka är lika jobbigt. Men jag vet oxå att jag förr kunde vara lite slarvig i relationer. Att träffa den man tror är rätt, är även ett letande. Och det är där jag varit slarvig. För om jag letar, finner jag ingen utan jag har gått för snabbt in i en relation utan de rätta känslorna, vilket naturligvis blir otryggt för den andre. Så att bli utsatt för svartsjuka kan oxå vara att man inte är i balans.

Och det gäller ju även mig själv, när jag är i obalans. I en relation bör man ju vara i någotsånär balans, dvs vilja ungefär samma saker och hitta en gemenskap där ens behov och trygghet får plats. Vilka behov har man som människa? Vi har för det första ett stort närhetsbehov, annars kan vi ju vara ensam/singel, vi behöver spegling och bekräftelse, uppmuntran och stöd och framförallt se varandra. Om bara den ena får bekräftelse, då är man givetvis i obalans.

Några av de viktigaste behoven är nog dessa:

– Behovet av att känna sig behövd.
– Behovet av att bli berörd, smekt och omhållen med kärleksfull närhet.
– Behovet att av bevittna kärlek och intimitet.

– Behovet av att känna sig speciell och respekterad som en unik person ( för vem vi är och inte vad vi är eller har).
– Behovet av att få äga våra känslor som glädje, lust sorg och ilska.
– Behovet av at äga sina tankar och sin intuition.
– Behovet av att känna sig trygg och ha stöd.

– Behovet av att bli inspirerad och motiverad att lära.
– Behovet av att veta att det är okay att göra misstag och att lära från dem.
– Behovet av att få uppmuntran och stöd i att separera.
– Behovet av att få fasta och kärleksfulla gränser.

Vad händer om vi inte ger varandra detta?
Vad händer om man inte själv uppmärksammar och uttrycker sitt behov?

Å andra sidan – vad händer om vi ger varandra detta?
Är det då vi funnit eller har den funnit mig/oss? dvs kärleken... Blir vi hela människor först då vi funnit partnen som speglar oss. Och när vi väljer de människor som ska lära oss vad vi behöver på vägen, är det fel eller är det även ett behov för att hitta sin egen inre väg.

Jag tror ju inte jag är ensam på något sätt, med mina tankar. Jag tror vi alla som kommit att växa upp i en familj där speglingen inte alltid varit helt korrekt, då familjen varit disfunktionell på något vis. Då tar det betydligt längre tid att finna sig själv, sin egen själ att lita på. Ens egen balans är redan i gungning från den dag man föds. Sen ska man leta förebilder som kan ge mig den spegling jag behöver för att hitta in i mitt eget inre. Vi längtar efter andligheten, men den är inte alltid helt lätt att finna då själen är satt i frysfack för att jag är så bizzy för att kunna överleva, kontrollera mina virriga känslor.

Vi väljer ju vägen, utifrån att tro att vi på något sätt ska får bekräftelsen att vi nu går på rätt väg. Vi kan även lura oss att vi är lyckliga om vi putsar det som finns på utsidan, nya kläder, märkeskläder för att tillhöra, nytt hus och nya fina saker, dyra bilar och ja, allt det där som ytligt sett gör att vi från andras håll kan verka "inne" och omtyckt. Men glömmer att det är oss själva vi behöver tycka om, älska sig själv helt enkelt. Det är först då vi kommit en bit på väg. Ingen utifrån, varken människor eller saker kan ge oss lyckan, självförtroendet eller den goda självkänslan om vi inte gör det för oss själva.

Visst kan vissa människor få oss att må gott, ge oss verktyg. Men även de som får oss att stanna på fel plats för länge, i tro att vi mår bra. Men de som är osjälviska ger oss chansen att se inåt, se vad det är vi vill uppnå. Jag har träffat en å annan människa på senare år som verkligen gett mig stöd och låtit mig utvecklas i min takt, dom är jag tacksam att jag träffat på min väg av olika val. förhoppningsvis traskar jag framåt, även om det är baby step så vill jag tro att jag lär mig något hela tiden.

Nu är det dags att ta tag i vardagen, som isig oxå behöver sitt. Jag ska betsa min skänk och försöka få liv i den trötta sonen som vänt på dygnen.

Ljus, värme, Kram & Tjingeling


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0