Yoginiseva

Vet egentligen inte vad jag ska kalla det, men det är ändå lustigt med livet.

 

Jag trodde inte att jag skulle göra samma "misstag/mönster" i livet som min Mor fick uppleva då hennes sambo avled. Ingen har naturligtvis dött nu, men jag upplever att jag lever nuet i en liknande situation.

 

Vi har renoverat och fixat i vårt hus under snart ett års tid. Jag älskar ju att fixa, renovera, pynta, jobba i trädgården mm för det är ju så, vårt hem. Men så länge vi inte är gifta eller skrivit ett kontrakt/avtal av något slag om något skulle hända, så som separation, olyckor mm så är huset min sambos.

 

Min Mor levde i 31 år som sambo i sin partners hus (på papper) till den dag han dog, då tillföll allt hans barn. Trots att hon i 31 år, fixat, renoverat, hålligt hus och trädgård i bästa möjliga skick, fick hon enbart ta med sina egna medhavna saker från boet, samt fick 1/4 del av huspengarna då det såldes. (huset blev svårsålt, så huset gick för en 3:e del av det mor å hennes sambo en gång gav) Dom hade även under många år plockat bär, och de hade några år en sommarstuga som dom renoverat tillsammans och sålt som dom hade på ett konto i hennes sambos namn, detta fick hon inte ett öre av,

 

Så ibland kan jag fundera, Älskar man sin partner om man har det gott ställt (dvs en ojämn ekonomisk fördelning) om man inte ser till att skriva ett avtal eller testamente då man inte vill gifta sig? Är man ointresserad av sin partners vara eller icke vara om något händer en själv? Det finns ju tusentals senario på vad ont som kan ske i livet.

 

Iaf. Nu är jag där, i en liknande situation som min mor. Att ingenting är skrivet och vet inte om så kommer att göras?! Jag hoppas bara att jag är frisk och kry och skulle ngt hända mig, då hoppas jag ju iaf att min son får det lilla jag ägt, även om det inte blir tal om ngt arv direkt. Eftersom allt jag gör i vårt gemensamma hem blir lixom ideellt arbete utan avkastning.

 

Men om det skulle (mot all förmodan) hända min kära sambo något, vilka konsekvenser blir det då för mig?  Vi är inte är gifta eller har något som säger att jag har rätt till ngt i vårt gemensamma hem!

 

När man inleder en relation så tänker man kanske inte första hand på dessa bitar, för man går ju in i en relation med föresatsen att det ska hålla och att inget ska hända, att man älskar varandra.

Jag kan ju bara utgå från mig själv och vad jag upplevde med min Mor då hennes sambo avled. Hur utblottat man blir och när inget skyddsnät finns som man kan känna sig trygg med.

 

Man kan ju dock inte tvinga på sin partner att skriva ngt om denna inte vill. Men om jag vänder på mina tankar, så skulle läget vara omvänt. Jag skulle iaf utifrån min syn på samboskap dela med mig av det jag hade gemensamt med den partner jag valt.

Jag har alltid varit väldigt mån om detta, redan då jag var yngre, och flyttade jag ihop med någon. Så var det nog jag som lämnade mer åt min partner om det var jag som lämnade relationen. Eller då jag skaffat mig ett eget boende, med min son där allt som fanns i mitt boende var mitt, så släppte jag ändå in en partner och vi delade lika då vi separerade.

 

Min sons pappa var så generös att när vi tog ett nytt lån på det hus vi hade, (hans från början) löste vi in mina gamla skulder och vi skrevs båda på huset trots att jag hade sämre ekonomi, så gjorde vi det tillsammans. Vi hade ju skaffat familj ihop. Jag lämnade honom dock då sonen fortfarande var liten, men tog då ingenting med mig, stod där barskrapad men dock utan skulder för vi skrev över huset på honom. Jag tog med mig de min son ägde, men resten skrapade jag ihop allt eftersom, då var jag 27 år gammal.

 

Nu kan jag uppleva att när man bli äldre, att jag önskar mig ett säkerhetsnät. För att skulle ngt ske hur orkar man då börja om från början igen? Visst går det, men allt jobb, energi som jag lägger ner på mitt nuvarande liv och hem är ju ngt jag aldrig får tillbaka. Men att skriva avtal är väl ngt som jag känner borde finnas med i den här åldern, efter all erfarenhet man har? För allt det jag lägger i huset är ju kanske inte någon stor ekonomisk del, utan jag ger det som ingen kanske kan ta på, det där arbetet runtikring ens hem som man gör för våran trivsel, som jag även gör som singel åt mig själv. (Men som singel, jobbar jag ju enbart åt mig och det behåller jag ju alltid. inget försvinner vid ändrade förhållanden så att säga)

 

Den del av "hyra" jag betalar är mer för löpande utgifter, inget på lånen. Men iochmed att jag lägger "hyra" till våra löpande utgifter, har ju min sambo möjlighet att lägga mer på sina lån... så ett ekorrhjul är det väl på många sätt. Men min sambo är otroligt generös mot mig, så jag klagar inte på något vis och så älskar jag ju honom.