Yoginiseva

Sitter i min lånade säng hos min Mor. Tänkte jag skulle skriva några rader.

 

Lustigt egentligen hur livet rullar på, trots sorg å saknad. Det syns inte på andra människor, men i familjen känner man det svarta tunga oket som ligger som en sorgedimma över oss.

Kära syster som fortfarande känns för levande för att min kropp ska kunna acceptera att du inte längre finns hos oss. lixom ofattbart. Visst, jag vet att du nu är på väg upp mot universum. Din resa är redan påbörjad. Vår resa är att hitta den nya vägen mot våra liv, utan dig i våra liv...hur e det möjligt.

 

Det är svårt att inte bli chockad då ngn dör. Trots att vi var hos dig på sjukhuset, såg att du hade ont. Men mot oss höll du modet uppe, du var den som var stark... konstigt, men så var det.

Du tittade på mig den där sista gången, när vi för ögonblicket var ensam. -visst finns ni för min dotter, då jag inte finns mer. -självklart! Men på ngt sätt var ögonblicket lika snabbt borta, som det dök upp. Jag har en overklighetskänsla av minnet.

 

Hon vet att sina pojkar, trots sorgen kommer att klar a sig över på andra sidan, fortsätta med sina liv. Dom är stadiga och har sällskap mm Och inte ska vi glömma dom på ngt sätt.  Men hon ville försäkra sig om att vi inte skulle glömma att stötta sin dotter. Hon som vi, hennes syskon vet att det är en stark tjej, annars hade hon inte orkat allt hon måste kånka på i livet.

Men botten är nådd, nu är vägen uppåt och allt kommer att ordna sig. Vi ska hjälpa, stötta med all kraft. Vi finns, jag finns och jag lovade.

 

Men detta vet hon (du min systerdotter) att det alltid finns någon att ringa, eller besöka om det behövs. Och även då du bara vill komma bort en stund, utan att det behöver vara av någon anledning. =)

 

Läste dikten som min systerdotter har på sin sida, så mkt av min syster i den. toppenfin.

 

 

Den dagen jag går
för att ej vända åter,
jag vill att ni minns mig
precis som jag var.
Det blir bara värre, mina kära
om ni gråter,
för ingen kan ändra
det öde vi har.
Den dagen ni står här
och kanske mig saknar,
jag vill att ni lever
och livslusten har.
Mina älskade kära
jag vill att ni vaknar
och lever de dagar
den tid ni har kvar.

 

 

 

Vi tror vi är odödliga, sånt händer inte mig!! nu vet vi, ingen kommer undan, imorgon kan det drabba mig.

Lev livet, det är vår gåva. Trots tegelstenar i ryggsäcken måste vi kämpa vidare. När vi når botten, för den är nu nådd, så har vi ljuset att vända åter till.

 

 

För visst finns ljus och skratt kvar

trots att det mest känns som natt

skatt och jakt

visst finns det plats

vi har ju alla de andra kvar

vi har varandra

oavsett irritationer, gnissel och tjöt

vi erfarenheten fått smaka

livet blir som en blandad kaka

 

 

Trött, trött ,trött  jag nu mentalt har blitt

ska nu strax släcka och vila huvudet för natten

då vete katten vad som sker

ny dag och nya utmaningar

inga chanser till omtagningar

 

 

Natti natti, sov så gott!

 

Var rädd om dig, njut av de lilla, sök inte bara det stora för då missar du själva livet, vardagens små skratt och en å annan skatt

 

 

Måste nog kolla hur det går för lilla Elliot, om han ligger kvar eller om han fortfarande har utbrytningsförsök. läser mamman å pappa min blogg? vet ej, men om...pip å berätta. ska nog ringa bror igen imorrn, så jag får uppdatera livets gång.

 

 

 

 

 Mer Kärlek i varje steg – frid och tillit till ditt inre, till varandra ... <3