Innifrån-ut

Jag vet inte, och jag vet. Jag är och förblir mig, mitt jag. Nu fattar ni säkert ingenting...vet ej om jag kan förklara?
Ibland kan jag känna att mitt yttre inte stämmer med mitt inre. ? hm.. jag kan känna att jag är ett skal utanpå min inre kärna. Då jag ser på någon, pratar med någon och Är inuti mitt jag... dvs genom mina ögon och sen då jag ser min spegelbild av mitt yttre kan jag undra Varför mitt yttre inte ser ut som jag ser ut från insidan.
 
Ok. DJUP varning! Ni fattar säkert inte ett jota av det jag skriver just nu. Men mitt inre har förändrats otroligt mkt dom senaste 10 åren och jag kan bli besviken över att inte det yttre också förändras till det jag upplever mitt bättre inre?
Har någon känt så? eller är det bara jag som är en otroligt udda person?
 
Det låter nog helt galet. Men inuti mitt inre är jag en annan person än vad mitt yttre speglar... jag vet hur otroligt korkat det kan låta. Och i dagens samhälle där det yttre är så viktigt.
 
Ibland kan jag känna då jag tar kort/bilder att mitt inre blir en förlängd synvilla av mitt jag. Tyvärr har jag inte en sån kamera att jag kan leverera bra bilder. Men jag kan känna samhörighet i det vackra ute i naturen, som jag ser genom linsen men har inte möjlighet att visa det.
 
Jag har gjort stora förändringar men samtidigt pyttesmå, för ju mer jag vet ju större inser jag att universum är och ju mindre känns det. Men från mitt tidigare liv, kunde jag känna avundsjuka, vara småelak, känna mig mindre värd och vilade mkt på förväntningar och andras förändringar för att mitt liv skulle på ngt sätt bli bättre.
 
Genom att jobba med sitt inre på flera olika plan, dels genom meditationer har jag släppt många av dom sidorna hos mig. Vågar möta dom då de uppstår. Vända mig inåt och känna på de känslor som väcks vid möten och ta tag i det. Jag vet att jag inte kan förändra eller ha förväntningar på andra. Visst händer det, att jag har gamla förväntningar och ibland ploppar de upp. Men jag har mer verktyg idag och med lite tid kan jag se vad det handlade om. Så jag vet att jag har lång väg kvar men vet också att jag gått en bra bit framåt i mitt inre.
 
Det som är läskigt är just detta med att det yttre inte är den jag är. Menar jag att jag är missnöjd med mitt yttre och inte är nöjd med det jag har. Dels är det ju så, men det som skrämmer mig ibland är att det yttre är så långt ifrån min själs ögon. I mitt inre är det yttre och inre helt olika och det blir ibland en krock inuti mitt huvud då jag ser mig i spegeln.
 
Jag har mitt yttre och jag accepterar mitt yttre, men visst hade det yttre gärna fått spegla mer av mitt inre.
 
Jag önskar att vägen in var tydligare, syntes mer och gav mig större chans att se. Kanske är det bara min otåliga sida som reflekterar, för den är otålig och det är en sida av min personlighet som jag inte vet hur jag ska förändra. Vet dock att jag inte alltid kan skynda, att allt har sin tid. Men visst blir jag frustrerad emellanåt.
 
 
Men hur ser mitt inre att mitt yttre skulle se ut? Det däremot har jag väldigt svårt att beskriva. Det handlar ju inte om hårfärg, kroppens former eller dyl, det handlar mer om spegeln in i min själ och den är svår att sätta på pränt. I mitt inre har jag helt andra ögon som speglar min själ än de jag ser i min spegelbild.
Och då handlar det återigen inte om mina blå ögon och hur de ser ut fysiskt. =)
Vet! Jag är konstig.
 
 
 
 
 
Be healthy, keep up, and be you. Mer Kärlek i varje steg – frid och tillit till ditt
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0