EvasTexter

Tompa var trött och irriterad över sin situation. Han tyckte Jenny började bete sig svåråtkomlig, men å andra sidan så ansåg han att även Mi betett sig lite underligt. Det är kanske ett drag de där tjejerna lockar in en med, i sin snara fortsatte han sin tankegång.

 

Jenny hade jobbat och hon trivdes utmärkt på avdelningen där hon hamnat. Hennes kollegor tyckte om att hon var nyfiken och flitig på jobbet. Hon fick ofta beröm och en klapp på axeln då hon tog egna initiativ. Hon kände att hon började växa som människa och tänkte mindre och mindre på Tompa. Nu stod hon i duschen och de varma strålarna värmde hennes lite frusna kropp. Hon var för mager, det visste hon. Men hon var inte så intresserad av att laga och äta mat då hon var ensam, det hade varit lättare att vara huslig då hennes pappa tex förväntade sig detta av henne. Men efter hans bortgång hade hon tappat 10 kilo på sin redan tunna kropp och då hon tittade sig i spegeln hade hon inte mkt former.

 

Hon klev ur duschen och tog en stor vit frottéhandduk som hon nyss köpt sig. Det kändes lyxigt att ha ett jobb och hennes första lön hade känts enorm efter studietiden och det lilla studiebidrag hon fått och levt på under flera år.

 

Hon torkade sig och smorde så in kroppen med lotion som luktade svagt av någon ros doft. Hon mös, och var glad inombords. Hon öppnade badrumsdörren och ut strömmade ångan från den heta, fuktiga luften från badrummet. Med lätta steg trippade hon mot sitt lilla sovrum. Där Tvärstannade hon och spärrar upp ögonen och tappar tankeförmågan helt.

-Hej, säger Tompa, ler lite snett. Han står och lutar sig mot hennes klädbyrå. Han har vit t-shirt och håret ser rufsigt ut, de slitna jeansen ser lite smutsiga ut och en lätt doft av rök fyller hennes näsa.

-Hej, svarar hon mkt lamt, så det knappt hörs. Hennes hjärna börjar snabbt tänka och undra hur han tagit sig in, varför var han där, hur länge hade han varit inne hos henne utan att hon känt detta? Många frågor snurrade runt i huvudet och hon såg både skrämt och upprörd ut.

 

Han går emot henne så att hon inte ska hinna uppfatta hans baktankar. Han tar tag om henne och trycker hennes späda kropp intill sig, han är redan upphetsad, då han vet att hon är naken under handduken.

Hon hade precis klätt av sig och gått naken från sovrummet, då han tyst hade smugit sig in. Han såg hennes nakna kropp och hans fantasi var redan i full gång.

 

Hon återfick kontroll över sina tankar så pass att hon försökte knuffa undan honom. Men han var snabb och beslutsam. Han rev av henne handduken och slängde henne på sängen, hon hann studsa en gång och sen var han över henne. Hans tunga slickade hennes ansikte, hon vred och försökte ta sig loss, paniken i hjärnan var nu ett faktum.

Han hade förberett sig, han hade redan ett snöre av ngt slag i handen som han virade om hennes handleder, satte fast henne i sängramen. Hur hon än vred sig kunde hon inte komma undan.

 

Plötsligt känner hon hur det bränner till i sitt ansikte och det dånar i hennes öra, han slår henne med handflatan, först på ena sidan och sen på andra. Det smärtar och hennes ögon fylls med tårar.

Han tar tag i hennes ena ben och binder det vid sängstolpen. Tar av sig bältet i jeansen och hon får ett hårt rapp över benet, hon skriker till av smärtan.

-Håll käften, mullrar han väsande åt henne, en röst hon aldrig hört. Ilskan och hatet hon ser i hans nu svarta ögon har hon aldrig förr sett eller mött tidigare i sitt liv.

Hon ligger blixtstilla av rädsla för vad han tänker göra, hennes tankar far hit och dit för att hitta någon form av flyktväg. Men så slår han henne igen, nu med knytnäven över ansiktet och det svartnar för hennes ögon, och hon blir medvetslös.

 

Äntligen, han ler inombords, äntligen har han slynan precis där han vill. Nu är hon blodig i ansiktet, men det gör inget. Han hann se rådjursögonen hennes bli rädda, och att hon skulle frukta honom var en bonus.

Han klädde av sig och när han var naken la han sig på henne, smekte hennes kropp med burdusa smekningar, klämde och kände på den taniga kroppen. Hon gnydde lite och han njöt av att han trodde hon tyckte om hans beröring. Jenny som inte var tillbaka i medvetandet kände endast de hårda nypningar han gjorde och i sitt undermedvetna försökte hon fortfarande komma undan.

 

Han slickade hennes kropp, sög på hennes små bröstvårtor, särade hennes ben och slickade hennes sköte blött av sin saliv.

Han tog sitt bälte igen och slog den medvetslösa kroppen så den blev rödstimmig, över magen och brösten och även hennes insida av hennes lår fick bältet vina med ilsken kraft. När han kände sig nöjd särade han på benen, lyfte upp hennes stjärt och med full kraft stötte in sin lem i hennes kropp.

Hon skrek rakt ut, han slog henne igen med knytnäven och hon försvann in i en dimma.

Gång på gång våldtog han den späda kroppen, ett sorts raseri han inte fick nog av.

 

Efter några långa timmar, släppte han henne och gick för att ta sig en dusch.

Han stod och lät vattnet skölja av honom, blodet från henne och han log nöjd med sitt verk. Han var kär, han älskade den där slynan och till råga på allt var hon oskuld. En skön värme och lyckorus väcktes inom honom. Så här skulle det vara ansåg han, en bra relation. Hon skulle leka lite med honom och sen låta honom leka med henne. Han hade verkligen njutit av hennes lama försök till motstånd. Njutit av den skräck hon låtsas visa, men visst kände han makten. Nu var hon hans egendom, nu skulle dom flytta ihop tänkte han då han log, äntligen. det blev en bra dag idag, ansåg han.

 

 

Jenny vaknade sakta upp från mardrömmen, långsamt började rummet ta form framför hennes ögon. Ansiktet värkte fruktansvärt men även hela hennes kropp kändes som ett stort sår. Hon rörde lite på kroppen och insåg att hon var fastbunden vid sin säng. Tårarna vällde upp, men inte ett knyst kom över hennes trasiga läppar. Hon upplevde en skärande smärta mellan sina ben och lyfte lite på huvudet, då såg hon hela sin kropp full med såriga ränder från bältet han slagit henne med. Det var inte bara röda ränder, det var öppna sår där bältet piskat hennes hud.

 

Hon svalde och svalde trots att munnen var torr och ville inte att han skulle höra henne, för hon ville inte att han skulle komma tillbaka.

Då hörde hon dörren till sin toa öppnas, där han duschat. Han visslade. Hon kunde knappt tro sina öron, var han fullständigt galen? Hur skulle hon överleva? Skulle han döda henne, dessa tankar var nya och mkt skrämmande.

 

Tompa gick till kylen, hon hade inte mycket mat men tog sig en macka och bredde denna. Osten hon hade fick duga och så satte han på kaffe. Man blir hungrig av sex tänkte han, då han stod där i hennes kök som om det var den självklaraste sak i världen.

 

Han gick in i sovrummet då han ätit klart och druckit en kopp kaffe. Tittade på henne. Fan, måste nog skölja av henne, hon ser ju för jävlig ut.

Han knöt upp snörena om hennes ben och händer, lyfte upp henne som om hon inte vägde någonting alls. Hon låtsades att hon inte var vaken.

Han tog in henne i badrummet och la ner henne i badkaret. Tog slangen och kallt vatten spolades på hennes trasiga kropp. Då kunde hon inte annat än skrika till, och då log han. -Bra att du är vaken älskling.

 

Hon försökte värja sig mot vattnet men han bryr sig inte om hennes försök. -Ska du ha på käften igen, eller tänker du tvätta av dig fräser han då han tappar tålamodet.

Hon nickar hulkande och försöker tvåla in kroppen trots att han spolar henne hela tiden med vattnet.

Sen tycker han hon är klar och tar tag i armen hennes och drar upp henne så hårt att armen går ur led. Hon skriker till av den skärande smärtan, men hela hennes kropp är ond och mycket öm efter den hårda behandlingen. han tittar irriterat på henne.

-Nu håller du käft, fattar du? Han tittar så hotfullt på henne att hon börjar skaka ohämmat.

 

Då lyckas hon nicka. Han ger henne en av de gamla handdukarna och hon försöker torka sin onda kropp.

-Men va fan, vilken tid du tar på dig. Han rycker av henne handduken och knuffar henne tillbaka i sovrummet.

-Lägg dig och inte ett knyst från dig.

Hon lägger sig på sängen och hoppas han ska lämna henne ifred. Men han kommer efter och binder åter hennes händer men nu bakom ryggen och benen ihop.

-Jag måste ut en sväng. Men var så säker, jag återkommer.

 

Han visste inte hur han skulle göra, kärringen som var hennes granne var ju nyfiken. Tänk om hon fick för sig att titta in till henne. Han gick tillbaka, löste upp en sömntablett i ett glas och gick in till henne. Tvingade i henne drycken och gick ut igen, låste hennes sovrum.

Efter en kort stund sov hon, tabletten var stark och hon var ovan att ta några mediciner överhuvudtaget.

 

Han knackade på hos grannen. Ingen öppnade. Bra, då var kärringen inte ett problem just nu. Sen gick han iväg.

Han kom in till sitt rum som han hyrde. Packade ihop det lilla han hade där och så gick han ner för trappan. Hyrestanten hade tjatat om hyran, men den sket han i nu. Hon hade ändå inte fått hans riktiga namn, så det var lugnt. Ragatan kan gått bli blåst på det där jävla skyffet, tänkte han då han gick förbi hennes dörr.

 

Då öppnar hon dörren.-När får jag hyran? du är sen igen. Säger hon med uppmaning i rösten och står med armarna i kors över bröstet. Då tittar han på henne och innan hon hinner förstå vad han tänker göra slår han henne så hårt över ansiktet att hon tuppar av. Blodet forsar från näsan så han antar att han spräckte den. Han puttar in henne, så han kan stänga dörren.

Sen vänder han på klacken och går bort från huset.

 

Kvinnans hund börjar skälla och yla, men ingen är hemma i huset som kan höra den.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Telefonen ringer och Sahra känner sig trött. Hon har sovit hemma ett bra tag nu, men haft svårt att sova under natten. Hon saknar André och kan inte sluta tänka på honom. Hon drömmer olika oroande drömmar, om att han är med andra kvinnor. Hon drömmer om olika hus och att hon faller från höga höjder. Hon har trasslat in sig i sängkläderna, å snubblar då hon yrvaket försöker nå den irriterande ringande telefonen.

-Hallo, svarar hon så, lätt irriterad att någon ringer just som hon äntligen lyckats somna.

-Hej Sahra, hör hon Evy säga.

Sahra kvicknar till och försöker låta som om hon var pigg och inte alls nyvaken kl.10.00 på förmiddagen.

 

-Åh, Hej Evy. Jag höll på att dammsuga, ljuger hon och hoppas att det ska vara en godtagbar lögn.

-Ok, hoppas jag inte stör, säger så Evy

-Nej, nej svara Sahra snabbt.-Hur är det med dig?

-Jo, jag skulle vilja att vi samlades hemma hos mig på lördag, runt 12.00 på Lunch. Passar det dig?

- På lördag, dvs om tre dagar tänker Sahra. -Ja, jo jag har nog inget planerat. Har du ringt de andra?

-Inte än, ringde dig först, men ska ringa Becca nu. Vet du hur jag kan få tag i Lotta?

-Ja, jag tror hon är på ngn typ av öppen vård nu, men Becca har nog bättre kontakt. Jag har tyvärr inget nummer. Sahra känner sig skyldig, en känsla som ofta dyker upp nu för tiden.

Dom småpratade lite till innan de la på.

 

För en dryg månad sedan hade Becca hjälp henne med sin brors födelsedags present, men de hade inte hörts av sen dess. En lunch kanske var en bra start, tänkte Sahra då hon långsamt återvände till sängen. Nu när hon och André träffades betydligt mindre började hon längta efter sina vänner igen. Livet kändes ganska tomt just nu. Hon låg i sängen och insåg att det nog var dags att få igång livet igen. Med bestämd min låg hon där i sin säng och funderade.

 

 

Lotta som nu var avgiftad och bodde på ett öppet boende för missbrukare satt i dagrummet. Hon hade varit där nu i snart fyra veckor och kände sig rätt frustrerad. Psykologen hon pratade med en gång i veckan var helt ok, men förutom den kontakten tyckte hon mest att hon satt av tid.

Men om hon skulle få behålla sitt jobb, var detta nödvändigt. Visst var det bra på många sätt också, hon slapp vara ensam med sin sorg och hon hade andra där i liknande situationer dvs för drogproblemen.

 

Hon hade ett litet rum och där hade hon några av sina egna saker, dock inte många för hon hade aldrig varit mkt för att samla saker. Med alla flyttar till olika fosterhem gällde det att leva med lätt bagage.

Becca hade ringt henne två gånger sen hon kom hit och dom hade pratat om livet och lite om Mi. Båda saknade vännen och kunde fortfarande inte efter snart fem månader sen allt hemska började hända, försöka förstå att vännen nu var borta.

 

Lotta kände sig så otroligt ensam, ett stort tomt hål inuti sin kropp, en saknad och en längtan efter sin bästa vän, som var så påtaglig varenda dag. Mi hade varit hennes familj, å nu fanns hon inte längre.

 

Beccas telefon ringer, hon sitter på sitt jobb som telefonist och måste koppla ifrån sig från databasen.

-Jag tar fem minuter säger hon till sin kollega. Böjer sig ner och fiskar upp sin mobil i väskan. Det bästa med att vara telefonist är att ingen ser henne. Hon har tagit jobbet på halvtid, för att inte vara borta så länge från sin lillasyster som fortfarande går skolan.

Hennes mamma har hittat en ny snubbe att vara hos de lediga helger hon har som resande sminkförsäljerska. Becca bryr sig inte så mycket, för hon och systern har fått klara sig själva i flera år nu. Hon är tacksam att hennes Mor iaf betalar räkningarna för deras lägenhet.

Becca har en fullmakt för att kunna sköta om sin syster och de besök som måste göras då systern fortfarande är anorektisk. Så arrangemanget fungerar bra, anser Becca.

 

-Becca, svarar hon så då hon har telefonen i handen.

-Hej Becca, det är Evy.

-Men Hej, svarar Becca glatt. Hon gillar Evy, som stöttat henne mer än vad man kunde säga om sin egen morsa. -Vad kul att höra av dig.

-Tack svarar Evy -har du lust att komma över till mig på lunch på lördag, så där vid tolv? undrar Evy, som också gillar Becca. En tjej med stor omsorg om sin lillasyster under den hårt sminkade ytan.

-Jag har även bjudit Sahra, och hoppas att jag kan få tag i Lotta. skyndar hon sig också att säga.

 

-Aha, men det låter väl ok, är det ngt särskilt? undrar Becca som hör att det är ngt annat i Evys röst.

-Ja, jag behöver prata med er flickor. -Men kan inte ta det på telefonen.

-Har ni hört något mer från polisen? undrar Becca, som tänker att det kanske hittat galningen.

-Nej, tyvärr inte. Tror du André skulle vilja komma?

Evy vet inte om hon borde samla allihopa eller om hon skulle ta André lite på sidan av. Han hade ju haft ett längre förhållande med Sahra än vad han hann ha med Mi.

Becca lyssnar och hör hennes osäkerhet. André, var han längre en av dom tänker hon. Mi hade ju iof valt honom, men Sahra hade ju mer eller mindre tagit över. Hon visste inget råd att ge Evy

-Vet inte, det måste nog du avgöra. Det är ju du som vill samla oss, så du vet ju anledningen, antar jag. Säger hon lite avvaktande

 

-självklart, dumt av mig att fråga. Det är bara lite... hon gjorde en paus, fortsatte - svårt, helt enkelt.

-Aha, Becca nickar åt telefonen. -ja, men jag kommer på lördag. vill du ha Lottas nummer?

-Ja tack.

Becca ger henne Lottas nummer och Evy skriver upp det. de avslutar då Becca måste återgå till sitt arbete.

 

Telefonen ringer från Lottas lilla rum, hon hör den men är försjunken i filmen dom hyrt.

-Ska du inte svara säger en av husföreståndarna.

-Jo, Lotta masar sig upp och går till sitt rum. tittar på displayen och höjer ett ögonbryn. Evy?

 

-Ja, hallå det är Lotta, svara hon.

Evy frågar samma frågor som till de andra, men förstår också att det är svårare för Lotta att komma.

Lotta tycker det är en bra idé men måste begära permission. Evy erbjuder sig att prata med föreståndaren, och då blir Lotta lite nyfiken. Det måste vara en angelägen lunch om hon så innerligt vill att Lotta ska delta.

-Inga droger, får du bjuda mig då. skrattar Lotta

Evy blir lite ställd. -Nej då, bara lunch, utan droger tillägger hon.

 

Evy har fått telefonnumret till föreståndaren och ringer även henne. Men föreståndaren tycker att hon borde tala med Lottas psykologkontakt för detta udda ämne.

Så Evy kontaktar även denna och försöker förklara varför hon vill ha Lotta med. Är hon psykiskt stabil?

 

André jobbar mycket nu för tiden, han är nästan aldrig hemma och flyr in i sitt jobb. Hans kollegor försöker få med honom ut ibland, men det går inget vidare. Andrés så muskulösa kropp har blivit mindre, han äter dåligt och han springer och springer de tider ha inte jobbar. De andra på jobbet tycker att han håller på att försvinna.

Kinderna har blivit insjunkna och huden verkar ha blivit för stor. Blicken är livlös och han är svår att nå, om det inte gäller jobb.

 

André har nästan ingen kontakt med Sahra längre. Han orkar inte vara närvarande, och deras långa samtal är över. Han vet inte längre vad han ska säga, han är och känner sig bara som ett tomt skal.

Polisen jobbar förgäves och alla spår på den okände mannen verkar vara borta. Dom släppte Conny, men endast brist på bevis. Men allt pekar på Conny, så en rättsundersökning är påbörjad för att finna mer bevis.

 

Med en darrande hand, slår Evy hans nummer. Hon är fortfarande kluven till denna man. Som först tagit hennes kära fosterdotter till sitt hjärta, men sen släppt lika fort för Sahra. Hon tyckte mannen var underlig, eller är alla män konstiga? ja, eftersom nu Mi hade kommit ihåg honom, kanske det var rättvist att även kontakta honom och berätta hela historien. Polismannen som hade hand om fallet skulle också närvara och berätta vad som hände kring fallet och varför Mi flyttats och varför det hållits hemligt.

 

Även en psykolog från sjukhuset skulle närvara, en terapeut som skulle berätta om Mi:s tillfrisknande men även kunna stötta de som kom och fick veta sanningen.

 

 

Dagarna närmar sig och Evy känner en oro och är nervös inför det faktum att hon måste berätta att den begravning hon anordnade var en bluff och hon kände att det skulle bli en tuff utmaning att förklara detta. Hon hoppades att alla ändå skulle kunna förlåta och förstå varför, i slutändan.

 

 

 

Mi vaknar efter en lång sömn. Hon tittar sig omkring, ett vitt rum, men en färggrann tavla som antagligen ska tolkas av betraktaren, utan ngt speciellt motiv. Hon tycker dock om färgerna så hon ligger och tittar på tavlan en lång stund. Hon andas mjukt och känner sig totalt avslappnad.

 

Hennes tankar börjar så att väckas till liv och hon börjar funderar på vart hon är. Varför ligger hon i detta rum, för det är då varken hemma eller hos Evy, hennes styvmor.

En stor blombukett står en bit bort som hon först inte lagt märke till, hon tittar på de vackra blommorna.

Är hon på sjukhus? hon försöker komma ihåg om ngt hänt, och varför hon skulle ligga där, men där finns inget minne. Kanske jag slagit i huvudet tänker hon då, när hon inga minnesbilder får fram.

 

Plötsligt öppnas dörren och in kliver Evy, som kikar bort mot sängen och då hon möter Mi:s blick tvärstannar hon, hennes leende verkar inte veta sina gränser, Evy lyser bokstavligen upp som en sol då hon skyndar fram till MI. Tar henne i sina armar och mumlar en bön till Gud och Mi känner hennes tårar mot sin axel och Evys kropp som är varm men verkar darra av rörelse.

 

Till slut släpper Evy taget, tittar på Mi och verkar lixom inte få nog. -Vad är det, varför är du rörd? undrar Mi, med sina svaga röst som inte vant sig vid talet ännu.

-Älskade flicka utbrister Evy, men börjar gråta igen, och mumlar älskade flicka gång på gång.

 

En läkare i vit rock dyker upp i dörröppning och kommer fram till sängen. Han lägger handen på Evys axel och säger med lugn röst.

-Hur är det, tror du jag kan få titta på Mi lite grann?

Då tittar Evy över axeln på honom och nickar samtidigt som hon flyttar sig en liten bit bort.

 

 

Han tittade Mi i ögonen och nickade samtidigt som han frågade - Hej, hur är det idag? med en mjuk och väldigt trygg röst.

Mi nickade omedvetet och svarade med sin tunna röst -Jag tror det är bra, varför ligger jag här? hennes ögon tittade frågande på honom. 

-Du blev attackerad och har legat i koma under en längre tid. Vi är väldigt glada över att du valde att komma tillbaka till oss, han nickade åt Evys håll och Mi tittade på sin styvmor. Hon förstod att Evy var glad och då log Mi emot henne. -Jag förstår det, Evy det är bra nu, jag är tillbaka sa Mi till sin Styvmor. Då kunde inte Evy hålla sig utan var tvungen att krama henne igen.

 

Läkaren sa -Vi träffas lite senare, så får du och Evy ta igen lite tid. Jag ser ju att du återhämtat dig och din röst fungerar. Allt annat kan vänta lite. Han vände på klacken och gick ut.

 

Evy hade redan tidigare haft ett möte med psykolog och läkarna hur dom skulle agera om Mi skulle vakna. Så Evy tittade på sin älskade dotter och satte sig igen på sängkanten.

-Vill du ha ngt vännen? hennes tårögda varma ögon tittade in i hennes och Mi skakade på huvud, men sa -Kanske lite vatten då.

Evy reste sig och hämtade ett glas med vatten. återvände till Mi och gav henne glaset, men hjälpte henne att drick då Mi;s muskler var svaga efter den långa koman.

 

-Nu måste du berätta vad som hänt, var är jag? undrar Mi.

-Åh min lilla ängel, du är på sjukhus, en privatklinik. Vi ville inte du skulle behöva ligga på ett vanligt sjukhus, då vi inte visste hur länge du skulle ligga i koma. Hon blinkade bort nya tårar då hon säger Koma, så Mi förstår att hon måste ha legat där ett tag.

-Först var du så ... ja, illa däran att man valde att lägga dig i en konstgjord koma, dvs läkarna sövde dig för att din kropp skulle återhämta sig.

-Jasså, men vad hände? Mi ser orolig ut, och undrar om någon del av hennes kropp fattas, men hon kan känna både händer och fötter, men tankarna börjar snurra.

 

Evy tittar på henne med en viss oro i sina ögon, men väljer att ändå avslöja lite som hon kommit överens med psykologen om. men hon känner sig rädd, vill inte att Mi ska försvinna in i sitt mörker igen.

Hon harklar sig och frågar försiktigt.

-Vad kommer du ihåg, vilka minnen får du upp om du tänker tillbaka?

 

Mi försöker tänka, men först är det svart. sen börjar lösa bilder på vännerna dyka upp, deras möte på fiket dom brukar träffas på under hennes lunch, men inget specifikt minne. Men så skiner hon upp.

-Evy, jag träffade en man. Hon tystnar, men Andrés ansikte dyker upp i hennes minne och ofrivilligt syns ett leende på hennes läppar. Men hur hon än försöker reda sina tankar har hon tappat hans namn.

-Men jag kan inte komma på vad han heter, fortsätter hon och Evy kan se hur hon försöker focusera sina tankar.

 

Evy vill gärna hjälpa henne, men hon vet att hon måste låta Mi ta sig tid att själv hitta i sina egna minnen.

-Jag tror att vi blev ett par, men det är kanske bara som jag önskade i mitt hjärta. Säger hon oförstående om sitt minne. Hon tittar frågande på Evy -Vet du något om honom?

Evy skruvar lite på sig. -Ja, min ängel, men läkarna vill att du ska komma på så mycket som möjligt själv, för att dina minnen ska återvända.

-Han finns väl? Mi tittade fortfarande på Evy, och då nickade hon till svar. Det räckte för Mi för tillfället, för just då kom en enorm trötthetskänsla över henne och hon kände sin ögonlock bli väldigt tunga.

Evy gav henne en liten kram, strök handen på hennes kind och sa åt henne att vila, men att hon stannade kvar tills hon vaknade igen. Då somnade Mi och hon kände sig trygg och glad över sitt minne av mannen utan namn.

 

 

Evy lämnade rummet och insåg att nu hade hon ännu en smärtfylld uppgift. Att meddela Mi;s vänner om att Mi fortfarande var i livet. Hur kommer dom att ta detta? En djup rynka i pannan formas, då hon bekymrat sakta går iväg till fiket för att ta en kopp kaffe och kanske ngt att äta.

 

 

Att Mi klarade sig från döden berodde på flera positiva faktorer. För det första var det enbart ett knivstick, kniven hade varit ren och trots det stora blodflödet hade man kunnat operera Mi omgående, vilket räddat hennes liv. Hon var även i ett drogat tillstånd så någon massiv chock blev det inte. Blödningen från lungan kunde sys över när skadan är perifer, s k triangulär avstejpling eller »wedge stapling«, utan att behöva ta hänsyn till exakt lunganatomi. Även Mi:s revben hade stoppat knivens framfart, men man hade opererat in dränering för att minska att blodet blev kvar i Mi:s kropp. Pga hennes medicin hade hon en nedsänkt medvetandegrad som gjorde att hon blev vit i ansiktet snabbt.

Därför trodde de runt i kring henne, som André att hon dog ögonblickligen. Men då han blev nedslagen och flyttad tog sjukhuset Mi till operationsalen omgående och hon genomgick sin operation.