EvasTexter

Det är inte alltid lätt med och i relationer med våra nära. Kärleken finns där men inte alltid att den hjälper till.

När minnet sviker och orken börjar tryta, när känslan av att tappa greppet om det som förr var självklart. Upp dyker känslor som avundsjuka på de omkring en som fortfarande kan.

 

Behöva be om hjälp då man alltid klarat sig själv, är en svår övergång som inte alltid är lätt oavsett ålder. Där emellan kanske känna sig som ett offer för sin ålder, och kanske åker offerkoftan på å man blir lite "gnällig".

Men att vara närstående, vara dotter till sin Mor och se förändringarna, försöka hjälpa och försöka pucha är inte heller helt lätt. Jag känner att det är bra om jag orkar och kan vara pedagogisk, men även att alltid vara det krävs energi.

 

 

Att säga till sin Mor att nu måste du äta, men hon svarar att hon inget vill ha. Den ständiga oron över hennes dåliga aptit, oro över hennes dåliga andning och kondition, att hon ska glömma sin medicin. Hon försöker hålla reda på dagarna men det är inte alltid att hon gör.
Hon vill banta, vid 82? Sen orkar hon inte gå, då får hon sendrag fast läkaren upprepade ggr sagt att hon behöver gå för cirkulationen å konditionen, men nä...

 

 

Hon slutade röka då hon fått lunginflammation för 1,5 år sedan. men under sista halvåret röker hon allt mer och nu köper hon cigaretter igen. Trots kol och dåliga lungor. men, vill hon röka kan nog ingen förmå henne att inte göra så oavsett hennes hälsa.

 

 

Hon vill så gärna att jag ska komma å sova över, men då jag är där tycker hon det går så mkt pengar (trots att jag oftast betalar all mat då jag väl är där) men hon följer gärna med ut och shoppar, köper en hel del och inser inte att hon blir lite slösaktig. känner lite att det går åt så mkt mat då min son och hans flickvän kommer över å äter då jag är där. Men jag betalar som sagt maten, och jag vill umgås med min son & hans flickvän då jag är hos Mor och dom bor grannar.

 

 

Men det är svårt med pengar, för då vill hon gärna bjuda och betala, då jag kommer dit. Vilket är jättegulligt tänkt av henne. Så jag handlar å vi "glömmer" sen att jag gjorde så. För att Mor ska få känna att hon bjuder, men därför blir det svårt att hålla isär vad som kostar. Hon har ju inte råd att bjuda oss alla tre, därför löser jag det så.

 

 

Jag åkte med henne till G-byn sist jag var och då kom det upp ang hennes hus. Hon glömmer/har förträngt att hon de sista två åren efter att hennes sambo dog, tyckte att huset hon hade blev för mkt jobb med. Vi försökte hjälpa henne å åkte dit å fyllde på vedbackar på bron så hon skulle klara sig ett tag då det var vinter, jag for dit för att hjälpa med både det ena å andra, snöskottning, gräsklippning å veden. Men nu har hon glömt det som var jobbigt då hon klagade på än det ena eller andra  -Nä, jag klarade allt själv å då var jag mkt piggare, hävdar hon. =) Minnet kan verkligen spela oss spratt. Att komma ihåg det som man vill komma ihåg underlättar, då man kan glömma det tråkiga. Men visst, hon höll ju igång på ett annat sätt än idag. men då var hon tvungen.

 

 

Men jag kan känna att jag kan bli irriterad, då hon påstår att vi tvingat henne att flytta från huset. Att hon inte hade ngt val. Visst tyckte vi (hennes barn) och vi resonerade med henne att det kanske kunde vara lättare att flytta ifrån det gamla huset nu då hon kände att det var så tungt som hon då tyckte. Hennes sambo dog två år tidigare vilket tog henne hårt.

Att istället flytta å bo i en lägenhet där man inte behöver elda med ved eller klippa gräs, skotta. Jag kunde inte köra 28 mil enkel väg från Arjeplog varje månad för att hjälpa henne, det blev både dyrt och ansträngande. Mina systrar i Luleå upplevde desamma även om det var närmare, så jobbade vi också, samt har egna barn mm och svårt med tid.

Så vi föreslog att hon kunde söka lägenhet i närheten av dom, så fick hon mer sällskap.

 

 

Nu upplever hon, då hennes minne inte riktigt finns där att vi mer eller mindre tvingade henne till lägenhet i stan. Att vi sällan besöker henne, att hon måste sitta där ensam och inte har några vänner. Hon har ofta, ofta besök då jag ringer å även då jag är där. Men påstår ändå att så inte är fallet. Hennes syskon kommer å hälsar på, hennes svågrar tittar in ibland..på både hennes gubbars sida. samt hennes barnbarn å barnbarnsbarn. Hon var mkt mer ensam i G-byn.

Men visst, där finns ingen vävförening som det fanns i G-byn. Med tanter som väver å skvallrar om ditten å datten. Jag förstår att hon saknar dom och det livet, det är ju en omställning att flytta på gamla dagar.

 

 

Det ÄR Inte lätt att bli gammal, för då humöret åker upp å ner hittar man mkt att klaga på. Hur andra ser ut, vad andra borde göra, och varför gör de si och så? klart det är viktigt med åsikter, men om man bara ser fel hos andra är det oftast för att få bort blickarna på en själv å sina egna fel och brister. Detta har blivit mer och mer från min Mor nu på gamla dagar.- Å Hon där har nog fler rynkor! kan hon tycka =). Och sällan kan hon ge ngn annan en komplimang, men vill gärna bli bekräftad själv.

 

 

Och min mamma är jättegullig, omtänksam och givmild. klart hon ska få komplimanger mm, för hon är duktig och har gjort många mkt bra saker och klarat sitt egna liv med allt vad det innebär.
Att se och uppleva hennes glansdagar blekna är för mig lika svårt från utsidan som hon troligen upplever det själv.

Oron känns nog värst. Sommaren har varit varm och kvav och det påverkar henne en hel del. Klart oron om hon äter, dricker finns där. Men hur det än är kan jag inte annat än försöka förmå henne att äta och dricka. I slutänden finns hennes egen vilja. Om hon inte blir sjuk vill säga.

 

 

 

Jag älskar min mamma, men det är inte helt lätt alla gånger =) varken för mig eller för henne att hon blivit gammal.