EvasTexter

Sahra med sitt blonda burr hade beslutat sig för att tillfälligt lämna André, ge honom utrymme. Dock behåller hon nyckeln till hans lägenhet, för att kunna spendera tid där, även om han inte är närvarande. Hon brukade systematisk gå igenom hans kläder, fickor för att se om hon hittade ngt som kunde hota deras relation. Ännu hade hon inget hittat, så hon var inte orolig.

Hon hade inte träffat sin familj på länge och snart var det lillebrors födelsedag. Hon behövde köpa honom ngt och skulle ut och shoppa för att söka efter en present.

Hon ville helst inte att åka hem, då hennes pappa hade svårt att hålla sig nykter och se sin mammas trötta gestalt då hon väl kom på besök. Mamman anklagade henne aldrig, för det skötte hennes pappa om. Hon hann sällan längre in än över tröskeln då han tjurigt undrade varför det passade att komma nu, då hon aldrig annars hörde av sig. Sen pikade han henne konstant under hela vistelsen, om hur tjock hon såg ut i det hon hade på sig, om hon inte skulle börja jobba, varför hon kom så sällan eller så var det ngt annat.

Hon brukade till slut sätta sig inne hos sin lillebror Erik och lyssna på musik eller spela lite dataspel med honom. Han skulle nu fylla tretton år och det är ju lixsom stort. Tonåring även som siffra, Sahra log. Hon älskade sin blonda bror, han var ganska lång för sin ålder och många trodde redan han var åtminstone fjorton, detta gjorde honom lite mallig. Dock tyckte nog Sahra att han var mogen som en elvaåring. Detta sa hon inte till honom, för hon skulle aldrig såra sina bröder på samma sätt som deras far alltid tryckte ner dem allihopa för något. Hennes oro var dock att han ofta hamnade i slagsmål på skolan och han drack redan alkohol. Men ingen av syskonen tog upp detta, både visste varför.

Allan som var tre år äldre än Erik, också Sahras bror satt redan inne på ungdomsvårdskola. Han hade varit onykter och vid flera tillfällen stulit bilar och hade nu åkt dit för tredje gången. Han hade kört och krockat in i en annan bil där det funnits två mindre barn i baksätet utanför bensinmacken, bilen stod tillfälligt lämnats av barnets far som var in och handlade på macken sent en kväll. Detta blev allvarliga konsekvenser. Men på det hela lite bättre för Erik som gärna åkte med sin bror på fester, men nu var mer hemma istället.

Sahra ringde sin vän Becca, som hon inte pratat med på länge nu. Beccas lillasyster svarade. –Hej säger Sahra, har du Becca hemma? Hon hör Beccas lillasyster lägga luren åt sidan och ropa så väggarna skakade – BECCA, TELEFON. Efter en minut eller så hörde hon Becca i andra änden – ja, Becca.

-Hej, det är Sahra, hur har du det?

-Hej, joo, ok, du då?

- Jag är ok, tänkte höra om vi kunde träffas på en fika på stan, jag behöver hitta ngt till Erik som fyller år på söndag.

Det var tyst i andra änden. Dom hade tappat lite av den förtroliga kontakten sen allt med Mi hänt. Becca funderade och svarade – Ok, kan vi väl. Var ska vi träffas och när?

Sahra kände lättnaden som släppte över bröstet, hon hade inte vetat att det skulle kännas så jobbigt att ringa, som det faktiskt hade gjort.

-       Jättekul, sa hon lite för entusiastiskt. Vi träffas vid torget, så ser vi vart vi går sen, runt ett om det passar?

-       Jo, svarade Becca och sneglade på klockan som visade på kvart i elva. Kommer dit. Dom avslutade och Becca kände sig lite glad ändå. Det var svårt att tappa sina tre bästa vänner, så hon tog beslutet att ge Sahra en chans trots att hon inte alls gillade att Sahra hade ihop det med André.

Tjejerna träffades. Sahra kände en värme då hon såg Beccas hårt sminkade uppsyn, log mot henne och de kramades. Becca såg Sahra och insåg att hon lagt på sig lite och att jackan hon hade var aningen liten. Men även Becca kände en värme då hon såg Sahra med sitt varma leende och välkomnande famn.

Dom beslutade att leta present först och koppla av med fika efteråt. Sahra hittade ett nytt spel åt sin bror och en svart tröja med nitar som hon visste att han skulle älska. Tröjan var nog Beccas idé, då detta var lite typiskt för hennes eget utseende, men Erik gillade också det svarta och coola.

Sen gick dom till Mi;s Café, där de brukade träffas för att Mi skulle hinna sitta så länge som möjligt då de träffades på Mi:s lunchrast. Sist de var här hade de planerat Mi:s födelsedag. Båda tänkte de på Mi, saknade henne och tittade hastigt bort ifrån varanda. Sahra av skuldkänslor, för här hade MI även träfat André. Becca tittade bort för att inte ögonen skulle avspegla någon anklagelse, för detta påminde även Becca om André och Mi:s första träff.

Dom köpte var sin Te och en ostmacka, satte sig vid ett fönsterbord och började äta under tystnad. Sen frågar Becca, utan att försöka anklaga.

-       Hur har du det nu, med André å så? Hon vet inte om hon ska våga se Sahra i ögonen men tittar ändå på henne då hon avslutat frågan.

-       Ok, svarar Sahra, Jag har gett honom lite utrymme, han har lite svårt att glömma Mi, och komma över hennes död.

-       Självklart, nästan fräser Becca. Men hejdar sig, hon vill inte bli ovän med Sahra igen. Jag menar, jag har också svårt att komma över vad som hände Mi, och han var ju för fan på sjukhuset. Kunde hon inte låta bli att lägga till.

-       Ja, vi har nog alla svårt att komma över det, men vi gör det på olika sätt svarar Sahra mjukt. För mig blev André en länk till Mi, någon som vi älskade båda två, om du förstår?

Becca nickar, och för första gången får hon svar på en av de frågor som gnagt i henne, hur Sahra som stod Mi så nära kunnat svika sin bästa vän och hoppa säng med hennes kille. Dom småpratar och så kommer de in på Lotta. –Har du hört något av Lotta frågar Sahra?

-Nej, men jag vet att hon la in sig frivilligt på avgiftning för några veckor sedan. Hon var helt körd och visste inte hur hon skulle orka leva. Hon hade blandat droger och hon hade hittats flera gånger av polisen i något trapphus, och fått sova av sig i fyllecell. Jobbet hade försökt få kontakt, men hade visst gett upp. Dom skickade ett brev, ville hon ha kvar jobbet fick hon avgifta sig.

-Åh, tusan. Skönt att hon tog tag i det då. Går det att besöka henne?

- Nä, inte förrän hon kommer till ngt behandlingshem. Just nu är det avgiftningen som gäller och hon går visst igenom ett helvete.

Tiden gick och efter två timmars fika och prat bröt de två vännerna upp, men lovade att ha bättre kontakt. Becca tog bussen hem och tänkte på deras samtal, glad att dom på något sätt ändå hittat tillbaka till varandra, även om det kanske aldrig blev desamma igen. Ungefär samma tankar gick igenom Sahras huvud, men hon gick förbi affären innan hon körde hem till sig, trots att hon först kört mot André. Hon visste inte riktigt vad hon skulle göra, om hon inte fick vara nära honom. Men hon hade köpt mat och en hel del fika, kakor, chips, godis. Så det blev hem till sin egen lya, där det verkligen behövde städas insåg hon.

Men hennes ångest över sitt liv, och att inte få vara med André gjorde att hon satte sig framför tv:n och bullade upp med allt det goda hon handlat åt sig. Sen började hon äta, först långsamt, sen ökade hon farten på intaget och hon åt och åt. Hon kände att det tog stopp, gick på toa och spydde för hon kunde ändå inte sluta förrän hon tuggat i sig allt. Då kom känslan igen att få kräkas upp det hon precis ätit. Hon tog sig till toan igen och stoppade fingrarna i halsen, i början gick det alltid  trögt men sen började hon spy igen. Så fort hon var klar, stoppade hon in fingrarna igen och spydde tills hon inte orkade längre.

Hon satt på toa golvet och hon började gråta, för sig själv, över sina misslyckande men även för Mi och André. Klart att hon var ovärdig som Mi;s vän och dålig som flickvän åt mannen hon blivit så otroligt kär i. Hon grät länge, satt ihopkrupen mot badkaret och kände sig totalt misslyckat. Pappa har nog rätt, denna tanke kom ofta då hon var låg och nere, jag är så jävla värdelös. Hennes tankar var som en gammal skiva som hakat upp sig, hon slog på sig själv som hon alltid gjorde då hon ätit mycket.

Lotta satt i ett litet rum och hon hade precis lämnat skärselden bakom sig, det var iaf vad de sa. Hon var inte på något sätt säker ännu, en lång bit av terapi pratade hennes psykologen Lena om. Just nu var hon bara jäkligt irriterad, arg, frustrerad och hade ingen lust att prata om sitt gamla skit, sitt ruttna misslyckade liv. Eller om övergreppen av olika gubbar som tafsat och tvingat henne till sådant inga barn borde få uppleva. Eller ingen människa egentligen som inte ville. Hon mådde alltid så himla illa då hon var tvungen att kika in i sina gamla sår.

Hon visste inte hur länge hon ens varit på detta ställe, kändes som en hel evighet. Hon hade egentligen bara mått fysiskt skit, abstinensen var otrolig jäkla våldsam tänkte hon. Hon tänkte på Mi, nästa glad att Mi slapp se henne i detta tillstånd. Mi hade förstått, vetat vilket helvete hon haft hos dessa fosterfamiljer, som enligt Socialen skulle vara så mycket bättre än hennes eget hem.

Tankar, mörka hatiska tankar for igenom hennes huvud. Hon minns så väl när gubben i det första fosterhemmet ville dela hemlisar med henne och hur han senare även delade henne med sin äckliga gubbvänner. Han utnyttjade hennes kropp, hånade hennes känslor, spottade på hennes person för att hon var så dålig att hennes föräldrar inte längre ville ha henne. Hennes kropp som blev fotograferad för det var det enda man kunde tjäna på henne, fick hon ofta höra. Bara av att tänka tankarna kändes dessa som en spark i magen, hennes nyss kända ilska blev ett hysteriskt snyftanfall. Hon låg ihopkrupen i fosterställning och grät, som hon aldrig förr gjort.

Forts följer