luddigt eller sant?

Jag skriver detta då jag känner mig osäker på sanningshalten.
 
Innan min operation sa min operations läkare Lars -Om jag behöver kapa senan, så blir det en ngt längre rehabilitering och du får räkna med fyra månaders sjukskrivning.
 
Jag var ju endast bedövad och fått lugnande under min axeloperation, men inte sövd.
 
Så under min axeloperation hörde jag hur läkaren pratade med de som deltog under operationen, saker sades och de verkade som att det var svårt att komma åt det som behövdes göras, de bände och tryckte och höll på? Sen glömmer man kanske bort att patienten inte är sövd, då det i vanliga fall brukar vara så.
 
Bl.a  att det dels var mer än väntat...
Vad är det för svart?...
 
Iaf då jag så låg på uppvaket och slumrade, då jag trots allt fått lugnande och bedövning. Då hörde jag min opererande läkare beskriva för kvinnan bakom skynket bredvid mig om hur operationen hon genomgått hade gått...
Det han sa var inget konstigt men gjorde att min tanke blev - Undrar om han säger likadant till alla? För det han sa upprepar han troligtvis även för mig. Dvs, jag trodde min operation måste ha varit exakt som han sa till min sjukhusgranne, i mitt halvsovande, luddiga tillstånd.
 
 
Han försvann och två timmar senare kom han tillbaka.
 
Det han då berättar stämmer lixom inte in i det jag "hörde" under själva operationen??
-Operationen gick bra, inga konstigheter och jag kapade senan trots att den endast var lite fnasig och slipade nyckelbenet där artrosen fanns. Så jag sjukskriver dig två månader och så får vi höras efter det. -Du kan ju ta kontakt med sjukgymnasten i Älvsbyn.
-Älvsbyn? nä, men jag har kontakt med min sjukgymnast i A-plog.
Då såg han förvirrad ut och sen nickade han och bläddrade i papperna. Men nickade och så sa han Hej då och gick.
 
 
Så, mina tankar har ju snurrat lite efter detta... Tog han fel på patient, eller på patient papperna eller så upplevde jag operationen så fel?
Ja, jag VET inte. Men känslan av stress fanns ju runt om oss hela dagen, späckat schema och vi for in och ut som på löpande band. Ja, jag undrar iaf... Får väl se nu hur det läker.
Sen upplevde jag en viss ton av nedlåtande... vet inte hur jag ska förklara den, men känslan var att jag nog skulle vara nöjd nu, på ngt sätt.
 
 
Jag upplever lite som att min operation kanske inte var nödvändig i hans ögon? Jag har haft ont i axeln i tre år, opererades första ggn nov -14, och det har värkt dagligen och konstant. Nu har jag varit flitig och tränat i stort sett dagligen, kanske missat då jag varit sjuk eller borta men har verkligen velat få slut på värken.
 
 
Om jag enl. läkaren hade kunnat vara utan operationen? Så förstår jag inte varför han kapade senan? Gör man det bara för att ngt ska göras? Atros har ingen berättat att jag ens hade? Många frågetecken kan jag tycka det blev, och inget stämmer ihop med det jag upplevt.
Sen är det ju toppen om det verkligen var så "enkelt" och gick så bra. Ingen är då gladare än jag, så jag håller väl tummarna att jag missförstod allt då jag var bedövad och fått lugnande.. verkligheten var nog inte som jag upplevde den.
 
 
Fakta. 
Då det smärtar i biceps (som det gjort för mig)  bl.a och om senan till muskeln visar sig vara skadad eller sliten så tyckte ortopeden att då är det enklast att skära av den varpå muskeln skulle komma att hamna längre ner men den skulle vara lika funktionsduglig och stark som innan. Enligt ortopeden behöver muskeln  inte vara på ursprungsplatsen utan det var ngt rudimentärt läge då vi i urminnes tider gick på alla fyra. Dock kan jag vid vridning utåt med armen bli ngt försvagad.
 
Om bicepssenan är skadad och man har en uttalad smärta ut i bicepsmuskeln så kan det vara klokt att klippa av bicepssenan.  Att bara klippa bicepssenan ger lite bättre resultat vad gäller smärta och ger mindre risk för komplikationer än om man klipper av den och syr fast den längre ned. Bicepsmuskeln har två övre fästen. Det mindre fästet, biceps långa sena, är det som kan bli skadat. När man klipper av det lilla fästet så är det oftast svårt att se någon skillnad hos patienter.
 
 
Rotatorcuffens muskler och dess senor styr rörelse av överarmen och då armen lyfts upp glider dessa senor under ett ”tak” i axelleden. Taket består av akromion (ett benutskott) samt det stumma ligamentet coracoakromialis. För att denna glidning skall bli så smidig och friktionsfri som möjligt ligger en slemsäck (bursa) mellan senorna och ”taket”.
 
 
Slemsäcken är i sitt naturliga, friska tillstånd en platt, glatt säck men då den överbelastas vätskefylls den och därmed blir det redan trånga utrymmet i axelleden mindre. Samma förträngningseffekt och inklämningsfenomen uppstår om någon av rotatorcuffens senor (supraspinatus, infraspinatus, subskapularis) eller långa bicepssenan blir inflammerad/irriterad/degenererad – överbelastad. Senan kan svullna och blir belastningskänslig.
 
 
 
Ja, nu har jag satt det på pränt, å hoppas min operation kan hjälpa mig bli fri från min dagliga och ständiga värk som gjort att jag inte kunnat leva mitt liv fullt ut.
 
 
 
 
Be healthy, keep up, and be youMer Kärlek i varje steg – frid och tillit till ditt inre

Tankar i text

Visst sålde du mitt hjärta, på realisation
Och du sålde min stolthet, på närmaste auktion
Du sålde min värdighet och min innersta hemlighet
Av allt det jag gav har du ingenting kvar
Jag gav vad jag hade
 
Men ingenting vill du ge mig tillbaks
 Nu lämnar jag dig här
Jag måste gå nu
Ja, jag lämnar dig här
För aldrig, aldrig bliva det vi två igen  
 
När du nu sålde ditt hjärta,
du sålde din själ
Så inte känner du smärta,
när jag tar mitt farväl
Du gömmer dina känslor och blir en hjärtlös man

Av allt det jag försökte ge,
du ingenting sparat
Jag gav dig vad jag hade
Men du ger mig ingenting tillbaks
Så jag därför lämnar dig här
Jag måste gå nu
Ja, jag lämnar dig här
För aldrig, aldrig bliva det vi två igen

Du sålde mitt hjärta,
och allt som var vårt
Jag undrar än hur du kunde,
du sa det var inte svårt
nej, inte känner du smärta, när jag tar mitt farväl
Av allt det jag gav har du ingenting kvar
Jag gav vad jag hade
Men du gav mig ingenting tillbaks
 
Då jag fallit tror jag inte du såg
Hur förkrossad jag var där jag låg
Kanske har jag fel, men jag tyckte att du log
Och jag tänkte, om jag dör blir det för ingenting jag nu dog
 
För utan tvekan vände du och gick
Du gick utan att möta min blick
Jag gav dig vad jag hade
Men du gav mig ingenting tillbaks
 
Ja, nu lämnar jag dig här
För aldrig, aldrig bliva det vi två igen.
 
 
Bildresultat för skilsmässa
 
 
 
 
 Be healthy, keep up, and be youMer Kärlek i varje steg – frid och tillit till ditt inre 

JAG OCH MITT MINNE

Minnet består av flera olika delar som har olika uppgifter

Minnet kan delas upp i två delar:
• Arbetsminnet/korttidsminnet
• Långtidsminnet

 

Arbetsminnet används för att hålla information aktuell under en kort tid medan man utför en uppgift. Det används till exempel för att komma ihåg vad man ska göra härnäst. Det används också när man löser ett problem och för att styra uppmärksamheten. Idag anser många att arbetsminnet ingår i de exekutiva funktionerna.

Långtidsminnet består av fyra olika delar.

 

Procedurminnet är ett automatiserat minne. Informationen som finns där används utan att vi behöver plocka fram informationen i medvetandet. Här lagras bland annat rörelsescheman som gör att vi kan gå, springa och cykla utan att tänka närmare efter hur vi gör det. 

 

Perceptuella minnet är också ett automatiserat minne. Det hjälper oss att identifiera föremål utan att behöva fundera över vad det är vi ser. När vi väl vet vad en stol är och vilken funktion den har behöver vi inte leta efter den kunskapen på ett medvetet sätt. Detta minne hjälper oss att lära känna omgivningen.

 

Semantiska minnet är det minne där vi lagrar alla våra kunskaper. Det är också här ordens betydelse är lagrade. I det semantiska minnet ingår även hur olika begrepp förhåller sig till varandra.

Episodiska minnet lagrar händelser vi varit med om.

 

Mitt bildminne är himla bra, men har lite namnafasi. Dvs jag känner igen en skådis direkt, men vad denna heter?…kan jag få fundera länge på eller det klickar inte alls. Om skådisen är välkänd, då vet jag naturligtvis för då är denna sedd i många olika filmer, tidningar, medier på olika sätt och då tränas ju minnet att både känna igen och koppla ihop namnet.

Om någon ber mej berätta vad en film handlar om, så är det inte säkert jag kommer ihåg hela handlingen, men troligtvis känslan om den är bra eller dålig. Sen är det mer troligt att jag inte vet om jag sett filmen förrän jag ser några bilder av den, då vet jag mer bestämt om jag sett den eller ej. Om det då inte är en typ av film som jag verkligen älskar typ Avatar, Hatchiko dvs där känslorna är med, och som påverkar mig.

Däremot kommer jag ihåg ATT jag sett filmen eller läst boken. Kan aldrig läsa samma bok två ggr, då jag vet handlingen så tydligt om boken är en sån som berört mig.
Jag minns även om jag tyckte den var bra eller dålig.

När jag ser /läser om den, så känns det absolut inte som att det är första gången.
Då vet jag nästan hela tiden vad som kommer att hända härnäst.

Bildminnet är däremot bra, liksom orienteringsförmågan.
Roliga-historier-berättare är jag inte heller, eftersom jag aldrig kommer ihåg några historier.

 

Jag är otroligt bra på att känna igen människor jag mött, hört på föreläsning, träffat i ngt sammanhang, men igen, svårt att minnas namnen om vi inte har någon koppling till varandra. Har jag ingen koppling fastnar inte ansiktet heller =) men det räcker att det är en tex vaktmästare som jag bett om hjälp av en gång, en kassörska som jag utbytt några meningar med mm.

Däremot har jag svårt att komma ihåg tentor, då jag utbildade mig så var det svårt att få det att fastna =) Trots att jag tyckte det var mkt intressant har jag svårt att hämta i minnesbanken om det inte finns en ”känsla/bild” som jag kan relatera till.

 

Många ggr finns minnet där, men jag når det inte. Jag kan läsa ngt å då vet jag direkt att jag läst det förr, men har jag inte precis läst det så försvinner det bak i mörkret.

Därför tycker jag frågespel som Trivial Pursuit, mfl är extremt jobbiga, då jag inte når mina kunskaper. Dom finns men tar för lång tid att nå. Sen är ju många frågor om sport, vilket jag har totalt noll kunskaper om, då intresset inte finns.

Minnet är otroligt komplex kan jag uppleva. Då jag har sånt bra bildminne men det är så svårt då det kommer till kunskaper, oavsett mitt intresse =(
Visst nöter jag in vissa saker, men andra måste jag slå upp och då jag då läser, så VET jag ju.

Att ha dyslexi hjälper väl inte heller, antar jag.

Korsord, det är en utmaning. Men jag tränar på detta. Dels för att jag tycker det är kul och är bra för hjärnan.

Mitt minne då det kommer till händelser jag upplevt är väldigt skarpt, kommer ofta ihåg familjehändelser av olika slag väldigt väl. Har någon varit negativ mot mig så bär jag med mig känslan under en väldigt lång tid. Jag är egentligen inte lång sur, om man pratar igenom saker och ting. Men om man inte har en kommunikation om det inträffade, då kan det givetvis bli ett livslångt avbrott med den personen/personerna.

 

Men geografi, där jag bott och där jag varit är lätt att komma ihåg, men landskap eller vägar mm, det fastnar inte om jag inte upplevt dom på ngt sätt. Jag glömmer inte en adress jag bott på el dyl. Jag kommer ihåg utsidan, insidan, färger, dofter mm. Men fråga mig inte om en väg om jag inte har någon typ av relation till denna.

Minnet är ju även en status symbol. Om man inte kan rabbla geografi, landskap, värdsdelar kan omgivningen uppleva mig som udda. Jag vet hur svårt det var i skolan, geograf och matte. Vilktiga ämnen som man bör ha lite hum om. Men det mesta har jag lärt mig som äldre genom upplevelser och för att jag haft behov av att kunna vissa saker.

 

 

 Be healthy, keep up, and be youMer Kärlek i varje steg – frid och tillit till ditt inre 


Att bli gammal, ej så lätt!

Det är inte alltid lätt med och i relationer med våra nära. Kärleken finns där men inte alltid att den hjälper till.
När minnet sviker och orken börjar tryta, när känslan av att tappa greppet om det som förr var självklart. Upp dyker känslor som avundsjuka på de omkring en som fortfarande kan.
 
Behöva be om hjälp då man alltid klarat sig själv, är en svår övergång som inte alltid är lätt oavsett ålder. Där emellan kanske känna sig som ett offer för sin ålder, och kanske åker offerkoftan på å man blir lite "gnällig".
Men att vara närstående, vara dotter till sin Mor och se förändringarna, försöka hjälpa och försöka pucha är inte heller helt lätt. Jag känner att det är bra om jag orkar och kan vara pedagogisk, men även att alltid vara det krävs energi.
 
 
Att säga till sin Mor att nu måste du äta, men hon svarar att hon inget vill ha. Den ständiga oron över hennes dåliga aptit, oro över hennes dåliga andning och kondition, att hon ska glömma sin medicin. Hon försöker hålla reda på dagarna men det är inte alltid att hon gör.
Hon vill banta, vid 82? Sen orkar hon inte gå, då får hon sendrag fast läkaren upprepade ggr sagt att hon behöver gå för cirkulationen å konditionen, men nä...
 
 
Hon slutade röka då hon fått lunginflammation för 1,5 år sedan. men under sista halvåret röker hon allt mer och nu köper hon cigaretter igen. Trots kol och dåliga lungor. men, vill hon röka kan nog ingen förmå henne att inte göra så oavsett hennes hälsa.
 
 
Hon vill så gärna att jag ska komma å sova över, men då jag är där tycker hon det går så mkt pengar (trots att jag oftast betalar all mat då jag väl är där) men hon följer gärna med ut och shoppar, köper en hel del och inser inte att hon blir lite slösaktig. känner lite att det går åt så mkt mat då min son och hans flickvän kommer över å äter då jag är där. Men jag betalar som sagt maten, och jag vill umgås med min son & hans flickvän då jag är hos Mor och dom bor grannar.
 
 
Men det är svårt med pengar, för då vill hon gärna bjuda och betala, då jag kommer dit. Vilket är jättegulligt tänkt av henne. Så jag handlar å vi "glömmer" sen att jag gjorde så. För att Mor ska få känna att hon bjuder, men därför blir det svårt att hålla isär vad som kostar. Hon har ju inte råd att bjuda oss alla tre, därför löser jag det så.
 
 
Jag åkte med henne till G-byn sist jag var och då kom det upp ang hennes hus. Hon glömmer/har förträngt att hon de sista två åren efter att hennes sambo dog, tyckte att huset hon hade blev för mkt jobb med. Vi försökte hjälpa henne å åkte dit å fyllde på vedbackar på bron så hon skulle klara sig ett tag då det var vinter, jag for dit för att hjälpa med både det ena å andra, snöskottning, gräsklippning å veden. Men nu har hon glömt det som var jobbigt då hon klagade på än det ena eller andra  -Nä, jag klarade allt själv å då var jag mkt piggare, hävdar hon. =) Minnet kan verkligen spela oss spratt. Att komma ihåg det som man vill komma ihåg underlättar, då man kan glömma det tråkiga. Men visst, hon höll ju igång på ett annat sätt än idag. men då var hon tvungen.
 
 
Men jag kan känna att jag kan bli irriterad, då hon påstår att vi tvingat henne att flytta från huset. Att hon inte hade ngt val. Visst tyckte vi (hennes barn) och vi resonerade med henne att det kanske kunde vara lättare att flytta ifrån det gamla huset nu då hon kände att det var så tungt som hon då tyckte. Hennes sambo dog två år tidigare vilket tog henne hårt.
Att istället flytta å bo i en lägenhet där man inte behöver elda med ved eller klippa gräs, skotta. Jag kunde inte köra 28 mil enkel väg från Arjeplog varje månad för att hjälpa henne, det blev både dyrt och ansträngande. Mina systrar i Luleå upplevde desamma även om det var närmare, så jobbade vi också, samt har egna barn mm och svårt med tid.
Så vi föreslog att hon kunde söka lägenhet i närheten av dom, så fick hon mer sällskap.
 
 
Nu upplever hon, då hennes minne inte riktigt finns där att vi mer eller mindre tvingade henne till lägenhet i stan. Att vi sällan besöker henne, att hon måste sitta där ensam och inte har några vänner. Hon har ofta, ofta besök då jag ringer å även då jag är där. Men påstår ändå att så inte är fallet. Hennes syskon kommer å hälsar på, hennes svågrar tittar in ibland..på både hennes gubbars sida. samt hennes barnbarn å barnbarnsbarn. Hon var mkt mer ensam i G-byn.
Men visst, där finns ingen vävförening som det fanns i G-byn. Med tanter som väver å skvallrar om ditten å datten. Jag förstår att hon saknar dom och det livet, det är ju en omställning att flytta på gamla dagar.
 
 
Det ÄR Inte lätt att bli gammal, för då humöret åker upp å ner hittar man mkt att klaga på. Hur andra ser ut, vad andra borde göra, och varför gör de si och så? klart det är viktigt med åsikter, men om man bara ser fel hos andra är det oftast för att få bort blickarna på en själv å sina egna fel och brister. Detta har blivit mer och mer från min Mor nu på gamla dagar.- Å Hon där har nog fler rynkor! kan hon tycka =). Och sällan kan hon ge ngn annan en komplimang, men vill gärna bli bekräftad själv.
 
 
Och min mamma är jättegullig, omtänksam och givmild. klart hon ska få komplimanger mm, för hon är duktig och har gjort många mkt bra saker och klarat sitt egna liv med allt vad det innebär.
Att se och uppleva hennes glansdagar blekna är för mig lika svårt från utsidan som hon troligen upplever det själv.
Oron känns nog värst. Sommaren har varit varm och kvav och det påverkar henne en hel del. Klart oron om hon äter, dricker finns där. Men hur det än är kan jag inte annat än försöka förmå henne att äta och dricka. I slutänden finns hennes egen vilja. Om hon inte blir sjuk vill säga.
 
 
 
Jag älskar min mamma, men det är inte helt lätt alla gånger =) varken för mig eller för henne att hon blivit gammal.
 
 
 
Be happy and take care!

Life bites -Lördagen

Evy hann hälsa på Mi ännu en gång innan Lördagen kom. Men hon var otroligt nervös inför lunchen men Mi.s vänner och André som mycket motvilligt accepterat hennes inbjudan. Han visste ju att Sahra var där och de andra två vännerna. Han visste inte om han skulle orka med deras anklagande blickar.
 
Evy hade pratat med läkaren och Psykologterapeuten som skulle komma. Ingen hade varit med om denna situation, så alla var osäkra vad utgången skulle bli.
 
Mi återhämtade sig otroligt snabbt efter sitt uppvaknande, men minnet var fortfarande aningen tomt. Hon försökte minnas mannen som hennes hjärta slog för, men det var ngt annat som hela tiden blockerade hennes tankar då hon försökte minnas honom.
 
Lördag kom så. Evy hade stigit upp tidigt, gjort lunchmaten klar att värma innan de kom, bytt kläder säkert tre gånger, men så bestämt sig för en svart penskjol med en vit prickig kortärmad blus och en tunn svart kofta. Hennes ögon var oroliga då de blickade tillbaka på henne i spegelbilden, hon var även blek. Så hon sminkade sig lätt, för att hon inte skulle se så svimfärdig ut.
 
11.55 ringde det på dörren, Evy skyndade sig att öppna. Huset hon och hennes man bodde i var ett vitt trähus, inte så stort, men pittoreskt skulle många kalla det. Evy älskade sin trädgård och de vackra blommorna hon odlade hade ännu inte börjat synas. Nu var det mars och Mi hade missat både födelsedag och julen. Den värsta jul Evy kunde minnas. Men nu började Mi återvända och det måste på ett skonsamt sätt framföras till hennes vänner och till den man Mi lärde känna i höstas.
 
 
André stod utanför dörren, han var mkt nervös och osäker då han väl stod där ute på trappan. Han hade tagit på sig ett par lite slitna blå jeans och han hade en vit snygg t-shirt under en blå kavaj jacka. Då Evy öppnade dörren, mötte han hennes nervösa blick, men såg värmen i dom. Han räckte fram en liten blomma som han köpt på vägen, då det kändes trevligare att ha ngt i handen än att komma tomhänt.
-Åh, tack sa Evy. Hon tog emot blommorna och backade ett steg åt sidan för att han skulle kunna komma in.
-Bra att du kunde komma, fortsätter Evy nervöst. Blicken flackar och hon verkar väldigt orolig tänker André. Men förstår att det måste vara jobbigt att bjuda honom då hon visste vad som skett mellan honom och Sahra.
 
Han klev in i den lilla hallen och huset kändes välkomnande och trevligt. Mi måste ha varit glad att få såna fina fosterföräldrar tänker han så, då han låter ögonen svepa inåt huset.
-Varsågod, säger Evy och sträcker ut handen för att visa honom in i vardagsrummet.
-Tack, säger André och traskar in och sjunker ner i en mjuk skinnfåtölj.
-Vill du ha ngt medans vi väntar på de andra? undrar Evy
-tack, men nej tack, svarar André. men ångrar sig strax efter, -eller, jo. Kan jag få ett glas vatten? ler han mot Evy. Hans strupe känns torr.
 
Återigen ringer det på dörren och Evy som hunnit hämta vatten ger honom detta och fortsätter ut mot hallen för att öppna.
Utanför står Becca. Hennes hår står som en ljus gloria runt hennes ansikte, men hon är sminkad så till den grad att Evy blir lite stum. Ögonen är svartmålade och svart läppstift på hennes tunna läppar. Hon är även klädd i svarta kläder och hade hon inte haft sitt ljusa lockiga hår hade nog Evy blivit lite rädd för denna flicka. Men, hon kände Becca och visste att flickan hade ett stort hjärta och gott om empati.
 
-Välkommen, säger Evy till Becca. Och öppnar armarna. Becca glider in i famnen och kramar Evy hårt.
-Tack Evy.
Även hon har tagit med sig ett litet paket som hon räcker över till Evy. -Men Becca gumman, inte hade ni behövt ha med er presenter, säger Evy förskräckt.
-Jag såg denna i en affär, och den påminde om Mi, så... då tänkte jag att du kanske ville ha en sån. Evy kramar henne igen -Tack, lilla du. Kom nu in och sätt dig. Återigen sträcker hon ut armen mot vardagsrummet och Becca går ditåt. Hon kliver in i rummet och får då syn på André.
Han ser sliten ut, noterar hon. Mager nästan och hans ögon har lixom tappat glansen, den som fanns då hon sett honom med Mi.
-Hej, hon nickar åt honom
Han nickar tillbaka, och gör en ansats att kliva upp.
-Nej, sitt du för all del skyndar hon sig att säga.
Men då står han redan, två kliv och han är framme hos henne och ger henne en kram.
-Hej Becca. Roligt att se dig.
Nu nickar hon mot hans axel, han luktar gott. Dom släpper varandra och hon tittar lite osäkert på honom.
-Roligt att se dig också, svarar hon.
Han sjunker ner i stolen igen och hon sätter sig i den andra fåtöljen som finns på andra sidan soffan.
Det blir tyst, ingen av dom vet riktigt vad dom ska prata om, känns som om alla samtalsämnena är laddade.
 
Sahra mår illa, hon hittar inga kläder och hon byter och byter sin outfit. Hon är låg och nere, men vill åka på lunchen. Hon vet även att André ska dit, därför känns det som om klädvalet är viktigt. Till slut väljer hon ett par svarta jeans och en mörk skjorta, ovanpå det tar hon en rödsvart väst för att dölja sin mage ngt.
Hon har färjat sitt blonda hår till koppar rött och det lyser intensivt. Hon tyckte hon behövde ngt nytt efter André, samtidigt visa alla att hon gått vidare. Hade hon det? Tanken slår henne. Givetvis inte, han är konstant i hennes tankar. Hon drömmer om honom och fantasierna avlöser varandra.
 
 
Hon låser dörren till lägenheten och beger sig ut till Evys hus.
Så står hon då utanför dörren, hon har omsorgsfullt gjort en make up, så inte hennes mörka ringar under ögonen ska synas, av allt för dålig sömn och hennes konstanta illamående.
Darrande trycker hon så fingret mot ringklockan, hon hör snabba steg närma sig dörren.
Evy öppnar och öppnar sina armar för att bjuda in till en kram. Men Sahra är tvungen att rusa förbi henne och in på toaletten. Hon kräks och snart är den välgjorda make upen ett minne blott. Evy knackar oroligt på dörren och frågar försiktigt - Sahra, hur är det?
Det går någon minut, Sahra harklar sig å svarar. -Jodå, har fått en magåkomma, men det är bättre nu. Jag kommer strax.
- Ingen brådska vännen, vi väntar. Kom ut då du känner dig redo. Hörs Evys oroliga röst bakom dörren.
Sahra sjunker ner på det varma golvet med golvvärme. Åh, vilken entré tänker hon.
Hon sitter en stund tills det värsta har gett sig, sen reser hon sig och tittar sig i spegeln. Suckar och inser att hon måste börja om från början, med ny make up.
 
 
Lotta har fått "ledigt" och sitter i en bil på väg mot Evy. Hon blev lite sen, för hon var tvungen att lämna ett urinprov innan hon fick åka. Men allt var klart och hon var strax framme. Det var tyst i bilen och hennes tankar gick till Evy, om varför hon så gärna ville ha dit Lotta på en lunch. Hon släpper ifrån sig en suck, så hennes chafför tittar på henne.
-Allt väl Lotta? undrar chaffören
Lotta nickar och svarar med ett -mmmm
Och hennes tillfälliga chafför inser att hon nog inte vill prata.
 
 
 
Nu var alla samlade och hade avklarat alla hälsningsfraser och lite artigt småprat.Dom satte sig till bords, alla hade tittat lite undrande på Sahra, efter hennes ankomst och långa toa besök. Men ingen frågade något.
Maten var god och vällagad och Evy försökte hålla igång konversationen så gott hon kunde.
 
 
 
Forts. kommer

Life bites 17 snubblande nära

Tompa var trött och irriterad över sin situation. Han tyckte Jenny började bete sig svåråtkomlig, men å andra sidan så ansåg han att även Mi betett sig lite underligt. Det är kanske ett drag de där tjejerna lockar in en med, i sin snara fortsatte han sin tankegång.
 
Jenny hade jobbat och hon trivdes utmärkt på avdelningen där hon hamnat. Hennes kollegor tyckte om att hon var nyfiken och flitig på jobbet. Hon fick ofta beröm och en klapp på axeln då hon tog egna initiativ. Hon kände att hon började växa som människa och tänkte mindre och mindre på Tompa. Nu stod hon i duschen och de varma strålarna värmde hennes lite frusna kropp. Hon var för mager, det visste hon. Men hon var inte så intresserad av att laga och äta mat då hon var ensam, det hade varit lättare att vara huslig då hennes pappa tex förväntade sig detta av henne. Men efter hans bortgång hade hon tappat 10 kilo på sin redan tunna kropp och då hon tittade sig i spegeln hade hon inte mkt former.
 
Hon klev ur duschen och tog en stor vit frottéhandduk som hon nyss köpt sig. Det kändes lyxigt att ha ett jobb och hennes första lön hade känts enorm efter studietiden och det lilla studiebidrag hon fått och levt på under flera år.
 
Hon torkade sig och smorde så in kroppen med lotion som luktade svagt av någon ros doft. Hon mös, och var glad inombords. Hon öppnade badrumsdörren och ut strömmade ångan från den heta, fuktiga luften från badrummet. Med lätta steg trippade hon mot sitt lilla sovrum. Där Tvärstannade hon och spärrar upp ögonen och tappar tankeförmågan helt.
-Hej, säger Tompa, ler lite snett. Han står och lutar sig mot hennes klädbyrå. Han har vit t-shirt och håret ser rufsigt ut, de slitna jeansen ser lite smutsiga ut och en lätt doft av rök fyller hennes näsa.
-Hej, svarar hon mkt lamt, så det knappt hörs. Hennes hjärna börjar snabbt tänka och undra hur han tagit sig in, varför var han där, hur länge hade han varit inne hos henne utan att hon känt detta? Många frågor snurrade runt i huvudet och hon såg både skrämt och upprörd ut.
 
Han går emot henne så att hon inte ska hinna uppfatta hans baktankar. Han tar tag om henne och trycker hennes späda kropp intill sig, han är redan upphetsad, då han vet att hon är naken under handduken.
Hon hade precis klätt av sig och gått naken från sovrummet, då han tyst hade smugit sig in. Han såg hennes nakna kropp och hans fantasi var redan i full gång.
 
Hon återfick kontroll över sina tankar så pass att hon försökte knuffa undan honom. Men han var snabb och beslutsam. Han rev av henne handduken och slängde henne på sängen, hon hann studsa en gång och sen var han över henne. Hans tunga slickade hennes ansikte, hon vred och försökte ta sig loss, paniken i hjärnan var nu ett faktum.
Han hade förberett sig, han hade redan ett snöre av ngt slag i handen som han virade om hennes handleder, satte fast henne i sängramen. Hur hon än vred sig kunde hon inte komma undan.
 
Plötsligt känner hon hur det bränner till i sitt ansikte och det dånar i hennes öra, han slår henne med handflatan, först på ena sidan och sen på andra. Det smärtar och hennes ögon fylls med tårar.
Han tar tag i hennes ena ben och binder det vid sängstolpen. Tar av sig bältet i jeansen och hon får ett hårt rapp över benet, hon skriker till av smärtan.
-Håll käften, mullrar han väsande åt henne, en röst hon aldrig hört. Ilskan och hatet hon ser i hans nu svarta ögon har hon aldrig förr sett eller mött tidigare i sitt liv.
Hon ligger blixtstilla av rädsla för vad han tänker göra, hennes tankar far hit och dit för att hitta någon form av flyktväg. Men så slår han henne igen, nu med knytnäven över ansiktet och det svartnar för hennes ögon, och hon blir medvetslös.
 
Äntligen, han ler inombords, äntligen har han slynan precis där han vill. Nu är hon blodig i ansiktet, men det gör inget. Han hann se rådjursögonen hennes bli rädda, och att hon skulle frukta honom var en bonus.
Han klädde av sig och när han var naken la han sig på henne, smekte hennes kropp med burdusa smekningar, klämde och kände på den taniga kroppen. Hon gnydde lite och han njöt av att han trodde hon tyckte om hans beröring. Jenny som inte var tillbaka i medvetandet kände endast de hårda nypningar han gjorde och i sitt undermedvetna försökte hon fortfarande komma undan.
 
Han slickade hennes kropp, sög på hennes små bröstvårtor, särade hennes ben och slickade hennes sköte blött av sin saliv.
Han tog sitt bälte igen och slog den medvetslösa kroppen så den blev rödstimmig, över magen och brösten och även hennes insida av hennes lår fick bältet vina med ilsken kraft. När han kände sig nöjd särade han på benen, lyfte upp hennes stjärt och med full kraft stötte in sin lem i hennes kropp.
Hon skrek rakt ut, han slog henne igen med knytnäven och hon försvann in i en dimma.
Gång på gång våldtog han den späda kroppen, ett sorts raseri han inte fick nog av.
 
Efter några långa timmar, släppte han henne och gick för att ta sig en dusch.
Han stod och lät vattnet skölja av honom, blodet från henne och han log nöjd med sitt verk. Han var kär, han älskade den där slynan och till råga på allt var hon oskuld. En skön värme och lyckorus väcktes inom honom. Så här skulle det vara ansåg han, en bra relation. Hon skulle leka lite med honom och sen låta honom leka med henne. Han hade verkligen njutit av hennes lama försök till motstånd. Njutit av den skräck hon låtsas visa, men visst kände han makten. Nu var hon hans egendom, nu skulle dom flytta ihop tänkte han då han log, äntligen. det blev en bra dag idag, ansåg han.
 
 
Jenny vaknade sakta upp från mardrömmen, långsamt började rummet ta form framför hennes ögon. Ansiktet värkte fruktansvärt men även hela hennes kropp kändes som ett stort sår. Hon rörde lite på kroppen och insåg att hon var fastbunden vid sin säng. Tårarna vällde upp, men inte ett knyst kom över hennes trasiga läppar. Hon upplevde en skärande smärta mellan sina ben och lyfte lite på huvudet, då såg hon hela sin kropp full med såriga ränder från bältet han slagit henne med. Det var inte bara röda ränder, det var öppna sår där bältet piskat hennes hud.
 
Hon svalde och svalde trots att munnen var torr och ville inte att han skulle höra henne, för hon ville inte att han skulle komma tillbaka.
Då hörde hon dörren till sin toa öppnas, där han duschat. Han visslade. Hon kunde knappt tro sina öron, var han fullständigt galen? Hur skulle hon överleva? Skulle han döda henne, dessa tankar var nya och mkt skrämmande.
 
Tompa gick till kylen, hon hade inte mycket mat men tog sig en macka och bredde denna. Osten hon hade fick duga och så satte han på kaffe. Man blir hungrig av sex tänkte han, då han stod där i hennes kök som om det var den självklaraste sak i världen.
 
Han gick in i sovrummet då han ätit klart och druckit en kopp kaffe. Tittade på henne. Fan, måste nog skölja av henne, hon ser ju för jävlig ut.
Han knöt upp snörena om hennes ben och händer, lyfte upp henne som om hon inte vägde någonting alls. Hon låtsades att hon inte var vaken.
Han tog in henne i badrummet och la ner henne i badkaret. Tog slangen och kallt vatten spolades på hennes trasiga kropp. Då kunde hon inte annat än skrika till, och då log han. -Bra att du är vaken älskling.
 
Hon försökte värja sig mot vattnet men han bryr sig inte om hennes försök. -Ska du ha på käften igen, eller tänker du tvätta av dig fräser han då han tappar tålamodet.
Hon nickar hulkande och försöker tvåla in kroppen trots att han spolar henne hela tiden med vattnet.
Sen tycker han hon är klar och tar tag i armen hennes och drar upp henne så hårt att armen går ur led. Hon skriker till av den skärande smärtan, men hela hennes kropp är ond och mycket öm efter den hårda behandlingen. han tittar irriterat på henne.
-Nu håller du käft, fattar du? Han tittar så hotfullt på henne att hon börjar skaka ohämmat.
 
Då lyckas hon nicka. Han ger henne en av de gamla handdukarna och hon försöker torka sin onda kropp.
-Men va fan, vilken tid du tar på dig. Han rycker av henne handduken och knuffar henne tillbaka i sovrummet.
-Lägg dig och inte ett knyst från dig.
Hon lägger sig på sängen och hoppas han ska lämna henne ifred. Men han kommer efter och binder åter hennes händer men nu bakom ryggen och benen ihop.
-Jag måste ut en sväng. Men var så säker, jag återkommer.
 
Han visste inte hur han skulle göra, kärringen som var hennes granne var ju nyfiken. Tänk om hon fick för sig att titta in till henne. Han gick tillbaka, löste upp en sömntablett i ett glas och gick in till henne. Tvingade i henne drycken och gick ut igen, låste hennes sovrum.
Efter en kort stund sov hon, tabletten var stark och hon var ovan att ta några mediciner överhuvudtaget.
 
Han knackade på hos grannen. Ingen öppnade. Bra, då var kärringen inte ett problem just nu. Sen gick han iväg.
Han kom in till sitt rum som han hyrde. Packade ihop det lilla han hade där och så gick han ner för trappan. Hyrestanten hade tjatat om hyran, men den sket han i nu. Hon hade ändå inte fått hans riktiga namn, så det var lugnt. Ragatan kan gått bli blåst på det där jävla skyffet, tänkte han då han gick förbi hennes dörr.
 
Då öppnar hon dörren.-När får jag hyran? du är sen igen. Säger hon med uppmaning i rösten och står med armarna i kors över bröstet. Då tittar han på henne och innan hon hinner förstå vad han tänker göra slår han henne så hårt över ansiktet att hon tuppar av. Blodet forsar från näsan så han antar att han spräckte den. Han puttar in henne, så han kan stänga dörren.
Sen vänder han på klacken och går bort från huset.
 
Kvinnans hund börjar skälla och yla, men ingen är hemma i huset som kan höra den.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Life bites 16 samla mod

Telefonen ringer och Sahra känner sig trött. Hon har sovit hemma ett bra tag nu, men haft svårt att sova under natten. Hon saknar André och kan inte sluta tänka på honom. Hon drömmer olika oroande drömmar, om att han är med andra kvinnor. Hon drömmer om olika hus och att hon faller från höga höjder. Hon har trasslat in sig i sängkläderna, å snubblar då hon yrvaket försöker nå den irriterande ringande telefonen.
-Hallo, svarar hon så, lätt irriterad att någon ringer just som hon äntligen lyckats somna.
-Hej Sahra, hör hon Evy säga.
Sahra kvicknar till och försöker låta som om hon var pigg och inte alls nyvaken kl.10.00 på förmiddagen.
 
-Åh, Hej Evy. Jag höll på att dammsuga, ljuger hon och hoppas att det ska vara en godtagbar lögn.
-Ok, hoppas jag inte stör, säger så Evy
-Nej, nej svara Sahra snabbt.-Hur är det med dig?
-Jo, jag skulle vilja att vi samlades hemma hos mig på lördag, runt 12.00 på Lunch. Passar det dig?
- På lördag, dvs om tre dagar tänker Sahra. -Ja, jo jag har nog inget planerat. Har du ringt de andra?
-Inte än, ringde dig först, men ska ringa Becca nu. Vet du hur jag kan få tag i Lotta?
-Ja, jag tror hon är på ngn typ av öppen vård nu, men Becca har nog bättre kontakt. Jag har tyvärr inget nummer. Sahra känner sig skyldig, en känsla som ofta dyker upp nu för tiden.
Dom småpratade lite till innan de la på.
 
För en dryg månad sedan hade Becca hjälp henne med sin brors födelsedags present, men de hade inte hörts av sen dess. En lunch kanske var en bra start, tänkte Sahra då hon långsamt återvände till sängen. Nu när hon och André träffades betydligt mindre började hon längta efter sina vänner igen. Livet kändes ganska tomt just nu. Hon låg i sängen och insåg att det nog var dags att få igång livet igen. Med bestämd min låg hon där i sin säng och funderade.
 
 
Lotta som nu var avgiftad och bodde på ett öppet boende för missbrukare satt i dagrummet. Hon hade varit där nu i snart fyra veckor och kände sig rätt frustrerad. Psykologen hon pratade med en gång i veckan var helt ok, men förutom den kontakten tyckte hon mest att hon satt av tid.
Men om hon skulle få behålla sitt jobb, var detta nödvändigt. Visst var det bra på många sätt också, hon slapp vara ensam med sin sorg och hon hade andra där i liknande situationer dvs för drogproblemen.
 
Hon hade ett litet rum och där hade hon några av sina egna saker, dock inte många för hon hade aldrig varit mkt för att samla saker. Med alla flyttar till olika fosterhem gällde det att leva med lätt bagage.
Becca hade ringt henne två gånger sen hon kom hit och dom hade pratat om livet och lite om Mi. Båda saknade vännen och kunde fortfarande inte efter snart fem månader sen allt hemska började hända, försöka förstå att vännen nu var borta.
 
Lotta kände sig så otroligt ensam, ett stort tomt hål inuti sin kropp, en saknad och en längtan efter sin bästa vän, som var så påtaglig varenda dag. Mi hade varit hennes familj, å nu fanns hon inte längre.
 
Beccas telefon ringer, hon sitter på sitt jobb som telefonist och måste koppla ifrån sig från databasen.
-Jag tar fem minuter säger hon till sin kollega. Böjer sig ner och fiskar upp sin mobil i väskan. Det bästa med att vara telefonist är att ingen ser henne. Hon har tagit jobbet på halvtid, för att inte vara borta så länge från sin lillasyster som fortfarande går skolan.
Hennes mamma har hittat en ny snubbe att vara hos de lediga helger hon har som resande sminkförsäljerska. Becca bryr sig inte så mycket, för hon och systern har fått klara sig själva i flera år nu. Hon är tacksam att hennes Mor iaf betalar räkningarna för deras lägenhet.
Becca har en fullmakt för att kunna sköta om sin syster och de besök som måste göras då systern fortfarande är anorektisk. Så arrangemanget fungerar bra, anser Becca.
 
-Becca, svarar hon så då hon har telefonen i handen.
-Hej Becca, det är Evy.
-Men Hej, svarar Becca glatt. Hon gillar Evy, som stöttat henne mer än vad man kunde säga om sin egen morsa. -Vad kul att höra av dig.
-Tack svarar Evy -har du lust att komma över till mig på lunch på lördag, så där vid tolv? undrar Evy, som också gillar Becca. En tjej med stor omsorg om sin lillasyster under den hårt sminkade ytan.
-Jag har även bjudit Sahra, och hoppas att jag kan få tag i Lotta. skyndar hon sig också att säga.
 
-Aha, men det låter väl ok, är det ngt särskilt? undrar Becca som hör att det är ngt annat i Evys röst.
-Ja, jag behöver prata med er flickor. -Men kan inte ta det på telefonen.
-Har ni hört något mer från polisen? undrar Becca, som tänker att det kanske hittat galningen.
-Nej, tyvärr inte. Tror du André skulle vilja komma?
Evy vet inte om hon borde samla allihopa eller om hon skulle ta André lite på sidan av. Han hade ju haft ett längre förhållande med Sahra än vad han hann ha med Mi.
Becca lyssnar och hör hennes osäkerhet. André, var han längre en av dom tänker hon. Mi hade ju iof valt honom, men Sahra hade ju mer eller mindre tagit över. Hon visste inget råd att ge Evy
-Vet inte, det måste nog du avgöra. Det är ju du som vill samla oss, så du vet ju anledningen, antar jag. Säger hon lite avvaktande
 
-självklart, dumt av mig att fråga. Det är bara lite... hon gjorde en paus, fortsatte - svårt, helt enkelt.
-Aha, Becca nickar åt telefonen. -ja, men jag kommer på lördag. vill du ha Lottas nummer?
-Ja tack.
Becca ger henne Lottas nummer och Evy skriver upp det. de avslutar då Becca måste återgå till sitt arbete.
 
Telefonen ringer från Lottas lilla rum, hon hör den men är försjunken i filmen dom hyrt.
-Ska du inte svara säger en av husföreståndarna.
-Jo, Lotta masar sig upp och går till sitt rum. tittar på displayen och höjer ett ögonbryn. Evy?
 
-Ja, hallå det är Lotta, svara hon.
Evy frågar samma frågor som till de andra, men förstår också att det är svårare för Lotta att komma.
Lotta tycker det är en bra idé men måste begära permission. Evy erbjuder sig att prata med föreståndaren, och då blir Lotta lite nyfiken. Det måste vara en angelägen lunch om hon så innerligt vill att Lotta ska delta.
-Inga droger, får du bjuda mig då. skrattar Lotta
Evy blir lite ställd. -Nej då, bara lunch, utan droger tillägger hon.
 
Evy har fått telefonnumret till föreståndaren och ringer även henne. Men föreståndaren tycker att hon borde tala med Lottas psykologkontakt för detta udda ämne.
Så Evy kontaktar även denna och försöker förklara varför hon vill ha Lotta med. Är hon psykiskt stabil?
 
André jobbar mycket nu för tiden, han är nästan aldrig hemma och flyr in i sitt jobb. Hans kollegor försöker få med honom ut ibland, men det går inget vidare. Andrés så muskulösa kropp har blivit mindre, han äter dåligt och han springer och springer de tider ha inte jobbar. De andra på jobbet tycker att han håller på att försvinna.
Kinderna har blivit insjunkna och huden verkar ha blivit för stor. Blicken är livlös och han är svår att nå, om det inte gäller jobb.
 
André har nästan ingen kontakt med Sahra längre. Han orkar inte vara närvarande, och deras långa samtal är över. Han vet inte längre vad han ska säga, han är och känner sig bara som ett tomt skal.
Polisen jobbar förgäves och alla spår på den okände mannen verkar vara borta. Dom släppte Conny, men endast brist på bevis. Men allt pekar på Conny, så en rättsundersökning är påbörjad för att finna mer bevis.
 
Med en darrande hand, slår Evy hans nummer. Hon är fortfarande kluven till denna man. Som först tagit hennes kära fosterdotter till sitt hjärta, men sen släppt lika fort för Sahra. Hon tyckte mannen var underlig, eller är alla män konstiga? ja, eftersom nu Mi hade kommit ihåg honom, kanske det var rättvist att även kontakta honom och berätta hela historien. Polismannen som hade hand om fallet skulle också närvara och berätta vad som hände kring fallet och varför Mi flyttats och varför det hållits hemligt.
 
Även en psykolog från sjukhuset skulle närvara, en terapeut som skulle berätta om Mi:s tillfrisknande men även kunna stötta de som kom och fick veta sanningen.
 
 
Dagarna närmar sig och Evy känner en oro och är nervös inför det faktum att hon måste berätta att den begravning hon anordnade var en bluff och hon kände att det skulle bli en tuff utmaning att förklara detta. Hon hoppades att alla ändå skulle kunna förlåta och förstå varför, i slutändan.
 
 
 

Life bites 15 tillbaka

Mi vaknar efter en lång sömn. Hon tittar sig omkring, ett vitt rum, men en färggrann tavla som antagligen ska tolkas av betraktaren, utan ngt speciellt motiv. Hon tycker dock om färgerna så hon ligger och tittar på tavlan en lång stund. Hon andas mjukt och känner sig totalt avslappnad.
 
Hennes tankar börjar så att väckas till liv och hon börjar funderar på vart hon är. Varför ligger hon i detta rum, för det är då varken hemma eller hos Evy, hennes styvmor.
En stor blombukett står en bit bort som hon först inte lagt märke till, hon tittar på de vackra blommorna.
Är hon på sjukhus? hon försöker komma ihåg om ngt hänt, och varför hon skulle ligga där, men där finns inget minne. Kanske jag slagit i huvudet tänker hon då, när hon inga minnesbilder får fram.
 
Plötsligt öppnas dörren och in kliver Evy, som kikar bort mot sängen och då hon möter Mi:s blick tvärstannar hon, hennes leende verkar inte veta sina gränser, Evy lyser bokstavligen upp som en sol då hon skyndar fram till MI. Tar henne i sina armar och mumlar en bön till Gud och Mi känner hennes tårar mot sin axel och Evys kropp som är varm men verkar darra av rörelse.
 
Till slut släpper Evy taget, tittar på Mi och verkar lixom inte få nog. -Vad är det, varför är du rörd? undrar Mi, med sina svaga röst som inte vant sig vid talet ännu.
-Älskade flicka utbrister Evy, men börjar gråta igen, och mumlar älskade flicka gång på gång.
 
En läkare i vit rock dyker upp i dörröppning och kommer fram till sängen. Han lägger handen på Evys axel och säger med lugn röst.
-Hur är det, tror du jag kan få titta på Mi lite grann?
Då tittar Evy över axeln på honom och nickar samtidigt som hon flyttar sig en liten bit bort.
 
 
Han tittade Mi i ögonen och nickade samtidigt som han frågade - Hej, hur är det idag? med en mjuk och väldigt trygg röst.
Mi nickade omedvetet och svarade med sin tunna röst -Jag tror det är bra, varför ligger jag här? hennes ögon tittade frågande på honom. 
-Du blev attackerad och har legat i koma under en längre tid. Vi är väldigt glada över att du valde att komma tillbaka till oss, han nickade åt Evys håll och Mi tittade på sin styvmor. Hon förstod att Evy var glad och då log Mi emot henne. -Jag förstår det, Evy det är bra nu, jag är tillbaka sa Mi till sin Styvmor. Då kunde inte Evy hålla sig utan var tvungen att krama henne igen.
 
Läkaren sa -Vi träffas lite senare, så får du och Evy ta igen lite tid. Jag ser ju att du återhämtat dig och din röst fungerar. Allt annat kan vänta lite. Han vände på klacken och gick ut.
 
Evy hade redan tidigare haft ett möte med psykolog och läkarna hur dom skulle agera om Mi skulle vakna. Så Evy tittade på sin älskade dotter och satte sig igen på sängkanten.
-Vill du ha ngt vännen? hennes tårögda varma ögon tittade in i hennes och Mi skakade på huvud, men sa -Kanske lite vatten då.
Evy reste sig och hämtade ett glas med vatten. återvände till Mi och gav henne glaset, men hjälpte henne att drick då Mi;s muskler var svaga efter den långa koman.
 
-Nu måste du berätta vad som hänt, var är jag? undrar Mi.
-Åh min lilla ängel, du är på sjukhus, en privatklinik. Vi ville inte du skulle behöva ligga på ett vanligt sjukhus, då vi inte visste hur länge du skulle ligga i koma. Hon blinkade bort nya tårar då hon säger Koma, så Mi förstår att hon måste ha legat där ett tag.
-Först var du så ... ja, illa däran att man valde att lägga dig i en konstgjord koma, dvs läkarna sövde dig för att din kropp skulle återhämta sig.
-Jasså, men vad hände? Mi ser orolig ut, och undrar om någon del av hennes kropp fattas, men hon kan känna både händer och fötter, men tankarna börjar snurra.
 
Evy tittar på henne med en viss oro i sina ögon, men väljer att ändå avslöja lite som hon kommit överens med psykologen om. men hon känner sig rädd, vill inte att Mi ska försvinna in i sitt mörker igen.
Hon harklar sig och frågar försiktigt.
-Vad kommer du ihåg, vilka minnen får du upp om du tänker tillbaka?
 
Mi försöker tänka, men först är det svart. sen börjar lösa bilder på vännerna dyka upp, deras möte på fiket dom brukar träffas på under hennes lunch, men inget specifikt minne. Men så skiner hon upp.
-Evy, jag träffade en man. Hon tystnar, men Andrés ansikte dyker upp i hennes minne och ofrivilligt syns ett leende på hennes läppar. Men hur hon än försöker reda sina tankar har hon tappat hans namn.
-Men jag kan inte komma på vad han heter, fortsätter hon och Evy kan se hur hon försöker focusera sina tankar.
 
Evy vill gärna hjälpa henne, men hon vet att hon måste låta Mi ta sig tid att själv hitta i sina egna minnen.
-Jag tror att vi blev ett par, men det är kanske bara som jag önskade i mitt hjärta. Säger hon oförstående om sitt minne. Hon tittar frågande på Evy -Vet du något om honom?
Evy skruvar lite på sig. -Ja, min ängel, men läkarna vill att du ska komma på så mycket som möjligt själv, för att dina minnen ska återvända.
-Han finns väl? Mi tittade fortfarande på Evy, och då nickade hon till svar. Det räckte för Mi för tillfället, för just då kom en enorm trötthetskänsla över henne och hon kände sin ögonlock bli väldigt tunga.
Evy gav henne en liten kram, strök handen på hennes kind och sa åt henne att vila, men att hon stannade kvar tills hon vaknade igen. Då somnade Mi och hon kände sig trygg och glad över sitt minne av mannen utan namn.
 
 
Evy lämnade rummet och insåg att nu hade hon ännu en smärtfylld uppgift. Att meddela Mi;s vänner om att Mi fortfarande var i livet. Hur kommer dom att ta detta? En djup rynka i pannan formas, då hon bekymrat sakta går iväg till fiket för att ta en kopp kaffe och kanske ngt att äta.
 
 
Att Mi klarade sig från döden berodde på flera positiva faktorer. För det första var det enbart ett knivstick, kniven hade varit ren och trots det stora blodflödet hade man kunnat operera Mi omgående, vilket räddat hennes liv. Hon var även i ett drogat tillstånd så någon massiv chock blev det inte. Blödningen från lungan kunde sys över när skadan är perifer, s k triangulär avstejpling eller »wedge stapling«, utan att behöva ta hänsyn till exakt lunganatomi. Även Mi:s revben hade stoppat knivens framfart, men man hade opererat in dränering för att minska att blodet blev kvar i Mi:s kropp. Pga hennes medicin hade hon en nedsänkt medvetandegrad som gjorde att hon blev vit i ansiktet snabbt.
Därför trodde de runt i kring henne, som André att hon dog ögonblickligen. Men då han blev nedslagen och flyttad tog sjukhuset Mi till operationsalen omgående och hon genomgick sin operation.
 
 

Tusamheten

Livet kanske inte blev vad jag trodde det skulle utvecklas till.
Som ung läste jag gärna kärleksromaner och drömde om en själsfrände som skulle dela livet på lika villkor.
 
Jag hoppades att finna mannen som skulle vara intresserad av mitt liv, mina tankar och mina funderingar. Vilja dela mitt inre likaväl som jag önskade få dela min mans inre tankar och känsloliv - själen och vårt djup. Vänskapen som skulle vara av respekt för individen =) Den där meningsfullheten jag trodde fanns...men
 
Livet ville ngt annat. Klart jag inte ångrar mitt liv, vet väl inte om jag skulle gjort på så många andra sätt? Jag är den jag är och blivit den jag är utifrån de förutsättningar jag tagit vara på och de som jag har missat.
 
Jag är till exempel för rädd att misslyckas om jag skulle starta eget igen. Det är för mig ngt stort och som jag känner att jag behöver ngn som tror på mig och mina kunskaper, som stöttar mig då jag vacklar. Att stå ensam och köra det racet, vågar jag helt enkelt inte =/ iaf inte idag, å jag blir ju inte yngre.
 
Jag skulle önska mig ett hus, där jag kunde ha min verksamhet, där min son också kunde vara och utveckla sina intressen. För jag vill gärna stötta honom i hans idéer. Men nu bor vi ju med 26 mil mellan oss, men man vet aldrig vad som sker dock...så hoppet har väl inte helt flytt ut ur min kropp.
 
Att hoppas och tro att ngn annan ska uppfylla mina drömmar, menar jag inte. Jag tror inte jag kan lägga såna förväntningar på någon annans axlar. Jag hade bara såna önskningar eller drömmar, att jag trodde att det fanns en sån person som var lik mig, och som ville dela djupet inom oss. Men jag tror inte den mannen finns =)
 
Eller så fanns han en gång i tiden, men vi hann aldrig mötas då jag sällan haft tålamod att vänta tillräckligt länge. Jag har letat och sökt istället för att lugnt hoppas att ngn som skulle föra mig i rätt riktning skulle dyka upp.
kanske vi möts, men missat varandra? kanske det inte ens fanns/finns någon rätt person...bara en hel massa mänskliga möten för att forma oss till att bli det vi är?
 
 
Jag tror jag är en sökare, och det är svårt att bli ngt annat. Jag har svårt att vara där jag är just nu. Därför yogar och mediterar jag så jag inte ska mentalt fladdra för vinden hela tiden.
Jag kanske bara skulle vara här och nu och vara tacksam för alla det gåvor jag trots allt fått i detta liv.
 
Min älskade syster ryckts bort från detta liv i cancer och att min kära svägerska också fått lämna oss, måste jag trots allt se på det som finns kvar. Trots att jag saknar min syster jätte mycket, och då jag ofta önskade att jag kunde lyfta luren och fråga henne om råd men inte längre kan... måste jag ändå stanna kvar i nuet, vara tacksam för livets andra gåvor.
 
Min Mor är kvar i livet och trots sina 81 år är hon ganska pigg och klar, min son är frisk och har äntligen fått jobb (iaf ett år, men hoppas på längre anställning) min sons sambo går i skola. Men min systerdotter mår inget vidare, hon finns iaf här och jag älskar henne. Även om jag alltid känner att jag inte är tillräckligt närvarande, önskar jag kunde ge mer. Men har mina övriga syskon kvar i livet, även om vi är en brokig skala.
 
Har ett jobb, än så länge. Kan köpa julklappar till mina nära. Har en lite lokal där jag kan yoga och ge massage. Bor i ett fint hus i en lite kommun. Har en snäll sambo. Och två fina kissekatter.
Syskonbarn som även dom blivit stora och fått fina barn.
 
Jag är frisk, jag är oskadd och jag fungerar hyfsat som människa. Behöver inte svälta och har alla möjliga bekvämligheter i vårt fina hus.
 
 
 
Ja, så illa kan det väl inte vara. Så mina drömmar är och förblir drömmar från tiden då jag var yngre. Nu vet jag inte längre vad jag ska drömma om... kanske är alla uppfyllda, trots en viss tomhet i mitt sinne.
 
Män är en gåta, likadant tänker dom säkerligen om oss... om dom alls orkar tänka på sånt?
 
Idag är många så intresserade av sitt yttre jag, vi vill synas, vi vill höras och vi behöver passa in i olika mallar av det normala som vi vägrar befinna oss i. Så vi är extraordinära i vår strävan ifrån det normala som ingen egentligen får bryta emot. Det är lite udda i sig...tror jag.
 
Iaf vill vi klä oss snyggt i olika outfits, vi vill ha håret snyggt för att sticka ut, vi vill ha en make up för att se naturligt frächa ut... Och gud nåde den som inte rakar sig under armarna... suck!
 
Visst är det skönt att finna en mask att gömma sig under, en mask som inte skvallrar om våra känslor, som inte spricker i våran strävan av att vara perfekta. Vi vill skriva om våra fantastiska dagar i vårt liv, om fantastiska ögonblick i vår vardag, om våra styrkor men inte om våra svagheter.
 
Men baksidan av vår mask är att vi kanske bär på både skuld och rädsla.
Jag är rädd att inte räcka till. jag är livrädd att ligga sjuk och dö ensam och ångra att jag inte gjorde vad jag drömde om... men om jag inte kommer ngn vart med mina drömmar... vad gör jag då?
 
Kan man bryta mönster, eller blir man bara ensam kvar och ingen som saknar ens närvaro?
 
 
 

Mer Kärlek i varje steg – frid och tillit till ditt inre, till varandra ... <3


Life Bites 14. vännerna

Sahra med sitt blonda burr hade beslutat sig för att tillfälligt lämna André, ge honom utrymme. Dock behåller hon nyckeln till hans lägenhet, för att kunna spendera tid där, även om han inte är närvarande. Hon brukade systematisk gå igenom hans kläder, fickor för att se om hon hittade ngt som kunde hota deras relation. Ännu hade hon inget hittat, så hon var inte orolig.

Hon hade inte träffat sin familj på länge och snart var det lillebrors födelsedag. Hon behövde köpa honom ngt och skulle ut och shoppa för att söka efter en present.

Hon ville helst inte att åka hem, då hennes pappa hade svårt att hålla sig nykter och se sin mammas trötta gestalt då hon väl kom på besök. Mamman anklagade henne aldrig, för det skötte hennes pappa om. Hon hann sällan längre in än över tröskeln då han tjurigt undrade varför det passade att komma nu, då hon aldrig annars hörde av sig. Sen pikade han henne konstant under hela vistelsen, om hur tjock hon såg ut i det hon hade på sig, om hon inte skulle börja jobba, varför hon kom så sällan eller så var det ngt annat.

 

Hon brukade till slut sätta sig inne hos sin lillebror Erik och lyssna på musik eller spela lite dataspel med honom. Han skulle nu fylla tretton år och det är ju lixsom stort. Tonåring även som siffra, Sahra log. Hon älskade sin blonda bror, han var ganska lång för sin ålder och många trodde redan han var åtminstone fjorton, detta gjorde honom lite mallig. Dock tyckte nog Sahra att han var mogen som en elvaåring. Detta sa hon inte till honom, för hon skulle aldrig såra sina bröder på samma sätt som deras far alltid tryckte ner dem allihopa för något. Hennes oro var dock att han ofta hamnade i slagsmål på skolan och han drack redan alkohol. Men ingen av syskonen tog upp detta, både visste varför.

 

Allan som var tre år äldre än Erik, också Sahras bror satt redan inne på ungdomsvårdskola. Han hade varit onykter och vid flera tillfällen stulit bilar och hade nu åkt dit för tredje gången. Han hade kört och krockat in i en annan bil där det funnits två mindre barn i baksätet utanför bensinmacken, bilen stod tillfälligt lämnats av barnets far som var in och handlade på macken sent en kväll. Detta blev allvarliga konsekvenser. Men på det hela lite bättre för Erik som gärna åkte med sin bror på fester, men nu var mer hemma istället.

 

Sahra ringde sin vän Becca, som hon inte pratat med på länge nu. Beccas lillasyster svarade. –Hej säger Sahra, har du Becca hemma? Hon hör Beccas lillasyster lägga luren åt sidan och ropa så väggarna skakade – BECCA, TELEFON. Efter en minut eller så hörde hon Becca i andra änden – ja, Becca.

-Hej, det är Sahra, hur har du det?

-Hej, joo, ok, du då?

- Jag är ok, tänkte höra om vi kunde träffas på en fika på stan, jag behöver hitta ngt till Erik som fyller år på söndag.

Det var tyst i andra änden. Dom hade tappat lite av den förtroliga kontakten sen allt med Mi hänt. Becca funderade och svarade – Ok, kan vi väl. Var ska vi träffas och när?

Sahra kände lättnaden som släppte över bröstet, hon hade inte vetat att det skulle kännas så jobbigt att ringa, som det faktiskt hade gjort.

-       Jättekul, sa hon lite för entusiastiskt. Vi träffas vid torget, så ser vi vart vi går sen, runt ett om det passar?

-       Jo, svarade Becca och sneglade på klockan som visade på kvart i elva. Kommer dit. Dom avslutade och Becca kände sig lite glad ändå. Det var svårt att tappa sina tre bästa vänner, så hon tog beslutet att ge Sahra en chans trots att hon inte alls gillade att Sahra hade ihop det med André.

 

Tjejerna träffades. Sahra kände en värme då hon såg Beccas hårt sminkade uppsyn, log mot henne och de kramades. Becca såg Sahra och insåg att hon lagt på sig lite och att jackan hon hade var aningen liten. Men även Becca kände en värme då hon såg Sahra med sitt varma leende och välkomnande famn.

 

Dom beslutade att leta present först och koppla av med fika efteråt. Sahra hittade ett nytt spel åt sin bror och en svart tröja med nitar som hon visste att han skulle älska. Tröjan var nog Beccas idé, då detta var lite typiskt för hennes eget utseende, men Erik gillade också det svarta och coola.

 

Sen gick dom till Mi;s Café, där de brukade träffas för att Mi skulle hinna sitta så länge som möjligt då de träffades på Mi:s lunchrast. Sist de var här hade de planerat Mi:s födelsedag. Båda tänkte de på Mi, saknade henne och tittade hastigt bort ifrån varanda. Sahra av skuldkänslor, för här hade MI även träfat André. Becca tittade bort för att inte ögonen skulle avspegla någon anklagelse, för detta påminde även Becca om André och Mi:s första träff.


Dom köpte var sin Te och en ostmacka, satte sig vid ett fönsterbord och började äta under tystnad. Sen frågar Becca, utan att försöka anklaga.

-       Hur har du det nu, med André å så? Hon vet inte om hon ska våga se Sahra i ögonen men tittar ändå på henne då hon avslutat frågan.

-       Ok, svarar Sahra, Jag har gett honom lite utrymme, han har lite svårt att glömma Mi, och komma över hennes död.

-       Självklart, nästan fräser Becca. Men hejdar sig, hon vill inte bli ovän med Sahra igen. Jag menar, jag har också svårt att komma över vad som hände Mi, och han var ju för fan på sjukhuset. Kunde hon inte låta bli att lägga till.

-       Ja, vi har nog alla svårt att komma över det, men vi gör det på olika sätt svarar Sahra mjukt. För mig blev André en länk till Mi, någon som vi älskade båda två, om du förstår?


Becca nickar, och för första gången får hon svar på en av de frågor som gnagt i henne, hur Sahra som stod Mi så nära kunnat svika sin bästa vän och hoppa säng med hennes kille. Dom småpratar och så kommer de in på Lotta. –Har du hört något av Lotta frågar Sahra?

-Nej, men jag vet att hon la in sig frivilligt på avgiftning för några veckor sedan. Hon var helt körd och visste inte hur hon skulle orka leva. Hon hade blandat droger och hon hade hittats flera gånger av polisen i något trapphus, och fått sova av sig i fyllecell. Jobbet hade försökt få kontakt, men hade visst gett upp. Dom skickade ett brev, ville hon ha kvar jobbet fick hon avgifta sig.

-Åh, tusan. Skönt att hon tog tag i det då. Går det att besöka henne?

- Nä, inte förrän hon kommer till ngt behandlingshem. Just nu är det avgiftningen som gäller och hon går visst igenom ett helvete.



Tiden gick och efter två timmars fika och prat bröt de två vännerna upp, men lovade att ha bättre kontakt. Becca tog bussen hem och tänkte på deras samtal, glad att dom på något sätt ändå hittat tillbaka till varandra, även om det kanske aldrig blev desamma igen. Ungefär samma tankar gick igenom Sahras huvud, men hon gick förbi affären innan hon körde hem till sig, trots att hon först kört mot André. Hon visste inte riktigt vad hon skulle göra, om hon inte fick vara nära honom. Men hon hade köpt mat och en hel del fika, kakor, chips, godis. Så det blev hem till sin egen lya, där det verkligen behövde städas insåg hon.

 

Men hennes ångest över sitt liv, och att inte få vara med André gjorde att hon satte sig framför tv:n och bullade upp med allt det goda hon handlat åt sig. Sen började hon äta, först långsamt, sen ökade hon farten på intaget och hon åt och åt. Hon kände att det tog stopp, gick på toa och spydde för hon kunde ändå inte sluta förrän hon tuggat i sig allt. Då kom känslan igen att få kräkas upp det hon precis ätit. Hon tog sig till toan igen och stoppade fingrarna i halsen, i början gick det alltid  trögt men sen började hon spy igen. Så fort hon var klar, stoppade hon in fingrarna igen och spydde tills hon inte orkade längre.

 

Hon satt på toa golvet och hon började gråta, för sig själv, över sina misslyckande men även för Mi och André. Klart att hon var ovärdig som Mi;s vän och dålig som flickvän åt mannen hon blivit så otroligt kär i. Hon grät länge, satt ihopkrupen mot badkaret och kände sig totalt misslyckat. Pappa har nog rätt, denna tanke kom ofta då hon var låg och nere, jag är så jävla värdelös. Hennes tankar var som en gammal skiva som hakat upp sig, hon slog på sig själv som hon alltid gjorde då hon ätit mycket.

 

 

Lotta satt i ett litet rum och hon hade precis lämnat skärselden bakom sig, det var iaf vad de sa. Hon var inte på något sätt säker ännu, en lång bit av terapi pratade hennes psykologen Lena om. Just nu var hon bara jäkligt irriterad, arg, frustrerad och hade ingen lust att prata om sitt gamla skit, sitt ruttna misslyckade liv. Eller om övergreppen av olika gubbar som tafsat och tvingat henne till sådant inga barn borde få uppleva. Eller ingen människa egentligen som inte ville. Hon mådde alltid så himla illa då hon var tvungen att kika in i sina gamla sår.

 

Hon visste inte hur länge hon ens varit på detta ställe, kändes som en hel evighet. Hon hade egentligen bara mått fysiskt skit, abstinensen var otrolig jäkla våldsam tänkte hon. Hon tänkte på Mi, nästa glad att Mi slapp se henne i detta tillstånd. Mi hade förstått, vetat vilket helvete hon haft hos dessa fosterfamiljer, som enligt Socialen skulle vara så mycket bättre än hennes eget hem.

 

Tankar, mörka hatiska tankar for igenom hennes huvud. Hon minns så väl när gubben i det första fosterhemmet ville dela hemlisar med henne och hur han senare även delade henne med sin äckliga gubbvänner. Han utnyttjade hennes kropp, hånade hennes känslor, spottade på hennes person för att hon var så dålig att hennes föräldrar inte längre ville ha henne. Hennes kropp som blev fotograferad för det var det enda man kunde tjäna på henne, fick hon ofta höra. Bara av att tänka tankarna kändes dessa som en spark i magen, hennes nyss kända ilska blev ett hysteriskt snyftanfall. Hon låg ihopkrupen i fosterställning och grät, som hon aldrig förr gjort.

 

Forts följer


Kap. 13 Försöket

Jenny väntade och väntade, nu hade det gått 14 dagar sedan intervjun och hon blev allt mer spänd. Hon ville ha tjänsten, detta var en puzzelbit i hennes annars ganska tråkiga liv.
 
Posten kom och hon såg hur postgubben satte ner kuvert i hennes låda utanför huset. Hon väntade tills han gått och skulle precis springa ut då hon upptäckte Tommy (Tompa) Hon stannade upp mitt i rörelsen då hon såg honom stå lutad mot grannhuset tvärs över gatan. Det hade blivit allt underligare hur han alltid dök upp och stötte på henne, så hon anade att han på ngt sätt höll koll på henne. Hon visste inte varför, hon var ju inte ngn speciell person, så hon förstod inte riktigt hans intresse men det hade fått henne vaksam.
 
 
Hon hade anförtrott sig till grannfrun som hjälp henne många gånger med olika funderingar och även hon tyckte hon borde se upp, passa sig för honom då hon kände som hon gjorde. -Det är viktigt att följa sin magkänsla Jenny, hade hon sagt då hon tittade bekymrat in i Jennys ögon. Och grannfrun var hennes enda riktiga vän, så hon lyssnade på henne.
 
Nu såg hon alltså Tommy där på andra sidan, kände att en kall kår for utefter hennes ryggrad. Men hon tog mod till sig, drog koftan runt kroppen och klev i sina trätofflor, hon måste iaf ut till brevlådan. Hon skyndade sig ut, det blåste så hennes hår for över hennes ansikte, hon koncentrerade sig enbart på brevlådan och ville inte titta upp ifall han ville ha ögonkontakt.
 
- Hej, säger han. Hon hoppar högt, då hon inte sett att han flyttat sig nära innan hon gick ut.
- Hej, säger hon och svänger runt för att se honom.
Han ler, men det når inte upp i hans kalla ögon. Hon sticker ner handen i brevlådan utan att lämna honom med blicken. Han tittar på henne, ser hennes osäkerhet vilket lockar honom enormt, känner hur det pirrar i magen och han vill ta på henne. Han försöker dock hejda sin lust, vill inte visa den ännu.
 
- Vad gör du i krokarna? frågar hon osäkert
- Jag tänkte höra om du var intresserad av lite frukost? Han viftar med en påse och ler ännu större.
- Jag äter inte så gärna denna tiden, säger hon och undrar hur hon ska bli av med honom.
 
-Äh, kom igen nu Jenny, jag har ju handlat mackor just för din skull, kaffe har jag också med mig. Han började gå åt hennes dörr och hon inser att hjärnan sin inte förmår att hitta på en ursäkt. Hon går sakta efter honom och de går in i lägenheten.
 
- Fint du har, säger han då han tittar sig runt i den mkt sparsamma lägenheten, som för övrigt skulle behöva renoveras. Han nickar samtidigt som han traskar in i köket. Hon ser på honom, förvånat över hur han hittar. Undrar om han varit där då hon inte varit hemma.
-Tack! säger hon lite lamt. Hon är medveten om lägenhetens brister och tror inte en sekund på honom då han säger att hon har fint.
 
Dom slår sig ner vid köksbordet och han lastar upp det han har i påsen. Två muggar kaffe med lock, två ostmackor med sallad. Hade hon inte varit rädd, hade det nästan varit trevligt. Hon förbannar sig själv över sin misstänksamhet, för han har aldrig varit annat än vänlig emot henne. Hon tinar upp lite under småpratet och han börjar fantisera om hennes kropp, se hennes hjälplösa blå ögon då han förför henne. Han vet att hon antagligen är oskuld och att hon säkert kommer göra motstånd, vilket är en del av hans fantasi.
 
Efter en timme reser han sig upp. -Dags att återgå till vardagen, säger han och traskar emot dörren.
Hon slappnar av och suckar tyst av lättnad, utan att han märker det. Hon följer efter honom till dörren för att säga hej då. Då stannar han upp, vänder sig om och tar hastigt tag om hennes tunna midja, drar henne emot sig. Hon hinner knappt fatta vad han gör, då han böjer sig fram och ger henne en puss på munnen.
Hon får liv i kroppen och spjärnar emot, detta triggar honom och han håller henne hårt intill sig. Plötsligt knackar det bestämt på dörren.
 
Hastigt släpper han henne så hon nästan trillar omkull, öppnar dörren och där står grannen hennes med en tom kaffekopp i handen.
-Ursäkta, säger hon då hon ser honom - visste inte att du hade besök Jenny, vill bara låna en kopp socker till mitt bullbak. Hon tittar stint på den orakade ynglingen, med de kalla ögonen men står stadigt kvar.
- Vi ses Jenny, säger Tompa och slinker förbi tanten.
Jenny är i obalans, benen skakar och hon tittar på sin granne som om hon var en livbåt i det stormande havet. Grannen skyndar in och tar tag i Jennys arm för det ser ut som om hon tänker rasa ihop.
- Hur är det Jenny? frågar hon oroligt.
- Det är bra, men tack för att du kom, just nu. Säger hon med darrande underläpp.
- ja, jag såg honom då han följde med dig in, men ville inte störa för tidigt om ni hade det trevligt, svarade grannen och log sitt varma moderliga leende.
Jenny hann knappt tänka under det som skedde, men tankarna virvlade nu omkring i en salig röra.
- Vad vill han, tror du? undrade Jenny och tittade på sin kloka granne.
- Ja, du vännen. Det de flesta män vill, han vill ha dig som kvinna. Men han har rysligt kalla ögon. - Vad sa du att han hette?
Jenny berättar allt hon vet om Tommy (Tompa) men det är egentligen inte så mycket.
 
Grannen återvänder till sitt och Jenny måste vila sig på sängen en stund. Efter en halvtimme stiger hon upp, ställer sig i duschen där hon kommer på att hon inte öppnat brevet som kommit. Hon duschar klart, torkar och klär sig. Går in i köket och plockar upp brevet, öppnar det likt en skatt. Med darrande fingrar av förväntan vecklar hon så upp brevet.
 
Hon läser, men läser igen och igen. Hon har fått tjänsten som assisterande undersköterska till narkosavdelningen. Hon vet inte riktigt vad hon skulle ta sig till, så plötsligt börjar hon hoppa och skutta i sitt lilla kök, tårar av glädje rinner plötsligt på hennes kinder och hon kramade brevet tacksamt i sin hand.
Hon hade fått jobb, inte vilket jobb som helst utan jobbet hon ville ha, en bit på vägen, en steg närmare målet till chef på narkosavdelningen.
 
Tompa hade fått sitt svar dagen innan, och han hade inte fått jobbet som städare på sjukhuset. Så han visste nu att tiden började rinna ifrån honom och Jenny. Tjejer brukar ha en tendens att förändras då de jobbar, och han ville ha Jenny precis som hon nu var. Osäker och skör, lättpåverkad och ändå med kraft i sin lilla tunna kropp.
Visst, som Mi kunde det ju aldrig bli igen. Men det var alltid bra att erövra någon ny, för alla var ju brukningsbara ansåg han och log vid tanken på allt kul de skulle kunna ha tillsammans.
Att han idag kunnat göra den första erövringen av hennes kropp om inte den där grannen kommit i vägen. Jenny hade sett sådär rädd ut, och han älskade uttrycket av fasa i hennes stora blå ögon.
 
Han sparkade till en tuva i gräsmattan där han gick och han tänkte på än den ena och andra planen att få grannen att lämna huset. För det var den enda person som brukade besöka Jenny.
Han kom hem till skyffet han nu bodde i. Där hyrestanten var en mager, ilsken terrier och hon luktade sprit och matos när man än stötte på henne.
Nu öppnade hon sin dörr, när hon sett honom komma. - När har du tänkt betala hyran? undrade hon med gäll ilsken röst då han satte foten innanför dörren.
- Strax, behöver ju jobb först. Sa han och han stirrade med sina kalla ögon på henne.
Hyrestanten som i vanliga fall sällan blev rädd för ngt, blev osäker inför denna ynglings kyla. -ok, svarade hon, senast den sista så du har fyra dagar på dig. Hon smällde igen sin dörr och han gick till rummet uppe på vinden som hon hyrde ut.
 
Väl där klädde han av sig, la sig på sängen och började fantisera om Jenny och vad han kunde göra henne. Han onanerar, men lyckas inte ända fram, han känner sig frustrerad och irriterad. Vänta bara kärring, tänker han om Jennys granne och sen somnar han.
 
 
 
Forts. följer
 
 
 

Kap. 12 återvändo

Mi som inte visste något om allt detta då polis och psykolog hade beslutat att flickan skulle isoleras efter attacken. Mi levde men i respirator, men detta visste endast Mi.s styvföräldrar. Men dom hade ändå fått ordna med begravning och allt det som hör till för att Mi där hon var skulle ha en chans att bli frisk och inte bli uppsökt av fler galningar.
 
Livet för hennes vänner och nära blev sitt vanliga igen. Hennes stymor Evy kom och besökte henne, men fick endast komma en gång i månaden och då vårdhemmet låg 18 mil bort, så blev det inte oftare. Mi var kvar i sin koma. Såret på magen hade läkt efter den stora opertion hon fick genomgå efter mordförsöket. Men det som oroade läkarna mest var Mi:s ovilja att återvända till livet.
 
Under första tiden hade psykologen velat att även André skulle få närvara och besöka henne, men då Mi vaknade precis då André stått med kniven i sin hand för att dra ut den ur hennes kropp, visste de inte hur detta påvekade Mi:s hjärna. Om hon trodde André var gärningsmannen skulle Andrés besök endast få henne bort från livet än tillbaka till livet.
 
Så André var i ovisshet om att Mi levde, trots koma och respirator så låg hon ju inte i den stängda kistan som begravdes. För honom var hon nu död, borta och han tröstade sig med hennes bästa väninna Sahra.
 
Men han var inte längre lika nöjd över den relationen men visste inte riktigt hur han skulle kunna avsluta med Sahra. Hon var fin på många sätt, men hennes omsorger började gå honom lite på nerverna och skyllde alltmer på jobbet som han ägnade mer tid åt nu när begravning och allt var lagt bakom honom.
 
Jenny som träffat Tompa skulle denna dag på anställningsinterjuv. Hon tittade sig i spegeln, såg en mager tjej och visste inte riktigt hur hon skulle lyckas göra ett gott intryck. Att gå till skolan hade bekymrat henne betydligt mindre, hon drog bara på sig ngt. Där skulle hjärnan prestera och då spelade inte det yttre så stor roll.
 
Hon bestämde sig så att kläderna inte skulle vara det en ev arbetsgivare skulle hakade upp sig på, så hon tog upp en av de nyinköpta koftorna i en marinblå färg som fick hennes ögon att lysa upp. Under den tog hon en vit t-shirt och drog på sig ännu ett nytt plagg, ett par mörkblå jeans. Hon hade verkligen mått dåligt då hon skulle köpa dessa. Dom var dyra och hon brukade sällan prova och fundera så mkt på byxor. Men en expedit hade envisas med att hjälpa henne och byxorna satt verkligen bra trots att hon inte hade så mkt att fylla dom med.
 
Hon hade trots den knapra ekonomin bestämt sig för att, ville någon anställa henne så måste hon se bra ut, iaf så pass att de vågade anställa henne. Hon visste att man kallade henne grå musen och plugghästen som inte syntes i skolan, men vid interjuven måste dom både se henne och avgöra om hon skulle vara anställningsbar på sjukhuset hon sökte jobb på. Så därför gjorde hon detta inköp, en investering för de interjuver hon kunde bli kallad till. 
 
Jenny hade duschat och klätt sig och hennes hår var borstat blankt. Ögonen såg pigga ut och hon kände sig för en gång skull ganska nöjd med sig själv. Det hade nog ändå varit tur att expediten propsat på att hjälpa henne, insåg hon då hon tittade på sig själv i spegeln.
 
Nu tog hon sin kappa och travade iväg för att hinna till bussen. Då hon hoppat på såg hon Tompa komma springande även han, just innan bussen stängde dörrarna. Han hoppade in och betalade. Han tittade sig omkring, och oskyldigt satte han sig några säten längre fram. Hon blev först glad att se honom, sen lite misstänksam... varför han åkte med denna buss så nära hennes hus. Hon visste inte om hon skulle gå fram, men hon satt kvar. Tompa visste precis vart hon satt eftersom han bevakat huset under flera veckors tid nu, så ville han inte förlora henne ur sikte. Därför fick han inprovisera, så han satte sig så hon såg honom. Men i bussens fönster kunde han ändå se henne, om och när hon skulle hoppa av. Han hade insett att hon sällan gick ut, oftast bara till biblioteket eller till affären en bit bort. Hon hade varit till stan och handlat kläder, vilket han visste.
 
Hon närmade sig sjukhuset och tryckte på stopp knappen i bussen som gav ifrån sig ett pling. Tompa rörde inte en min utan låtsades vara frånvarande då han sneglade på henne i bussfönstret. Hon reste sig upp och två andra ställde sig bakom henne. Hon klev av bussen och började gå, tittade hastigt in i bussen och såg att Tompa satt kvar. Då släppte misstänksamheten och ett leende spred sig över hennes läppar. Hon skyndade sig mot ingången och vände sig inte bakåt för att titta. Nu var hon fixerad vid sin intervjuv och glömde honom när hon öppnade sjukhusdörren.
 
Tompa väntade så länge han förmådde men precis innan dörren stängde slängde han fram foten och den for upp igen och han hoppade ut. Han höll avståndet och hon verkade inte ha sett hans manöver. Han gled iväg för att kunna ha sjukhusentrén under uppsikt, stannade till vid en kiosk och köpte en tidning, bläddrade fram annonser som sökte folk. Hittade en om städare till sjukhuset, tog upp sin mobil och slog nummret som angavs. En kvinna svarade och han sa att han sökte platsen som städare, där man körde en stor städmaskin. Hon ställde några frågor och undrade om han kunde komma in under dagen? Jodå, jag kan vara där om en stund svarade han, är i krokarna. Så då blev det bestämt, han skulle också på en anställningsintervjuv.
 
Jenny satte sig att vänta efter att receptionen tagit hennes namn. Nu kände hon sig nervös, fingrade på sina papper hon höll i handen, där betygen låg. Betygen visade på högsta poäng så de var hon inte nervös över, men självkänslan och självförtroendet var inte på topp.
 
Hon kallades in av en kvinna klädd i svart dräkt, som såg mkt strikt ut. Hon fick komma in på ett kontor med de sedvanliga bokhyllorna, fantasilösa gardinerna som även fanns i väntrummet, några fotografier på barn fanns på den vita väggen, en klocka som var en likadan som i alla andra rum och bakom skrivbordet reste sig en mindre man, mager och kanske 1.70 lång. Han hade ett tunt leende och var tunnhårig, klädd i kostym som var grå, men med en vit t-shirt under istället för en skjorta.
 
Han bad henne sitta och intervjun satte igång. Många frågor och ingen direkt svår fråga förrän fritiden kom på tal. Då svarade hon att hon tränade på gym och hade få men nära vänner, och att hon var ogift. Det var nästan sant... hon tränade inte på gym, snarare sprang hon en del och den träning hon gjorde var hemma vid dvd spelaren. Nära och få vänner var väl ganska sant, hon kände grannfrun men det var ju allt. få och nära, log hon inom sig.
 
Han såg vänlig ut i sina ögon och han hummade gillande över hennes betyg. Så reste han sig upp och sträckte fram sin hand, hon tog den. Den kändes varm, men lite klibbig. Han tackade henne och sa att dom skulle återkomma efter de andra intervjuverna dom hade inbokat. Hon tackade i sin tur och gick ut. Hjärtat slog nervöst, åh vad hon hoppades få jobbet som assisternade undersköterska till narkosavdelningen.
 
Hon gick till sjukhuskaféet och beställde en kaffe och en ostmacka, hon kom just på att hon inte åt ngt innan hon for. Valde så ett bord intill ett fönster.
-Nej men Hej, hörde hon snett ovanför sitt huvud. Hon tittade upp och återigen såg hon Tompa.
-Hej, svarade hon lite lamt.
-Får jag slå mig ner? Han bar oxå en kaffe och en stor räkmacka. Ställde sig mitt framför henne och tittade på den lediga stolen.
-Visst, visst, svarade hon och makade plats för hans bricka.
 
Hur kan han vara här, hennes tankar snurrade och hon vart lite illa till mods igen.
- Jag har sökt jobb, berättar han. Tittar på henne och inser att hon är riktigt fin idag. Det mörka håret som ramar in hennes lilla hjärtformade ansiktet, är välkammat och hon har en fin blå kofta som får hennes ögon att se ännu mer blå ut.
-Jaha, ja...Jag också svarar hon. Idag har han en skrövlig skjorta och jeans på sig, en jeansjacka hängade på armen och lite skäggstubb. Hon tittar in i hans ögon och idag tycker hon dom ser kalla ut.
- sökt jobb, menar jag, la hon så till.
-Ok, vad sökte du för ngt undrar han nyfiket, ler mot henne. Han märker att hon är avståndstagande, men det är typiskt tjejjer, dom vill hålla en på halster.
 
Hon berättar vad hon sökt och hur mkt hon hoppas få jobbet, han berättar att även han sökt som undersköterska/skötare men på en helt annan avd. Han vill inte att hon ska snoka. Dom pratar då de fikar och när hon är klar reser hon sig och börjar avsluta träffen... men Tompa vill inte avsluta ännu. -Men du, han lutar huvudet på sne, ser bedjande på henne... -kan vi inte ta en promenad och fortsätta prata, du är en så intressant tjej, brer han på.
Hon har inget mer att göra idag, möjligen biblioteket... så hon tackar ja.
 
Mi slår plötsligt upp sina ögon. Det är slangar överallt och hon känner sig som i en tub. Hennes ögon är ovana vid ljuset, så hon sluter dom igen. Öpnnar dom igen och försöker vänja sig vid att titta. Det väser och låter som en maskin brevid henne och hon rör försiktigt på fingrarna, ja hon kan rör sig. lyfter handen försiktigt uppåt för att kunna titta på den. Men sladdarna tar emot, så det går inte riktigt. Hon ser en röd knapp, hon provar trycka på den och då börjar den blinka. Inom några sekunder kommer två sköterskor in i rummet.
 
Den ena kommer fram till henne, och den andra vänder på klacken och rusar ut lika snabbt då hon sett att Mi är vaken. Den första ler vänligt mot henne, kollar maskinen intill henne och då kommer det in en man i vit rock, bakom honom sköterska nr 2. Han är en äldre herre och han tittar vänligt på henne med nötbruna ögon, grått hår som står på ända, som om han sovit och just klivit upp.
 
Tuben öppnas och han börjar undersöka henne, lyser i ögonen och känner och klämmer. frågar sen hur hon mår? -Bra, tror jag. svarar hon med en mkt tunn röst. Som hon inte använt på flera månader nu. Detta vet hon dock inte om, utan ber om ngt att dricka. sköterskan 1, som heter Lisa ger henne en röd vätska och hjälper henne att dricka ur sugröret. Känner vätskan rinna ner i hennes torra strupe. hon hostar till men fortsätter girigt att dricka.
 
Sen sluter hon ögonen och somnar om, utan en enda tanke i sitt huvud. Läkaren besluta att ta henne ur respiratorn, då hon så plötsligt vaknat upp. Hon flyttas, men inget som hon märker. Nu är hon i drömmarnas värld.
 
 
André kommer hem efter en lång dag på jobbet, låser upp och kliver in genom dörren. Sahra kommer emot honom och ler mjukt, försöker slå armarna om honom, men han gör en undvikande manöver så hon tappar nästan balansen och knuffar honom lätt i ryggen av den hastigt bortvända rörelsen. Hon återfår balansen, men känner sig aningen förvirrad av hans bryska sätt.
-Hur har din dag varit undrar hon så?
-ok, jag är trött! Svarar han aningen bryskt. Han känner sig snärjd och irriterad. Vill inte ha henne där, vill vara ensam för att slicka sina mentala sår.
-Jag har maten klar, hennes mjuka spinnande röst får honom enbart att känna sig hopplös och otacksam.
-ok, bra. Han vänder sig mot henne och ger henne ett hastigt leende i mungipan.
Hon känner av hans sinnesstämning och går före in i köket. Idag har hon lagat paj med sallad, då klockan redan hunnit en bit över 19.00.
Tyst plockar hon fram tallrikarna, besticken, glas och en karaff med vatten.
-Vill du kanske ha ett glas vin till?
Han nickar, vin kanske kan få honom i bättre stämning.
 
När de ätit under tystnad, dukar hon bort. Han släntrar iväg mot duchen och tar en het lång duch som han avslutar med iskallt vatten för att piggna till.
 
Han kommer ut med handuken om midjan, hon har klätt av sig och har endast hans skjorta på sig. Hon helt enkelt förför honom, sexet är som vanligt skönt och han känner sig avslappnad efteråt.
-Jag flyttar hem imorgon, säger hon plötsligt.
Han tittar på hennes rödrosiga ansikte och det blonda rufsiga håret. -Men, börjar han. Men hon stoppar honom genom att sätta ett finger på hans läppar. -Jo, jag märker att du vill och behöver vara själv, jag förstår det. Hennes röst är mjuk och förstående, inte arg eller bitter. Han ler lite -ja, kanske har du rätt. Allt har ju gått fort och jag vet inte om jag hunnit landa riktigt.
Hon nickar och det blonda håret lixsom dansar runt hennes ansikte.
Plötsligt dyker Mi:s ansikte upp framför hans ögon och han sluter dem, Mi min kära. Varför skulle du behöva dö?
 
 
 
 Forts. följer
 
 

Ett livsöde

 
Jag läste om denna kvinnas öde som fångade mitt intresse. så jag delar med mig av detta.
 
Jag är en 52 årig kvinna som heter Siv. Jag funderar en del om livet och vart det för oss. Jag ska nu berätta en del ur mitt liv, vad jag vill med detta är enbart att få berätta och kanske någon annan tänker till... men alla öden är ju olika.
Jag var i en långvarig relation med en man som jag verkligen älskade. Vi levde särbo pga olika personliga skäl som jag inte går in på här. Vi trivdes utmärkt tillsammans och jag jobbade ofta och mkt borta på annan ort. Men fördelen med ett särboliv tyckte vi att friheten var, om jag var trött och slut efter en vecka borta, kunde jag vara i min egen bubbla då jag kom hem, ta ett bad med ett glas rött och träffa min särbo utvilad och glad dagen efter.
 
Sen förändrades livet för min särbo. Hans tio år yngre kollega på jobbet skilde sig från sin man (som träffat någon yngre) och hon blev ensam med sina två barn. Min särbo kände för henne och började hjälpa henne de veckor jag var borta, med olika saker. Tex byta kontakter, dra sladdar, lyfta och bära saker som hon hade hjälpbehov med.
 
Kollegan är som ni förstår en hon och min särbo kände sig behövd och hjälpsam. Under en period av 6 månader förändrades han, vi pratade inte lika mkt och han drog ofta upp sin kollega och hur ex mannen hennes var osv.
 
Efter en av mina borta veckor då jag haft det ganska hektiskt hade vi inte hört av varandra så mkt via telefon som vi brukade. Detta var heller inget ovanligt i sig, men skillnaden var då jag kom hem. Vi pratade i telefon och han var lixom insluten och jag kände att det inte var som det brukade.
 
Jag frågade om ngt hänt under veckan, och han var väl lite svävande. Han berättade dock att han börjat en matlagningskurs... ok, det var väl kul? Jodå, det tyckte han oxå och började berätta med en iver som var ny. Och plötsligt slank det ur honom att även kollegan från jobbet gick kursen och under veckan hade de gjort matbackar till jobbet tillsammans! Jag kände olusten sprida sig längst ryggraden och sa lite lamt -matbackar? Ja, han hade varit hemma hos henne, hon hade behövt hjälp med ngn pryl och bjudit honom på middag, det ena hade tydligen lett till det andra, dvs matbackar.
 
Ytterligare några veckor gick och när jag nu var hemma, blev han rastlös i mitt sällskap. Till slut slank det ur honom att han nog hade känslor för sin kollega. Dom har varit kollegor i 15 år, och nu när hon blev "ledig" och dom umgicks hade varma känslor spirat och han erkände att han nog alltid tyckt att hon var speciell, även om han bedyrade att ingenting hade ju hänt...ännu. Han ville vara fri först, för att inte såra mig.
 
Jag kan bara säga att detta tog mig enormt hårt. Som tur var hade jag vänner omkring mig som stöttade och ett jobb att focusera på. Vi var ju särbo, så han packade mina saker som jag hade hos honom i en flyttlåda och en dag stod de bakom min dörr då jag kom hem.
 
Jag trodde avgrunden öppnat sig för mig, och under en lång tid var jag långt ner i skorna. Han stängde av mig helt, ville inte prata och svarade inte i telefon eller via mail. Men livet förändras och går vidare. Så småningom släppte jag taget och jag började dejta igen efter sådär två år, vilket var jobbigt på många sätt. Att dejta då man är äldre, har sina vanor och rutiner och en känsla av det totala sveket och ens tillit fått sig en rejäl törn.
 
Efter fem långa och ganska ensamma år träffade jag så en ny man. Under uppväxten och i min ungdom 18-30+ hade jag svårt med den sexuella biten och blommade upp sent, vilket var mitt ex förtjänst, dvs att jag blommade. Att så påbörja en ny relation med en större sexuell lust var både skrämmande och väldigt intressant.
 
Jag och min nya man kompletarade varandra utmärkt till en början, pratade mycket och vi landade i liknande värderingar. Vi var oxå särbo till att börja med, men min nye kärlek ville gärna vara sambo istället. Vi träffades när vi kunde i början, och jag tyckte att han var otroligt bra på alla sätt.
 
Så under en storhelg umgicks vi mer intensivt, då upptäckte jag att han gärna drack mer än vad jag själv skulle kalla "hälsosamt" Men han slog bort det, och förklarade att det var ju storhelg och vem tog skada? Det kanske inte föll honom in att jag tyckte det var lite för mkt och att jag kände mig lite olustig.
 
Strax innan denna storhelg hade vi tagit beslutet att jag skulle sälja min insatslägenhet och jag hade satt ut den på försäljning, pratat med föreningen och tagit beslutet om att flytta. Nu efter den helgen blev jag lite osäker, men hoppades att detta som hänt mer var en tillfällighet.
Ville ju så gärna att vi skulle fixa ett liv tillsammans. Ville heller inte vara en mes och dra mig ur för att detta hänt.
 
Jag fick lägenheten såld efter tre månader och flyttade in lagomt till att vi skulle ha semester ihop, knappt ett år hade nu passerat sen vi träffades förra sensommaren. Vi åkte ut och reste. Men det var inte alls som jag hade hoppats och förväntat mig. Vi bråkade mkt eller argumenterade väldigt mycket över hans drickande. Nu var det ju semester, vad gnällde jag nu över? Jag kände mig lurad, ångrade att allt gått så snabbt. Var besviken på mig själv att jag inte tagit min egen oro på allvar.
 
Två veckor borta landade vi så hemma igen. Eftersom jag flyttat till honom var det bara att ta sig i kragen och få livet att börja fungera. Tyvärr hade jag blivit varslad och pga ekonomi fick företaget jag jobbat åt säga upp tre av oss anställda. Jag var då en av dessa. Trots lång tid på arbetet, hjälpte detta inte. Vi tre som fick gå hade alla jobbat ungefär lika länge, och jag var sist anställd. Dåliga tider helt enkelt.
 
Så helt plötsligt vart jag så mellan jobb... som det då heter. I början oroade jag mig inte så mkt, men det blev värre. Trots lång tjänst, många erfarenheter så hjälpte inte detta. Det var bondstopp på arbetsmarknaden.
 
 
Eftersom han bodde en timmes bilfärd från "stan" kände jag mig väldigt isolerad. I början gick det ändå relativt bra med det mesta, men min sambos drickande blev mkt mer tydligt. Att prata om det, ens föra det på tal slutade alltid med bråk. Jag kände mig sviken, ledsen och väldigt ensam i relationen. Mina vänner tyckte att jag gjort fel val och borde lämna honom. Tanken slog mig, men å andra sidan visste jag att det var omöjligt. Jag var upp över öronen förälskad i honom.
 
Efter ungefär ett och ett halvt år tog sexet slut, bara dog ut. Han var inte intresserad sexuellt längre och menade att detta berodde på omställningen att vara sambo, gamla spöken i hans ryggsäck men mest på stressen han kände på jobbet. Detta var också ett argument han använde då helgen kom, att han drack för att kunna koppla av. Vi hamnade i obalans och det ena bråket avlöste det andra. Min längtan efter en god relation hade förvandlats till mer eller mindre en mardröm.
 
Nu sitter jag fortfarande i relationen, fem år efter att den startat. Med en sambo som ingen sexlust eller närhetstörst har, som inte vill söka någon hjälp för ämnet utan tror att detta ska lösa sig av sig själv? Trots att det är ganska lätt att kunna gå till en vårdcentral och få hjälp, kanske bli remitterad till en urilog.
En sambo med alkohol besvär, som inte mår speciellt bra allmänt.
Vem är då jag i allt detta?
 
 
Jag fick mig så småningom ett nytt jobb, nära där jag bor men med en helt annan inriktning. Så jag sitter iaf inte hemma på dagarna längre.
Obalansen i vårt liv är fortfarande kvar, men vi lever på en lånad plattform. Där pratar vi inte om ngt som berör våra djup, inget som får känslorna att svalla, ingenting av vikt som berör vårt inre kan avhandlas på denna plattform. Vi lever sida vid sida, ensammen på var sitt håll. Ingenting som egentligen skänker oss glädje. Är det detta mitt liv ska innehålla?
Vad är det för mening att bryta upp, försöka förändra när man stångar huvudet in i väggen av tystnad.
 
 
Jag tror att det är lätt, tom mycket lätt att utifrån hitta mängder av argument för hur och varför någon annan ska förändra sina liv. Sitter du själv i en perfekt relation och kan kasta första stenen? Iof tror jag ingen vill binda sig till någon annan om man från början hade ett facit i sin hand, detta får du leva med om du väljer den här personen.
 
På något sätt har jag förlikat mig med min livs situation, gett upp att finns en väg eller så har bara livsgnistan runnit ut. Mina vänner har liksom givit upp och även dessa lyser med sin frånvaro numera.
 
Mitt ex gifte sig med sin kollega och till mig sa han under tio års tid att giftemål inte var hans sätt att leva. Men det beror väl på, om vi träffar den rätte eller så kommer aldrig de rätta att hitta varandra, man lånar livet på obestämd tid.
 
 
Själv väntar jag väl på ett tecken som ska ruska om, ge mig synen åter...
 
 
 
Det är inte jag på bilden. Men vi är väldigt lika.

Kap. 11

11.

 

Tompa som flytt från alltihopa hade nu stannat upp i sin flykt. Att fly, var ju inte riktigt hans grej. Men han ville inte fällas för ett mord som enligt honom berodde på någon annans ingripande. Hade Mi:s besökare låtit bli att återkomma och slänga sig fram på det där viset hade hans och Mi;s relation just nu säkert varit blomstrande.


Nu kände han sig frustrerad, han hade ju fått smaka på Mi:s listiga häxkonster. Han kände nu ett behov att finna någon annan med Mi;s kvalifikationer.


Han letade inte direkt men han var öppen och mottaglig då han en dag bokstavligen stötte ihop med en liten kvinna i affären. Han gick i sina egna tankar och plötsligt krockade de två i butiksgången. Hon bar på några varor i famnen och han råkade knuffa henne så hon tappade dessa på golvet. Först hade han inte tänkt bry sig, men tittade ner och upptäckte en ung mörkhårig kvinna som snabbt plockade upp sina varor. – Ursäkta, sa han. Sträckte ut handen och hjälpte henne upp genom att ta henne lätt i armen. Hon såg lite skrämd ut och mumlade hastigt ett


–      Tack. Och försökte gå.

–      Vänta, sa Tompa.

–      Varför så brått? Undrade han och avfyrade ett brett inställsamt leende.


Hon tittade på honom under någon sekund, bestämde sig för att han såg trevlig ut. Mörkt kort välklippt hår, god fysik och ögonen såg glada ut. Han hade jeans och en marinblå huvtröja och under en vit t-shirt. Kläderna såg både rena och relativt nya ut, så hon bestämde sig att han antagligen var ofarlig.


Flickan hette Jenny och var 18 år. Hon hade precis avslutat sin gymnasieutbildning och sökte nu jobb inom vården som undersköterska. Detta hade hon tänkt jobba med under en tid, om hon nu fick jobb. Sen var planerna att fortsätta till sjuksköterka och sen läkare inom narkos, eftersom hon brinner för att hjälpa människor och samtidigt tycker om både teknik och en del avancerad sjukvård. Allt det där som man inte hittar eller utövas på vanliga avdelningar. Som Narkos läkare skulle hon vara medicinskt ansvarig för patienter.


Hennes pappa hade dött två åt tidigare då han låg under narkos, vilket också hjälpt henne besluta sig om vilken typ av läkare hon ville bli. Nu var hon föräldralös, då hennes mamma dött då hon föddes. Hon dog av sprucken mjälte, eftersom läkarna inte upptäckt detta vid förlossningen, så hennes mor dog i barnsängen. Därför var hennes pappa den enda som skötte om henne. Så när han dog, beslutade hon sig att hon skulle bli en jäkligt bra doktor, där ingen dog under hennes pass. Många såg henne som en riktig plugghäst, och då utbildningen och målet var så starkt förankrat var skolarbetet hennes enda vän.


Tompa undrade om hon ville ta en kaffe med honom, när han nu så klumpigt knuffat hennes saker i golvet. Jenny som vanligtvis var rätt reserverad, tackade ja för ovanlighetens skull. Hon kände sig ensam, då hon inte hade några riktiga vänner bara ytliga kompisar på utbildningen. Hon bjöd aldrig hem någon, då hon tyckte de hade det för torftigt hemma. Hon tänkte fortfarande på sin pappa, som om han levde där med henne. Men idag kände hon en ovanlig lust att få prata med någon och då dök denna yngling upp och erbjöd henne kaffe. Hon sneglade på honom och tyckte att han såg bra ut. Log inombords och tankarna fortsatta, tänk om detta var min dröm man? Pappa kanske hade ett andligt finger med i spelet och tyckte att hon var för mycket ensam. Hon hade ingen erfarenhet av killar eller av några andra män än sin pappa. Då de sällan hade någon på besök.


Pappan var ofta trött då han kom hem efter sina skift i gruvan, så umgänge var inte något han frågade efter. Redan då hon var runt 4-5 introducerade han henne i att hjälpa till hemma. Grannfrun som han litade på fick hjälpa Jenny med de nya hushållsysslor som hennes pappa tyckte att hon nu borde kunna klara av. Sysslorna blev fler ju äldre hon blev, så hon hade heller ingen tid för kompis umgänge efter skolan. Så då var böckerna de som hjälpte henne ut i världen.


Hennes fantasier var att den rätte mannen en dag skulle komma och svepa iväg med henne, precis som i de kärleksromaner hon slukade, då det inte var läxor och läkarböcker som upptog hennes tid.


Nu kanske det var han som stod här framför henne. Hon var glad att hon i morse tvättat sitt mörka hår som hon hade till axlarna, luggen var lite snett klippt då hon oftast klippte den själv. Grannfrun som fortfarande bodde kvar, brukade klippa det övriga håret. Hennes blekröda tröja var ren likaså hennes gröna jeans som matchade hennes gröna ögon under luggen. Hon var söt på ett barnsligt sätt.


Tompa tittade även på flickan och han kände att detta var den perfekta flickan för honom, som hon såg ut. Lite blyg, skygg det gillade han. Inte heller några moderna kläder, utan lite slitna och udda men ändå rena. Han kände hennes doft då han gick efter henne över gatan mot ett kafé mitt över, efter att dom betalat sina varor i butiken.


Dom satte sig mitt emot varandra på det lilla kaféet, som var nästan tomt. Rödrutiga dukar och en liten vas med en blomma fanns på varje bord. Dom satte sig vid fönstret där det var två soffor ställda mot varandra med ett bord emellan.


Han hade köpt kaffet och var sin bulle till dem. Sen satt de först och småpratade om vädret och allmänna saker. Men Tompa hade ett syfte med sin inbjudan, så snart började han nysta i Jennys hemförhållanden, vänner och intressen. Jenny som helt släppt ner sin gard vid det här laget svarade glatt på allt och avslöjade allt för mannen mitt emot.


Tompas hjärna gick nu för högtryck då han hörde alla de fantastiska möjligheterna dukas fram framför honom. Ensam var hon, bostad hade hon och knappt några vänner pga sitt läkarintresse. Han myste inombords, hon serverade sig själv på ett fat den stackarn. Han log det där elaka leendet för sig själv och planerna började smidas.


Han berättade att han själv var föräldralös (även om han inte sa sanningen) och att han nu hyrde ett litet rum hos en trist värdinna som inte tillät några som helst nöjen. Han berättade att han jobbat som skötare och att han nu funderade på att vidareutbilda sig, även hans mål var att bli läkare.


När han sa detta tindrade hennes ögon.


-          Men tillade han, jag funderar på att lämna den här hålan, då det är så svårt att hitta sig en vettig bostad. Vet du något som är ledigt? Han log sitt charmigaste leende mot henne.

-          Jag vet tyvärr inget, men lovar att höra mig för. De tindrade ögonen svalnade och hon stammade fram svaret, för en glimt av självbevarelsedrift dök upp. Även om hon slog bort den misstänksamma rösten i sitt huvud fick den ändå henne att bromsa upp.

-          Jamen du, sa han glatt och märkte genast att han gick på lite hårt. Det hade verkat så lätt. Låter ju jättebra om du kan tänka på mig, angående bostad alltså.

-          Men nu ska jag dra vidare, jag ska iväg med ett par kompisar. Sa han lite nonchalant samtidigt som han log och tittade på henne.


Hon hade sjunkit ihop lite och han förstod att hon på något sätt brottades med sina egna tankar. Han insåg att det bästa var om hon fick sista ordet, annars kanske tillfället slank honom ur händerna, han väntade tyst. Hon lyste upp igen.


-          Kan jag ta ditt telefonnummer, -Om, hon darrade lite på rösten, tog sats och sa

Om jag hittar något boende. Så log hon, precis som om orden tagit massor med kraft.

Han log fortfarande och reste sig sakta upp.

-          Visst, han räckte henne ett mobilnummer som han skrivit ner på en servett

-          Du får gärna ringa om du är sugen att gå ut och käka någon kväll. Sa han lite nonchalant för att inte väcka några misstankar.

Då såg han att hon log igen lite blygt, samtidigt som hon försökte dölja det genom att titta ner.

-          Du, Jenny. Jag hoppas vi snart ses igen, det var trevligt att lära känna dig! Sköt nu om dig, och ring mig gärna. Om du hellre bara vill prata, så är det också ok, la han till. Han ville inte gå för hårt fram, men var medveten om att blyga flickor behövde en liten extra puff framåt för att våga.


Hon sa inget, men nickade och lyfte bara handen för ett hej då. Så han lämnade kaféet raskt, för att slinka iväg runt hörnet där hon inte kunde se honom. Jäklar tänkte han, jag fick stånd bara av detta lilla. Hon är bra lik Mi, mer än jag först trodde. Lika oskuldsfull och ögon som gör att man vill drunkna och se dem vidgas i hettan av min beröring över hennes lilla kropp. Han spanade ut längst husen och bestämde sig för att ställa sig så han på avstånd kunde följa efter henne och se vart hon bodde.


Jenny satt kvar en stund för att smälta allt. Ena stunden var hon uppfylld av glädje, likt sockerdricka i hennes blod fick han henne att reagera. Han var så intresserad av allt hon sagt, och det hade aldrig någon varit förut. Han var ju liksom henne föräldralös och han ville bli läkare. En djup suck kom över hennes läppar. Det var nästan för bra för att vara sant, sa den tvivlande rösten inuti hennes huvud. Då skakade hon på huvudet för att få bort de negativa tankarna. Vaddå, det finns väl en för alla, gör det inte? Sa hon åt sig själv. Måste jag vara så negativ då det äntligen händer? Han har väl ingen anledning att prata med henne annars, än om han tyckte om henne som person. Det sa han ju. Att hon var trevlig, gav sitt nummer och uppmanade ju henne att ringa. Var det konstigt? Nä, bestämde hon sig för. Då reste hon sig upp och gick mot den nötta kafé dörren. Hon promenerade hemåt, och i huvudet fanns det bara tankar på denna kille som presenterat sig som Tommy.

 


Mi:s begravning var ordnad. Det hade varit massor av människor, många som hon bara träffat kort, då hon omplacerade ett av sina djur som hon skött om. Alla flickor och en del av deras nära från flickgruppen hade kommit. Sina nära vänner, Sahra, Lotta och Becca. Även Beccas lillasyster var där som en av Mis vänner genom sin sjukdom. André hade varit där, snyggt klädd i en svart kostym, svarta skor och en vit slips. Bredvid honom var Sahra hela tiden under begravningen. De andra vännerna gav henne anklagande blickar, som tycktes säga att hon borde backa lite.


Evy, Mi:s styvmamma hade ordnat det mesta, Sahra hade valt lite musik. Evy var rörd över att nästan hela kyrkan var full av människor. Även Mi:s lillebror Gustav hade kommit. Evys man var vid hennes sida, men han knäckt av allt det som skett att han var inte till någon större hjälp.


Efter själva begravningen samlade de som ville i församlingshemmets lokal. Mi:s favorit tårta serverades, den var gjord med mandelbotten, maräng och choklad. De som kände Mi, kände i och med tårtan hennes närvaro och alla log ett sorgset leende då de såg den speciella tårtan.


Forts.följer


Life Bites 10 forts.

10

Forts.

Han vaknade av telefonens envisa signaler, de ringde 4-5-6 gånger tills han inte längre orkade höra de envetna signalerna lyfta han luren.


-ja, André här. Svarade han med en lätt irriterad och trött röst.
En mjuk röst i andra änden säger – Hej, det är Sahra. En paus och hon fortsätter –Jag ville bara kolla om du var ok, vi fick beskedet i förmiddags vad som hänt, och vi är alla i chock.


- vad är klockan, frågar André lite missorienterad.

- den är 14.30 just nu, svarade hennes lugna och vänliga röst.

- Vad säger du, halv tre? Fan, jag har inte meddelat grabbarna på jobbet, dom vet ingenting. Du, vi höres senare, han kände sig stressad och mer eller mindre slängde luren i örat på Sahra.
Han ringde sitt jobb och förmannen han anställt svarade – Roger! – Hej Roger, André här, sorry att jag inte hört av mig. Roger svarade att det var ok, då han ändå är chefen och visste inte riktigt hur han skulle tolka Andrés frånvaro och nu ganska skärrade stämma. Men André försökte förklarade om händelsen och Roger försökte på ett lite tafatt sätt säga att han förstod, vilket han inte på långa vägar gjorde. Dock förstod han att sin chef André måste vara i någon typ av chock för det han mer eller mindre sluddrade fram i en osammanhängande berättelse om knivöverfall, nedslagen, polisförhör och en ev. förrymd typ eller var det skötaren? gjorde att Roger i sin ände stod och nickade utan att riktigt förstå vad som hänt. Men han förstod att han skulle vara förste man under ett par dagar då André inte kunde återkomma till jobbet just nu.


André la på luren, fattade själv att Roger den stackaren måste tro att han förlorat förståndet. För precis så kändes de overkliga händelserna som under 24 timmar skett.


Han gick in i badrummet, det var ett fint badrum. Med turkosa kakelplatter, några svarta kakelränder som bröt av på sina ställen och det svarta klinkergolvet som var varmt under hans fötter. Den stora spegeln visade en trött André från huvudet till midjan med rufsigt hår, hålögda ögon och skäggstubb. Annars var André vältränad, ingen gubbmage ännu log han för sig själv och tittade på sin hårda mage, sina muskulösa armar och drog fingrarna genom håret. Dags att gå till frissan konstatreade han. Han klev in i duschen där en lampa i munstycket ändrade färg utifrån vattnets temperatur. Han duschade först varmt under en lång tid, tvättade sig och rakade sig inne i duschen, avslutade med en riktigt kall dusch så kroppens hud knottrade sig innan han klev ut och torkade av sig.


Det ringde på dörren. Han kände återigen irritationen krypa under skinnet av att känna sig störd och inte redo för att varken prata eller träffa någon.


Utanför stod Sahra. Hon var tårögd och det såg ut som om hon gråtigt en hel del. I handduk släppte han så in henne. Hon ville krypa in i hans famn, men han kände sig avstängd och gjorde inga tecken på att hon var välkommen in i hans famn.


-          Hej, sa han lite undrande. Han tyckte att hon just nu var lite påträngande, han behövde själv få tänka och smälta gårdagen.

-          Hej, svarade hon med underläppen ngt darrig. Förlåt André att jag kommer så här, men vi har ju kunnat prata med varandra den sista tiden och ja, jag visste inte vart jag skulle vända mig. Hennes blå-grå ögon tittade bedjande på honom.

-          Ok, svarade han, det är ok Sahra. Men jag trodde, upplevde att du och de andra tjejjerna stod varandra nära? sa han lite frågande och tittade på henne.

-          Ja, jo visst. Det gör vi på ett sätt. Men Mi var liksom vårt klister, för vi har alla på ngt sätt blivit kompisar genom Mi och nu finns hon inte mer. Sahra brast ut i gråt igen och nu kunde inte André bara titta på. Han tog henne i sin famn för att trösta henne.


Han kände hennes värme, hennes ljusa hår luktade gott och han själv började falla ner i känslornas mörker och tårarna började rinna även på hans kinder. Nu stod de där, höll om varandra som om de var rädd att drunkna, den andres kropp var deras egen livboj.


Efter en stund, ingen av de två visste hur lång tid, ebbade gråten ut och de satte sig i Andrés stora bruna soffa med alla underbara kuddar i. André lirkade sig lös från Sahras grepp, hon höll så hårt att det nästan gjorde ont. Han tittade på hennes tårrandiga ansikte och frågade om hon ville ha kaffe. Hon nickade även om hon inte brydde sig om ngt kaffe, men det var en paus de båda behövde. André reste sig upp och insåg att han bara hade en handduk runt höfterna som nu höll på att lossna. Sahra tittade på hans fina kropp och reste sig även hon upp, slog armarna om honom bakifrån så han stannade upp.


Han vände sig försiktigt om, men då föll handduken till golvet. Sahra lyfte sitt huvud och pussade på hans kind. André tappade kontrollen över sin vilja och tog hennes ansikte mellan händerna och kysste henne passionerat. Ingen av dom kunde kontrollera sitt begär, även om begäret egentligen inte var synkat. Sahras begär var för André, för hon hade förälskat sig i sin bäste väns pojkvän under de många timmar som de två pratat i telefon och Mi legat på sjukhuset. Andrés begär var egentligen för Mi, men Sahra var varm, mjuk och luktade otroligt gott och han behövde verkligen närheten efter allt det hemska som skett.


Som i trans smekte han hennes varma inbjudande kropp, han smakade hennes nektar och hon gav honom allt. Han kände sig berusad av närhetens välbehag och när han trängde in i henne kändes det helt rätt och underbart. Dom tittade på varandra genom slöjan av upphetsning, hennes kropp rörde sig rytmiskt mot hans och när de närmade sig klimax hjälpte hon till med sin hand och de kom i en våldsam explosion av extas. Han sjönk ner över henne och hon höll om honom, smekte hans hår och tårarna kom återigen, nu ngt mer stillsamt för de båda två. Nu var bådas tankar hos Mi, men på olika sätt.


Tiden gick, utredningen som från börjat varit intensiv började trappas av. Conny var huvudmisstänkt och satt häktad. Alla hans försök att berätta om Tompa lät mindre och mindre trovärdigt. Polisen hittade inga spår av någon Tompa, varken i lägenheten eller på sjukhuset där Conny sa att han varit ofta.


Tompa som verkligen undvikit kontakt med Connys vänner, hade bara varit en skugga som ingen egentligen lagt märke till. De gånger Tompa pratat med någon, hade han aldrig avslöjat att han och Conny kände varandra, så ingen kopplade ihop de två.


Sahra var hos André ofta, dom hade intensiv sex och hon kände att hon verkligen var lycklig. Becca och Lotta däremot tyckte inte att Sahras beteende var ok. Så vännerna hade helt enkelt splittrats i olika läger. Dvs var och en skötte sig själva, hanterade sin sorg på olika sätt. Sahra genom att ta hand om Andre, det upplevde hon som sin uppgift. Han var skör känslomässigt och hon kunde ge honom det han behövde, närhet, sex och god mat. Becca ägnade sig åt sin syster och hjälpte polisen med egna spaningar. Hon trodde inte för ett ögonblick att Conny, som i hennes ögon var en tam liten hundvalp kunde sticka kniven i hennes vän. Som han skött om väl varje gång hon sett honom inne i rummet med Mi. Det måste finnas ett annat svar, och Becca var inte den som gav sig i första hand.


Lotta var van vid motgångar utifrån sin uppväxts erfarenheter. Men detta att Mi, hennes enda riktiga bästa vän faktiskt blev mördad visste hon inte hur hon skulle hantera. Becca och Sahra var jättefina kompisar, men det var Mi som var länken mellan vännerna. Lotta satt ensam hemma i sin etta och allt oftare blev det en bag in box med sig hem efter jobbet. Hon märkte knappt att hon hunnit dricka upp nästan hela boxen förrän hon var vid sista glaset. Förvånad kunde hon skaka boxen och inse att den redan var slut. Det där vinet tog lixom inte. Lotta kollade lite försiktigt runt bland gamla kompisar som var en mer härdad sort, och fick tag i Hasch och marijuana som hon tillsammans med vinet satt hemma och rökte framför olika typer av skräckfilmer.

 


Tre veckor efter att Mi dött ringde Mi;s fostermor Evy runt bland vännerna och kollade hur det var med dom alla. Hon pratade länge med Becca som hade olika typer av teorier på vem det kunde vara som angripit Mi. Mest tänkbara av kandidaterna tyckte hon måste vara en av Mi:s tidiga pojkvänner. Hon höll på att sätt ihop listor med information om personerna. Listorna var noggrant uppdaterade med bilder, jobb, nya flickvänner, vänner och vilken typ av socialt liv personerna hade. Nu var Becca extremt petig, tog med såna som bara flyktigt känt Mi, även killen från mellanstadiet som Sahra berättat för dom efter händelsen hos tandläkaren.


Men den där Tompa visste hon extremt lite om, han verkade flytta runt, ingen fast adress och varken vänner eller flickvänner verkade finnas. Men inget kunde stoppa Becca då hon väl bestämt sig för ngt, så hon fortsatte leta efter information om Tompa.


Evy önskade henne lycka till, hon log för sig själv trots sorgen över att hon kunnat förlorat Mi. Becca lät så fokuserad och var det någon av flickorna som kunde vara polisen behjälplig var det nog Becca.
Evy slog numret till Lotta, deras relation var inte riktigt så varm eller djup som Evy önskat. Men pga Lottas otaliga fosterfamiljer och de svek Lotta fått utstå under sin uppväxt, var hon ändå glad att Lotta iaf såg henne som en sorts vän, som Mi:s förälder.


-Ja, Lotta. Svarade en sluddrig röst. Evy presenterade sig och frågade hur det var. Lotta skrattade till. – Vad fan tror du? Jag mår jävligt dåligt över att en galning knivhuggit min bästa vän, och hon är för fan död. Lotta var upprörd och hennes utfall visade tydligt att hon inte var nykter. Evy visste inte hur hon skulle tackla denna sida av Lotta, för hon hade aldrig stött på den tidigare. Men med sin lugna röst försökte hon prata med Lotta. Tyvärr var det inte så stor idé, Lotta var inte riktigt kontaktbar och hon svor mest. Hon började gråta, och bad Evy om ursäkt, sen återkom hon till mördaren och började om att svära.


Evy försökte avsluta samtalet på ett vänligt sätt, men Lotta slängde på luren med en arg svordom om att låta henne sörja ifred.

Efter samtalet med Lotta var Evy oroad. Hur skulle hon tackla detta med Lotta? Hon slog numret till Sahra efter att hon druckigt en kopp kaffe och lugnat sig något. Sahra var ju Mi;s vän sedan barndomen. Hon var den som känslomässigt säkert fungerade bäst. Sahras mor var ju en timid kvinna även om Sahras pappa var ett fyllo, så hade ju ändå Sahra växt upp med sina föräldrar och sina tre bröder. Tyvärr hade det väl inte gått så bra med två av de yngre bröderna som ofta hamnade i slagsmål och drack nog mer än brukligt.


Hon slog numret och signalerna gick fram, Sahras telefonsvarare gick igång med ett glatt meddelande om att ringa henne på mobilen.


Då slog Evy Sahras mobilnummer. Hon ville gärna att flickorna skulle hjälpa henne med begravningen, hur de trodde Mi skulle vilja ha det. För detta var något hon aldrig pratat med Mi om, hon var ju så ung.

-          Sahra, svarade hon efter tre signaler. Evy presenterade sig och Sahra frågade först hur det var med Evy. Evy svarade att det var ok, men mycket som nu skulle ordnas, när begravningen skulle ske.

Sahra kände sig skyldig, där var hon i Mi;s pojkväns lägenhet och pratade med Mi:s fostermamma om Mi;s begravning. Kändes olustigt. Det var bättre när hon blev lämnad ifred. Men hon anade att de övriga två vännerna inte sagt något om hennes nya relation med André. Så hon sköt skuldkänslorna åt sidan och tog sig an den sörjande vännens mantel. Självklart var hon uppriktigt ledsen över detta som hänt Mi, men om det inte hänt hade hon inte fått André, då hade han fortsatt med Mi istället. Så hennes känslor var mycket kluvna, för ena stunden var hon ju så lycklig med Andrés armar omkring sig, sen olycklig över att hon inte kunde dela sina lyckotankar med Mi.


Sahra och Evy avslutade samtalet efter att Evy även nämnt vad som hände hos både Becca och Lotta. Detta var dock inte Sahra så intresserad av, vännerna kunde göra som de ville just nu. Hon behövde stötta André och hjälpa honom nu, och hade inte riktigt tid att släppa det focuset, kände hon.


Efter samtalen kände sig Evy dränerad. Lotta och så nu Sahra som hon trodde hade båda fötterna på jorden. Men det var André hit och dit och hur han tog det och hur hon kände behovet att stötta och hjälpa honom så Sahra hade knappt någon tid över för en begravning.


Så Evy tog helt enkelt tag i begravningen ensam. Datumet bestämdes, hon valde blommorna och sångerna. Fick bli något lättare då Mi var så ung. Hon skulle missa sin egen tjugoårsdag, även om hon hann fylla år på sjukhuset, så hann hon inte bli firad. Evy sjönk ihop över tankarna som kom. Hennes vackra, fina dotter. Hur skulle hon överleva utan Mi:s värme? När hon kom till dom, den där morgonen med en socialsekreterare, visste hon inte vilken underbar flicka som fanns under det där hårda skalet av skydd.


Men med tiden och med kärlek fick hon Mi att tina upp och blomma. Hon var så otroligt vacker, och hade inte en aning om sitt utseende. Hon var så varm, tog sig an olika projekt för att rädda de som hade det sämre. Djur som människor, hon tog alla under sina vingar. Andra året hon bodde under deras tak började hon ta hem herrelösa hundar, katter, fåglar, ja…alla djur som ingen ville ta sig an. Hon skrev brev till organisationer och fick djuren omplacerade och hon hade flera pärmar med tackbrev av de som tagit sig an hennes upphittade djur och nu fått nya bättre hem.


Det var som om hon hjälpte sig själv varje gång hon tog sig an någon eller något djur. Hon startade en flickgrupp för flickor med trasig bakgrund och som skar sig. Hon var väldigt mån om alla och många ggr ringde telefonen hennes mitt i natten och tålmodigt lyssnade Mi och pratade med unga flickor.

Forts.följer...


Min utlandsresa

Den gick som ni vet till Tunisien. Detta land visste jag egentligen väldigt lite om. Vi landade på flygplatsen i Monastir som ligger 25 km från Sousse. Det började med att vi tog våra väskor och Detur personal mötte upp oss. Där fick vi veta att en av oss måste vänta på de andra som kom från Göteborg, så vi fick inte alla tre åka iväg med vår buss. Mor som var både trött och slut eftersom klockan var 01.10 på natten ville att jag skulle följa med henne i bussen och då fick syster A-S vänta kvar.


Tunisien ligger i Nordafrika och har ca 10 miljoner invånare. Tunisien, landet och folket är givetvis färgat av landets 300 åriga historia där det förekommit en hel del krig och oroligheter. Tunisien blev självständigt 1956. Här är ca 98% muslimer men språket är i huvudsak arabiska och franska. Men på turistplatserna pratade de även engelska och tyska.


Vi åkte till Sousse som ligger på östkusten och landets tredje största stad. Här var staden uppdelad mellan den gamla och den nya delen. Vi bodde på ett hotell som hette Kaiser i den gamla delen. Runtikring där fanns det handelsbodar, verkstäder, biluthyrare, någon butik, och så låg marknadsplatsen som kallades Medinan här. Som var full av trånga gränder och olika handelsbodar och ivriga försäljare som lärt sig ett å annat ord svenska då de hörde att vi var ifrån Sverige.
T.ex. – Hej älskling, hej hopp i lingonskogen, -inte köpa ,bara titta  –fattig svensk, bara titta…


En del var mkt trevliga och en del riktigt otrevliga, som det säkert är på de flesta ställen man besöker. Trots att det är turismen man bla livnär sig på var de också rätt ”läss” oss, antar jag.

Vi kom iaf fram till hotell Kaiser och vi satte oss först att vänta på de andra, men efter en timme checkade vi ändå in, så vi kunde ställa bort väskorna.


Det första intrycket av Sousse var nog förfäran och undran vart vi nu hamnat, detta gällde både för mig och Mor. Vi susade fram sittande längst fram i natten på bussen och såg det ena trasiga, fallfärdiga hus efter det andra. Det såg väldigt krigshärjat ut så modet sjönk, tankarna virvlade runt och lite oroligt tänkte jag -vad har vi dragit in vår gamla mor i?


När vi så blev avsläppta framför hotellet hade jag en föreställning om att det enligt bilderna skulle vara ett finare hotell. Tänk vad man blir lurad och ens egna förväntningar kan före en bakom ljuset. Hotellreceptionen var fin med kakel i en svängd konstellation, men möblerna var både nedsuttna och mycket nötta i ngt som en gång varit en röd sittgrupp , var nu mer rosa …ich.





Hotellportieren som hjälpte oss upp med väskorna var enormt flirtig mot mig. Han tyckte jag var vacker och han frågade om jag hade barn, ja svarade jag och han frågade hur gammal min son var. Jag svarade och han himlade med ögonen och tyckte att så kunde det inte vara, jag kunde ju max vara 32 år inte 49. Han tyckte även att om jag var 49 år då var han minst 65, men han var 40!


Han ville bjuda på en öl i baren, men där var det så mörkt och svart att jag inte ens såg att det var en bar där borta. Han ville pussa mina kinder och var ganska påträngande. Så jag befriade mig med bestämda rörelser från hans grepp om min arm och gick och satte mig vid Mor i de slitna hotellmöblemanget. Efter en stund var han åter runt oss, så vi bestämde oss för att vänta på rummet tills de andra kom.


Klockan han bli över 04 på natten innan de övrig kom till hotellet. Vi hälsade och kramades och gick sen för att sova. Hotellrummen bestod av ett 4-kantigt rum målad i vitt/grönt och en stor grön sängavel som satt fast mot väggen. En bänk löpte längst hela ena sidan av rummet, gjord av betong och kakel och ovanför denna var det en stor spegel med en grön ram, samma stil som sängaveln. Där fanns en tv hängandes snett över spegeln, men denna slog vi aldrig på. På bilden ser ni den gröna färgen i spegeln.




Sängarna var ändå breda, så det kändes bra men själva sängen var fruktansvärt hård. Ingen bäddmadrass där inte. Så jag fick rulla överkastet tre varv och försöka ha detta under höften, då jag inte kan ligga på så hårt underlag. Det gick ngt bättre, men fick bädda om sängen varje kväll. Överkastet hade ju även rätt stora sömmar, så det var lite trix och fix innan jag fick till det så jag inte hamnade på en söm som kunde skava mot revbenen.


Första morgonen steg jag upp 06.30 för då kom syster Å och vi gick en morgonpromenad längst stranden på strandpromenaden (asfalterad gångbana) Det var skönt. Inte så många människor den tiden. Sen åt vi frukost tillsammans med de övriga runt 08.30. Frukostbuffén bestod av; Kaffe/te, croissanter (typ wienerbröd stuk) och skivade painriche i små slantar, smör, naturell mjukost, tomater med lök, en typ av korv, 2 olika typer av marmeladaktig smak med en mer tomatsås liknande utseende, ägg. Det serverades varje dag. Inte en enda macka med fiber eller någon typ av hårt bröd.


Efter frukost bytte vi om och la oss nere vid den lilla pool som fanns utanför hotellkroppen. Vattnet värmdes enbart upp av solen och inget värmesystem fanns. Då temperaturen inte var så hög, låg på ca 18-20 i skuggan om det inte blåste, var dock solen varm då den var framme. Kl.14.00 första dagen anmälde vi oss på en rundtur igenom Sousse, för att lokalisera oss något. Kostade 100 kr per skalle.

 

Poolområdet ser större ut än vad det i verkligheten var.


På rundturen besökte vi en traditionell arabisk köpmans hus, han hade två fruar (detta var bara vad vi fick veta, ingen bodde i huset) Huset var byggt runt ett tomrum i mitten, där det var öppet kakelgolv i olika mönster utan tak. Fruarnas kammare var som en inredd etta, för att kunna vara i, sova och umgås. Besökare släpptes endast in i hallen, då köpmannen inte ville att andra män skulle prata och titta på hans fruar. Inte mycket frihet för dessa kvinnor.



Båda bilderna, Utsikt från huset vi besökte




Dom hade tjänstefolk och köket låg en trappa upp. Det fanns även ett torn i huset där man hade god utsikt över husen i Medinan. Sen gick vi vidare in i Medinan, där vi drack en kopp te som smakade som tuggummi (toy) men var bara ljummet, så inte så gott. Därifrån åkte vi sen buss till hamnen i Port El Kantaouis i den nya delen av Sousse. Där var det lite finare och renare längst gatorna, men även här såg man hus som var tomma och byggena verkade stannat av. Det skulle funnits tid för att äta lunch enl. broschyren , men detta hann vi inte alls.
Vilket var trist.




Medinan, köpgränderna (var mkt mörkare därinne än på bilden)


Vi provade på restaurant Bonaparte första kvällen, och lätt oroad över att maten skulle vara stark enl den information jag fått var jag lite oroad över min mage. Maten, alla dagar samt alla rätter vi åt var precis tvärtom. Dvs smaklös mat…  I broschyren står det ” I Tunisen finner man ett varierande, välsmakande kök, inspirerat av den franska kokkonsten, men samtidigt behållit den norafrikanska särprägeln” slut citat. Jag som inte dricker ljust öl, då jag tycker denna är urk. Då fanns det inte så mkt för mig att välja på så det blev vatten eller fanta som min matdryck bestod av. De andra drack ljust öl som hette celtia.


Söndagkväll åt vi på en restaurant saloon. Där tyckte jag nog att maten var bäst och personalen trevlig. Måndag spenderades lite ömsom vid pool och sen lite promenad runt Sousse. Vi åt en lunch på restaurant La Fiesta och det blev en smaklös pizza. Måndagkväll  var jag så trött att jag stannade kvar på hotellet då övriga for ut och åt middag. Jag låg och läste och till middag för mig blev det en påse godis från taxfree shopen/Arlanda. Jag somnade tidigt och vaknade då Mor kom hem runt 22.00 somnade om direkt igen.


Tisdag låg hälften vid poolen och jag, A-S och bror G tog en promenad ner till stranden. Vädret var skönt och vi strosade runt och var även in och handlade på en mataffär. Trodde vi hittade alkoläsk, men det var bara vanlig läsk även om den smakade bra. Efter lunch gick vi allihopa en sväng och var in i en butik, där både Mor och L hittade smycken.
Tisdagens middag blev på hotellet, kyckling och pommes. Detta är vad jag ätit en hel vecka pizza och kyckling med pommesfrites. Lena blev firad och fick present.



Stranden, sousse. mina syskon

Onsdagen; Utflykt till djurparken i friguia. För att se den afrikanska savannens djur och se en delfin show. Tunisiens största och modernaste djurpark, och många av Afrikas djur. Pris. 225 kr + 100 för delfinerna.
Vi åkte buss hit, tog ca 1 timme inklusive plocka upp andra passagerare från andra hotell. Fick inte sitta längst fram denna gång, så jag mådde lite tjuvens i magen.

Vi kom fram och började med att titta på delfinshowen som var helt ok, lite kort bara. Men det var roligt att få se delfiner =) jag som är uppvuxen med barnprogrammet ”flipper” om ngn kommer ihåg det. Försökte ta bilder vilket inte var helt lätt att hinna ta då det gick fort uppe i luften, många plaskbilder.






Efter delfinerna gick vi så runt parken. Personligen tycker jag inte om djurparker, att spärra in djur för att titta på. Men visst var det en upplevelse att få se djuren. Tyvärr tycker jag nog att de inte verkade ta så bra hand om dom. Burarna/inhägnaderna var inte speciellt stora och girafferna hade inga träd att äta mat ifrån, elefanterna bodde i betong och gröna träd och växter växte alldeles utanför inhägnaden, vilket var elakt då djur inte är dumma. Det är som att stå utanför en restaurant, hungrig men så fattig att du inte kan annat än se in/ut på maten. Grymt kan jag tycka.
Vi hann inte heller äta där, för tiden var för kort.
Vi fick även se en show med sjölejonet, och han var också duktig på kont och trix. Men inte mkt plats i bassängerna heller, varken för delfinerna eller sjölejonen enl min åsikt.




Tigrarna



Girafferna



Elefanterna



Onsdags middag blev ett nytt besök på restaurant Saloon. Provade här att äta pasta med fisk från havet. Bestod av musslor och lite räkor och så några andra ingredienser som var sega, men vet inte vad det var för ngt.

Torsdag åkte vi taxi till Medinan. Taxin kostade varierat, bästa priset fick man om man innan färden bestämde ett pris. Första dagen betalade vi 48 kr från Medinan till hotellet. Vi fick ta två taxibilar, så det vart 2x48 kr. Vilket vi upptäckte sen var ett överpris. Nästa gång betalade vi 25 kr för samma väg och torsdagen betalade vi 20 kr för samma väg. =) man fick lära sig. Vi handlade lite på Medinan, och sen for vi hem och duschade och gjorde oss iordning för kvällen. Vi hade beslutat att vara med om en Tunisisk afton.
Medinat på Al Zahra. Ett fästingområde där vi skulle få uppleva en beduinfest med middag från det traditionella tunisiska köket med underhållning. Priset var 300 kr och vi bjöd även Mor så det vart 375 kr per skalle.



utsikt ner där vi skulle få se bröllop. Medinat på Al Zahra


Visst ska man ha i åtanke att vi besöker ett annat land och där våra vana bekvämligheter inte finns. Detta är ett land där människor formats under årtusenden utifrån deras förutsättningar. Men Detur som är reseföretaget vi åkte med trycker upp broschyrer med information och de gör ju även reklam för de olika arrangemangen.



Vi kom dit, ca 17.15 Å för att hoppa över bussresan och den otrevliga finska Detur guiden Eija (som var för de finska medresenärerna) som pratade illa om vår guide Jocke och blev sur då jag och Mor satt oss längst fram.( för att se vägen och undvika mitt illamående vid resor.)
Så skulle vi iaf först få se ett traditionellt tunisiskt bröllop, detta vart lite si och så med. Mor orkade inte gå ända ner för berget för att titta på detta, så vi blev kvar uppe. En dromedar låg ner och folk tog kort och trängdes omkring denna. De hoppade upp på dromedarens rygg och fotade detta… jag kan bara meddela att detta tyckte jag var hemskt.  Dromedaren kunde inte resa på sig då hans ben var fastknutet så lår och vaden var ihopsatt.



Dromedaren, frambenet är ihopknytt.


Sen, runt 18.00 fick vi då gå in i fästningen och sätta oss vid borden som bestod av vanliga trädgårdsmöbler med plaststolar till. Det var vita dukar på borden så visst såg det helt ok ut. Men borden var för höga för stolarna så Mor satt ju med bordskanten vid bysthöjd. Vi fick först bröd, sen kom förrätt in, soppa som smakade sisådär, åt iaf lite grann, sen kom varmrätten. Där var korv, kyckling, kött och couscous ihopblandat i en röra. Detta kunde jag däremot inte äta alls. Till dessert… då fick vi en apelsin var. Är apelsin en dessert? Då är det väl en frukt till efterätt och inte en dessert…
under hela middagen var det dans och dom spelade musik (som var väl högt och skar i öronen) Satt snett med kroppen så det var svårt att se själva dansen utan att få ont i nacken.






Maten, ett stort fat där allt var ihopblandat



Efter maten var det så dags för ljusshow. Den berättade Afrikas historia, alla krig mm och hur landet formats. Väldigt tjusigt. Varade lite för länge då vi satt ute och vädret var rätt kallt. Vi hade ju klätt upp oss i klänningar och tänkte väl mer att detta skulle bli en höjdpunk av resan. För det priset 300 kr per person, tyckte jag att det var på tok för dyrt. Men, svårt att veta i förhand och vi har iaf fått flera olika upplevelser då vi vistats i landet. Jag tycker dock inte att jag fick det jag hoppats på, tyvärr. All information vi fått var ju ganska spetsad, att det skulle vara mer än det vi faktiskt fick.


Ljusshow i Alözahara Parc


Valutan ”dinar” var lätt att omvandla och förstå sig på. Hotellpersonalen var bra, förutom första mötet med Hotellportieren som då var lite närgången (men förstod sen att han nog flirtade för att tjäna extra pengar) Och hotellet i sig var ok, ingen lyx och toan var väl inte tipptopp, byte av handdukar skedde inte under hela veckan. Man skulle helst ge dricks till alla. Hotellreceptionen, städerskan, servitören, taxichauffören, busschauffören, mfl. Vilket var jobbigt att komma ihåg… och man fick ju inte så mkt för att man gav bort pengar.
Det är rätt dyrt att turista i Tunisien. Maten kostade runt 100 kr/middagen och ca 60-75 lunch.
Maten var inte heller det man förväntat sig, efter den information man hittat och fått. Väldigt, väldigt smaklös. Jag provade ju på kyckling, fisk, djur från havet och pizzor.

Många turister verkar älska landet, och det har definitivt en viss charm. Själv kommer jag antagligen aldrig att resa tillbaka, då det inte var ett land som tilltalade mig.
Men jag fick en självinsikt på resan. Jag är inte så mkt för att resa till andra länder. hemmakoftan känns rätt bekväm. Jag hoppas ni inte bara tycker jag gnällt, utan det är min upplevelse jag skrivit ner.


Kärlek i varje steg – frid och tillit till ditt inre, tjingeling


Life bites 9

André befann sig i ett mörker, som för honom kändes både skönt och smärsamt. I hans omtöcknade hjärna kunde han inte utskilja vad som kändes bäst. Men långsamt vaknade han till och en sprängande huvudvärk välkomnade honom då han till slut slog upp ögonen. Efter ett ögonblick återkom minnet av det som nyss hänt.

Som ett knytnävslag i magen kom han ihåg Mi:s lilla kropp som mannen just satt en kniv i. Han kände hela kroppen rysa av obehag, han blev kall och han visste inte hur han skulle hantera det fruktansvärda som han sett. Mi:s ögon som mötte hans i ett ögonblick, när han i de vackra ögon hann se misstro innan dom sakta gled bort i dödsögonblicket. Hon måste trott att han var den som stack henne med kniven. Skulden överväldigade honom då han insåg att hans framfart antagligen fick mannen som stod vid hennes säng att sänka kniven så den trängde in i hennes kropp. Åh, Gud...han insåg att hennes ögon just berättat hur skyldig han var.

Paniken tog tag i hans medvetande och han visste inte vad han skulle ta sig till. Hans reaktion var att fly, men vart, vart flyr man sitt samvete och en sorg så överväldigande som denna. Han sjönk ihop och hans ben bar honom inte då han ställt sig upp från den säng han nyss låg i. Hans kropp sjönk ihop i en hög brevid sängen och tårarna började svida under hans ögonlock. Mi, den vackra flickan han trodde att han skulle hinna lära känna mer, flickan som fått hans hjärta att slå extra slag då han såg henne, flickan vars blyga uppsyn gjort honom till en beskyddare som just nu var skyldig till att hon dött i hans armar. salta tårar rann nu utför hans kinder, hans hjärta brast och han var oförmögen att vara i nuet utan hans tankar var hos Mi och han kunde inte sluta gråta.

Tompa som flytt platsen skyndade till Connys lägenhet i närheten. Han hade hastigt fått av sig rocken och slängt denna och Connys kniv vid akutintaget han passerade. Väl i Connys lägenhet började han att tänka. -varför kom mannen tillbaka, det brukade han alldrig göra? Mannen hade fått Tompa att sticka kniven i MI, insåg han plötsligt. Fan, han ville inte att Mi skulle dö, vad skulle han nu göra? Han rafsade åt sig sina kläder som fanns i Connys lägenhet, tittade sig vilt omkring och så började han torka av allt med en trasa, handtag, bänkar, bord, handfat mm för att avlägsna sitt boende och varande i lägenheten.

Han åkte därifrån, tog tunnelbanan och hoppade av vid en av stationerna. Där ringde han anonymt till polisen och berättade att Conny nog var den person som just varit med om ett knivdrama på sjukhuset. Polisen försökte ta så mkt uppgifter han kunde, men Tompa lämnade bara de uppgifter han tyckte behövdes för att Conny skulle få skulden för brottet.

Polisen var vid sjukhuset då de fick meddelandet från stationen ang Conny. Conny som satt med de andra två skötarna hade ingen aning om vad som skedde, allt var kaos på sjukhuset. André som vart nerslagen hade fått lägga sig i ett av rummen längre bort och läkarna pratade med polisen. En polisman utan uniform, kom fram till Conny och presenterade sig som kommisarie Engström. Han ville att Conny skulle följa med till ett angränsande rum. När dom kom in dit, fick han sätta sig vid ett bord och kommisarien satte sig mitt emot. -Conny, sa han (lät lite olycksbådande tyckte Conny) Vi har fått in ett tips att du blev sedd med en kniv och att du slängt en av dina rockar vid akuten. Polisen har hittat rocken och kniven där och dessa är skickade till lab för att kolla avtryck mm. -Är detta något du vill kommentera?
Connys ögon blev stora av förvåning och rädslan kom som ett tryck över hans bröstkorg, men förstod att detta såg inge vidare ut. -jag, ja, jag vet inte vad jag ska säga stammade han fram.

Komissarien började gå igenom Connys förehavande strax innan brottet skett. Conny som hade varit jättetrött denna kväll hade smitit iväg för att blunda 5 min, på ett av de ställen dit man kunde dra sig tillbaka då man jobbade natt. Ingen visste att han varit där, då det inte var tillåtet att sova redan vid 22 på kvällen. Conny anade däremot att Tompa antagligen visste detta, dom två hade suttit och druckit kaffe en timme före modet på Mi och Conny beklagade sig över sin konstiga trötthetskänsla. 
Allt pekade nu på att Conny inte kunde styrka vart han varit eller med vem, och rocken var säkerligen hans då Tompa hade lånat en av hans rockar i förra veckan. Han rös där han satt, kunde inte få ordning på sina tankar och försökte i ett lamt försök att berätta om Tompa, men såg i komissariens ögon att denna inte trodde att ngn Tompa ens fanns.

Klockan närmade sig 23.30 och Conny fick åka med poliserna till häktet över natten. Även André fick lämna ett utlåtande, men i sitt tillstånd kunde han inte säga om han sett Conny där eller inte. Han fick åka hem.

Väl hemma kände sig André som en zombie. Han klädde sakta av sig kläderna och gjorde sina kvällsysslor. Han såg att telefonen blinkade på hallbordet, men orkade inte lyssna på meddelanden just nu. Han la sig i sängen, trodde att han skulle somna men inte. Hans tankar virvlade runt, till händelsen under kvällen och försökte se mannen framför sig, men det var för luddigt. Conny, skötaren som polisen trodde hade varit mannen med kniven. Han såg skötaren framför sig, för han hade pratat några gånger med honom. mannen som stått över Mi kunde ha varit Conny, längd, hårfärg och liknande kroppbyggnad, men ögonen...kunde verkligen Connys ögon förändras så totalt?

Sen återkom den förlamande känslan över bröstet, Mi... han fattade inte, död, nej det var inte möjligt. Det hade gått så fort, allt hade hänt på någon sekund. Mi, stackars, lilla Mi, det sista hon fick med sig var hans ögon och hon dog med misstro och att det var han som gjorde henne illa. Han började gråta igen, Mi, min flicka hur ska jag överleva tänkte han. efter någon timme försvann han in i drömmarnas osaliga värld, dom blev oroliga och han svettades och frös omvart annat...


Forts. följer

Life bites 8.

Tompa gick bara och väntade, han ville hitta rätt tillfälle att möta Mi igen. Han var dock medveten om att hon kunde känna motstånd till en början, men i hans hjärna och i hans fantasi så var de två praktiskt taget ett par nu. Hon hade utan att egentligen vara delaktig praktiskt taget förfört honom, gick han och tänkte. Hon är antagligen en liten häxa som redan i unga år förhäxade honom för att nu som vuxen kunna utöva sin makt och fånga in honom i sitt nät. Tydligen hade hon förhäxat fler, för det fanns en man som besökte henne varje kväll. Han gick dock alltid runt 22.00 på kvällen, så egentligen var han inget större hot.

 

Han brukade hälsa på Conny, och ibland låna en av Connys skötar rockar för att obehindrat gå omkring i korridoren utan att någon ifrågasatte varför han var där. Ikväll, tänkte han. Ikväll har det gått fyra veckor sen hon fångade in honom i sitt häxnät, fortsatte hans tankar. Han skulle börja sitta hos henne, hade han nu beslutat. Dock efter att den där andre gått, så hon kände att han stod vid hennes sida och att hon fick vänja sig att han kom på besök. Han hade läst någon stans att man kunde känna igen någon på doften, så numera använde han Connys deodorant, schampo och go lukt.

 

När Andre gått denna torsdag hade han en underlig känsla av att vara iakttagen, men slog det ifrån sig. Sahra och han hade fått en bra kontakt under dessa veckor, och han brukade ringa henne efter sina besök. Han kände ett stort behov av att prata med någon som stod Mi nära och Sahra var den som känt henne längst och hon var verkligen en varmhjärtad tjej. Sahra hade även hon skapat ett behov av att prata om Mi med André och hon var så glad att han ringde varje kväll numera.


Tompa gick förbi Mi:s rum då och då när han väntade på att André skulle gå. När André äntligen lämnade Mi ikväll gick Tompa in i hennes rum, satte sig på stolen där André nyss suttigt och tittade på Mi. Hans tanke var att bara sitta där och titta, men lusten att ta på henne blev övermäktig, så han strök henne på armen, lät handen sakta glida upp och ner. Hans längtan och åtrå blev ännu starkare så handens fingrar nuddade vid hennes bröst under den tunna skjortan hon hade på sig. Ingen reaktion då hon sov med sömntabletter. Han hejdade sitt begär och lämnade rummet då han hörde röster som pratat utanför. Han ville inte bli sedd härinne, inte ännu.

 

André kom trött hem och ringde Sahra, de pratade i ca 45min innan han var tvungen att avbryta och säga god natt. Han tog en snabb dusch och la sig. Han trodde att han skulle somna direkt, men hans tankar var hos Mi, men även tankarna var numera blandade med Sahra. Ibland kände han en viss förvirring över sina tankar och känslor. Mi hade definitivt väckt hans känslor, men nu när han inte kunde nå henne utan det var med Sahra han pratade och ventilerade sina tankar och åsikter med.

 

Han gick och la sig, men många tankar snurrade i huvudet och på natten drömde han olika drömmar där han var iakttagen. Dagen efter var han tillbaka på jobbet och hans focus var där.

 

Ytterligare en vecka gick framåt och Tompa var hos Mi inne på rummet varje kväll då den andre mannen gått. Ingenting hände med Mi tyckte han,- Varför låg hon bara där. Var det inte dags att vakna upp?


Fredag, ikväll tänkte Tompa att han skulle väcka upp sin törnrosa. Han förstod att Mi nu var vaken lite mer under dagarna, men Conny sa att hon inte hade återfått sitt minne utan fortfarande var i någon typ av Psykos. Detta visste inte riktigt Tompa vad det hade för betydelse. Hans tänkte mer i banorna att hans lilla häxa spelade sjukhuset och polisen ett spratt, för hon ville väl inte avslöja honom.


Han log för sig själv, han visste att det var Conny som skulle ge henne medicinen ikväll så han hade övertalat Conny, på det sätt som bara Tompa visste att han kunde att han ikväll skulle få vara med. Han hade ett par piller som såg nästan exakt ut som hennes sovpiller, som han ikväll ansåg att hon kunde klara sig utan. Det var dags att umgås ansåg han, hon hade vilat sig tillräckligt nu.

 

André var ovanligt trött denna fredag, men han ville inte svika Mi utan for dit som han brukade efter jobbet. När han suttit där ett tag och nästan halvsov i stolen, så ryckte han till av att någon måste ha tappade något i golvet längre bort i korridoren. Han tittade på Mi, hennes ögon rörde sig ovanligt mycket. Han funderade om det var för att hon just nu drömde, eller vad det nu kunde bero på. Han skulle prata med Sahra, så kunde hon kolla med läkaren imorgon. Han tittade på sitt armbandsur och tänkte att han lika gärna kunde åka hem när visaren visade på 21.35

 

Han tog rocken som låg i en hög på golvet, där den ramlat ner då han halvsovigt på stolen. Han gick till hissen och åkte ner.


Tompa såg honom gå, så han smög in till Mi. Han hade rakat sig och använde numera enbart samma produkter som Conny. Detta hade han beslutat sig för, ifall hon nu inte kom ihåg deras senaste möte hos tandläkaren med samma positiva minnen som han. Han visste att kvinnor var nyckfulla, trots att hon själv hade förhäxat honom och hon egentligen lockade honom till sig. Han log ett snett lite föraktfullt leende, och hans tankar fortsatte runt Mi och hur hon säkert hade tänkt ut allt den lilla häxan.


Han kom fram till sängen, hon hade fått en insomningstablett och sömntabletten hade han sonika bytt ut mot en helt verkningslös tablett då Conny för en sekund letade något tidigare. Försiktigt började han knäppa upp en knapp efter den andre och precis då han blottat hennes bröst öppnas dörren och den där andre mannen kommer in.


André hade tagit på sig rocken nere i entrén och gått till bilen. Väl där hittade han inte igen sina bilnycklar. Irriterat anade han att dom måste ha fallit ur rockfickan när han plockat upp den från golvet. Så med bestämda steg gick han tillbaka till Mi:s sjukrum.


När han öppnade dörren, trött och irriterad stannade han upp som förstenad. Framför sig såg han en man i skötarrock som blottade Mi:s bröst. Tankarna stannade upp för en sekund, vilket verkade ske även för mannen som hängde över Mi.

Båda stirrade stint på varandra.

- Vad i helvete? fick André ur sig

- Stick härifrån, väste Tompa med svarta lite galna ögon.

- Lämna henne, låt henne vara hasplade en ilsken André ur sig. Han visste inte riktigt vad som försiggick och litade inte riktigt på vare sig själv eller mannen med de svarta ögonen.

Tompa drog fram kniven han hade med sig, mest för att skrämma Mi om hon skulle göra motstånd den här gången. Han höll den först framför sig men viftade åt Mi:s håll då han pratade.

- Ett steg närmare och hon dör, väser Tompa nu ilsket röd i ansiktet och de svarta ögonen lyser av hat mot mannen som stört hans fredagsplaner.


André reagerar utan att tänka sig för, kastar sig fram och blixt snabbt försöker han nå kniven. Men André är på fel sida av sängen och Tompa är snabb. INGEN annan ska få häxan om inte han får tjäna henne och hon honom.


Kniven som är stor blixtrar till i lampans sken från korridoren och när André når fram har Tompa hunnit sticka kniven in i Mi;s lilla bröstkorg. André hör i den plötsliga totala tystnaden i rummet hur Mi går sönder och blodet börjar välla fram ur hennes bröstkorg.


Mi öppnar ögonen av smärtan hon fick i bröstet, hon stirrar in i Andrés förskräckta ögon. Hennes runda söta ansikte är helt vitt, hennes mörka ögon först skräckfyllda men strax efter så tomma när han så ser livet sakta rinna ur hennes lilla kropp. Han vet inte vad han ska ta sig till, han skriker rakt ut. Tompa tar till flykten och hinner ut genom en sidodörr och iväg.


André stirrar på Mi, och fattar inte vad som sker. Han håller om hennes livlösa kropp då två skötare kommer inspringande in i rummet. Det dom ser och tror är att André stuckit kniven i Mi och den ena slår till André över nacken så han trillar till golvet. Den andre kollar Mi och sen rusar han iväg för att tillkalla läkare och polis. Conny kommer rusande till rummet, där han möter synen av en blodig Mi och hennes kille liggandes nerslagen på golvet och en skötar kollega som försöker få liv i Mi:s döda kropp. Genast far hans tankar till sin kompis Tompa och dennas intresse för Mi under sista tiden.

Life bites 7.

Mi var omslukad av sitt mörker. När hon försökte nå upp till ytan kom de hemska bilderna fram och hon sjönk tillbaka. Hennes annars så bra mantra, att idag ska jag leva hade bytts ut till ”varför, ska jag leva?” och hon hittade ingen motivation till livet. I hennes mörker hade Andrés korta tid helt enkelt raderas. Hon var tillbaka till tiden då hon var liten, där slag och förnedring som avlöste varandra.


Samt den sexuella biten med en morbror, som gärna ville ha Mi i sitt knä. Att hon bara var ett barn, brydde han sig inte om, eller var det just för att hon var barn han var så ”glad” i hennes lilla kropp. Han kom ofta på besök, och hennes mamma och pappa tyckte att hon skulle visa tacksamhet åt morbrodern då denna ofta hade med sig mutor till familjen i form av alkohol, droger och ibland pengar.


Han tryckte gärna sina fylliga blöta läppar över hennes lilla mun, varje gång han kom på besök och när han gick igen. Han ville gärna att hon skulle sitta i hans knä där hans händer vandrade under hennes små kläder. Hans vattniga blick var glansig och han hade ofta stånd. Hon kände hans stånd mellan hans ben, för han var noga med hur hon skulle sitta. Ibland när hon satt i knäet, tog han sina stora händer och satte på insidan av hennes tunna lår, gned henne likt en docka över sitt knä samtidigt som han ofta skrattade och pratade med hennes föräldrar som ofta var i samma rum, men ingen reagerade eller såg hur Mi försökte värja sig.


När hon var åtta började han sova över, och ofta kom han in till henne och rörde vid hennes kropp då huset var tyst och stilla och då tvingade han hennes hand att rör vid honom. Det var under den här svarta tiden hon lärt sig att fly in i sin egen fantasi värld. Det var då hon inte längre orkade med det verkliga, tuffa livet som hon utsattes för.


Händelsen hos tandläkaren hade helt enkelt slängt henne tillbaka i tiden och hon var helt förlamad av de mörka onda demonerna som nu härjade i henne hjärna. Hon var inte längre nitton år utan enbart runt åtta och livet var mörkaste svart i hennes hjärna. Hjärnan gav henne hallucinationer och hon var skräckslagen de få stunder hon var vaken. Hon kände inte igen någon runt hennes säng, skötare, sjuksköterskor och läkare kom och gick. Även hennes KBT doktor var där och försökte få Mi att använda de redskap de två gått igenom under alla år Mi gått på terapi hos henne, men ingen verkade nå Mi i hennes mardröm. Dagarna gick och så även de tre första veckorna, utan att något alls hände som fick någon att tro att Mi skulle återvända till sin kropp och ta kontroll över sina demoner.

 


André hade tagit beslutet att sitta hos Mi på kvällarna efter jobbet. Mi fick starka mediciner och hon fick även sömntabletter för att slippa vara vaken på natten. I början av Mi:s tid på sjukhuset hade hon inte fått sömntabletterna, men då vaknade hon ofta på natten. Då skrek och skrek Mi och var så svår att få lugn att läkaren beslutat att skona henne nattetid från sina mardrömmar.


André lyssnade på hennes andetag och såg på hennes lilla runda ansikte som vilade på den vita kudden. Han var riktigt bekymrad, Läkaren och KBT doktorn sa att det kunde gå åt vilket håll som helst. Hon kunde välja i sitt undermedvetna att strunta i livet och helt enkelt inte återvända på länge. Eller hon kunde kämpa sig upp, då med svåra ångest attacker och det fanns en risk att hon börja skära sig igen. Men de båda var även hoppfulla och sa att hon även kunde välja livet och egentligen kanske hon rent av kunde bearbeta händelserna från förr i den djupa sömn hon nu befann sigi , med hjälp av de redskap hon faktisk lärt sig under en lång tid av terapi.


André visste inte vilket han skulle våga tro på. Hans känslor för Mi hade väckts och han kunde inte bara strunta i dem. Han hoppades att han skulle få tillbaka den Mi han på kort tid lärt känna.

 


Det hade gått tre veckor efter det att Tompa känt på Mi:s kropp och hennes nakna hud med sina händer hos tandläkaren och där fann hennes stilla motstånd som om hon ändå tyckte om det han gjorde. Hans sex fantasier blev både grövre och ondskefullare för var dag som gick. Nu hade han ägnat tiden åt att studera Connys schema, samt lärt känna några av de han jobbade med på pappret under sitt amatörmässiga research arbete. Han hade varit och klipp håret mycket kort och han hängde med Conny så ofta att Conny började bli ett nervvrak. Conny kände att det var något Tompa var ute efter, men kunde inte sätta fingret på det.


Life bites 6.

André fick samtal av Mi:s vän Becca (hon som var så sminkad) Hon hade svårt att säga vad hon först ville, men André anade att det måste röra Mi på något sätt. Kanske planerade vännerna någon typ av överraskning , försökte han locka Becca att avslöja. Då började den hårda tjejen gråta i hans öra.


– Men människa, säg vad som hänt utbrister Andre´ nu både rädd och otålig. Då berättar Becca, hulkandes kommer orden över hennes läppar om vad som hänt hennes bästa vän. André blir helt tyst och han känner hur han stelnar till i varenda muskel i sin kropp. Kylan sprider sig och han vet inte på vilket sätt han ska tackla det otroligt förnedrande i det han får höra. Stackars Mi, tänker han om och om igen. – Vet polisen något, frågar han då hon tystnat. –Nej, killen som gjort det verkar inte haft någon tid på mottagningen och ingen la väl egentligen märke till honom. Han hade haft en huvjacka och var troligen i vår ålder, säger Becca som menar hennes och Mi:s ålder. André nickar då han tänker och frågar –Tror du Mi vet vem han var? –Becca skakar på huvudet på sin ände av telefon, kommer på sig och svara –nä, tror inte det. –Jag fattar inte heller detta, hur vanligt är det att ngt sånt här händer hos tandläkaren? Utbrister Becca med gråten fortfarande i rösten.
– Det verkar på något sätt planerat, kan det vara så? André pratar egentligen högt för sig själv. Dom bollar sina tankar lite hit och dit, men avslutar snart samtalet efter att André får veta vart Mi är inlagd.


Med tunga steg går André korridoren fram till Mi:s rum. Hon fick ligga ensam, efter den tramatiska händelsen och för att hon inte återvänt från sin psykos. Han knackar försiktigt och kliver in. Mi verkar sova, så han sätter lite blommor på bordet bredvid henne. Då slår hon upp ögonen, rädslan syns tydligt och plötsligt börjar hon skrika, hon gallskriker så högt att sjukvårdarna kommer springande.

 

André blir chockad och förstår inte alls varför hon skriker. Han blir tillsagd att genast lämna rummet, så han går ut i korridoren. Han hör Mi:s hjärtskärande skrik som inte verkar avta. Men så tystnar det, och efter en stund kommer skötarna ut från rummet. – Vi fick ge henne lugnande. Men det är bra att hon reagerar, vi har inte alls fått någon respons innan. Är du släkt med henne? frågar Conny en ung kille och den ena av vårdarna. –Nej då, svarar André. – Jag är hennes pojkvän. – Oj då, svara vårdaren. Det var ju knepigt. Sen gick dom båda, men André fick rådet att åka hem, då Mi ändå skulle sova några timmar nu.


Med tunga steg lämnar han sjukhuset och hans tankar är hos Mi, som han nyss egentligen träffat och under två veckor dejtat. Skulle hon bli frisk, komma tillbaka eller skulle han helt enkelt lämna detta bakom sig och fortsätta sitt liv utan Mi. Han var tvungen att prata med sin Mor, som kanske kunde ge honom någon rätsida på sina tankar.

 


Sahra, Becca och Lotta satt hemma hos Sahra och pratade. Mi:s födelsedag hade blivit inställd och tjejerna hade tagit hand om allt det praktiska. Stämningen var tung och mörk där de nu satt vid Sahras bord. –Lotta, säger Sahra, kan du tänka dig någon som skulle vilja Mi illa?


Lotta tittar fundersamt på Sahra och tänker och tänkt har hon iof gjort i massor sen den hemska händelsen. Nä, jag tror inte jag vet någon.


Sahras enda hemska upplevelse med Mi hade varit på mellanstadiet då Hon och Mi och en dåvarande klasskompis cyklat med Mi hem. Men hon avfärdade tanken, för det var så många år sedan. Men ändå så berättade hon om denna händelse för de andra två. Men Sahra hade inget namn på den bråkiga killen från mellanstadiet. Han hade inte gått i deras klass utan en pararellklass och flyttat innan de kom på högstadiet.


Lotta och Becca lyssnade, men båda avfärdade händelsen, ni var ju bara barn då. Ingen har väl agg till någon så många år efteråt, eller? Dom lämnade frågetecknet ändå hängande i luften, för det var egentligen allt dom hade. Men sa Lotta, -hon var ju tillsammans med en kille för tre år sedan som var lite knepig, hette han inte Stig eller nåt? De andra två nickar och de börjar tänka på Stig. Han hade velat ha udda sex med Mi, och Mi hade trots rädslan hon kände för den delen provat på lite udda saker med Stig men inte klarat av det i längden.


Men var han våldsam? Alla tre tittade på varandra och hade lite svårt att tänka sig Stig våldsam, snarare udda. -Men vad vet vi? säger de i mun på varandra. Dom fortsätter att gå igenom de pojkvänner Mi haft sedan de slutade skolan. Men ingen av pojkvännerna hade stannat så länge, då dom hade tyckt att Mi var svår och vart ganska skrämda av hennes skärsår och ångestattacker.

 

Dom lämnade ämnet och kom överens om att besöka Mi så ofta de kunde och gjorde upp en lista, så att de kunde pricka in henne i sina kalendrar för att hon inte skulle behöva känna sig bortglömd. Men alla tre tjejerna var mycket medvetna om att Mi:s psykos gav henne hallusinationer och de visste inte om Mi ens kände igen dom. Hon var iaf oftast lugn när de besökte henne. Andrés besök hade däremot gjort att tjejerna bett honom avstå en tid.

 

På sjukhuset fick Conny ett samtal av en mycket gammal, inte så populär kompis vid namn Tompa. Tompa pratade på om gamla tider som om de två varit bästa polare. Conny stod med rynkad panna, aningen oroad över samtalet och lyssnade på Tompa, sen sa Tompa att de kunde väl träffas i eftermiddag? Conny som ingen familj hade kunde inte säga nej till Tompa, vilket han aldrig hade kunnat. Så då blev det bestämt, de skulle träffas och käka efter att Conny slutat sitt skift.

 

Tompa hade kollat upp vart Mi låg på sjukhuset, och blivit glatt överraskad av att se Conny på hennes avdelning. Conny var en kille som troligen var bi sexuell, men inget han gick ut med. Som ung hade Tompa tagit honom under sina s.k vingar, och de hade även vid 15 års ålder provat på att ha oralsex. Tompa hade varit frustrerad över en tjej och Conny hade då kläckt ur sig att tjejer var väl bara till bekymmer, lika bra att hålla sig till samma kön. Detta hade Tompa tagit fasta på och mer eller mindre tvingat Conny att visa vad han gick för. Tompa tyckte om att se sin vän stå på knä och göra honom nöjd. Conny däremot kände sig förnedrad med det blev ett spel mellan de två som Conny inte ville skulle komma ut.

 

De träffades och Conny fick en dunk i ryggen av Tompa. Sen satte de sig och Conny tittade in i Tompas intensiva ögon och fick rysningar längst ryggraden. –Nå, hur har du det på jobbet? Frågar Tompa. Conny skruvar sig lite på soffan han sitter på – ja, jo det är ok. Du vet långa skift och man är lite trött emellanåt. Han visste inte riktigt hur han skulle svara, då han inte var säker på vad Tompa hade i kikaren. Ville Tompa ha någon typ av repris från förr, eller vad var han ute efter. Dom hade känt varandra sen dom var tretton år, och när de inledde sin sexuella historia vid 15 hade de efter två år gått åt var sitt håll. Efter högstadiet hade Conny påbörjat sin utbildning till skötare och Tompa tyckte helt enkelt han blev en pluggnörd som han kallat honom.

 

- Ja, sa Tompa lite nonchalant, jag kan förstå det. – jobbar du natt också eller kan du sova hemma? Tompa hade en plan om hur han skulle få Conny nervös men ändå få svar på sina frågor utan att avslöja sina baktankar.

- Ja, vissa nattskift har jag, men då har vi sovande jour och är tillgänglig om ngt händer. Så man slappnar sällan av då svarade Conny och kunde inte riktigt förstå Tompas intresse för hans jobb.

- Ok, nickar Tompa. – Ska vi hitta på något i veckan, eller jobbar du?

- Ja, jag jobbar natt imorgon torsdag till fredag, men tänkte åka till morsan på lördag, så jag tror vi får ta det vid ett senare tillfälle svarar Conny. Hans Mor som bor 25 mil söderut är en bra ursäkt då man inte vill umgås tänkte han och kände sig listig och lite lättad över att han nog kunde slingra sig ur detta möte.

- Jaha du, suckar Tompa lite teatriskt, - så synd. Men du jobbar väl inte alltid natt?

- Nä, bara varannan vecka. Rullande schema förstår du, så jag är lite upptagen… Conny hoppas att Tompa ska förstå att han helst inte vill umgås. Vilket Tompa genomskådat redan i telefonen, men ler inom sig.

De käkar klart och Tompa undrar om han inte får följa Conny hem. Conny skruvar på sig, fan tänker han hur blir jag snabbast av med Tompa. Jo, gör som han ber om brukar vara svaret.

- Visst, säger Conny, häng med upp. Jag bor bara 50 meter från sjukhuset, så det är bara en liten etta.

- Alla tiders, säger Tompa och ler stort inombords. Hans plan börjar ta form och den är ond, vilket Conny är omedveten om.

Dom anländer till Connys hem och Conny släpper ovilligt in Tompa som kommer tätt bakom honom. Väl inne börjar Tompa tafsa på honom. Conny reagerar, då det var mycket länge sedan han hade haft någon typ av närhet eller sex. Tompa gör allt mycket medvetet och beräknande. Connys byxor åker av och hans stånd visar Tompa vad han vill veta. Tompa tar själv av sig och beordrar Conny att tillfredsställa honom. Som en lydig valp gör Conny allt Tompa nu ber om.

 

Efteråt går först Tompa in i duschen, där han tänker på Mi, vilket han gjort under hela tiden han nyss var med Conny. Han föreställde sig henne på knä och allt han bett Conny utföra, var hans dröm om vad Mi skulle göra för honom. Conny klev in i duschen efter Tompa och då satte Tompa igång att systematiskt snabbt leta reda på Connys schema. Han hittade det och tog några bilder med mobilen på de nattskift Conny hade och med vem han jobbade med.


När Conny kom ur duschen hade Tompa gått. Han suckade av lättnad och gick och la sig. Han hade varit spänd ända sedan samtalet med Tompa tidigare på eftermiddagen och nu var han helt slut. Ok, det kanske inte var någon baktanke med Tompas besök tänkte Conny. Han hade upplevt en intensitet från Tompa under sexakten som förr aldrig funnits där. Connys tankar spann vidare och han trodde att Tompa kanske hittat sin egna sexuella läggning och att det längre inte bara var en lek att vara med en annan man. Conny hade dock helt fel när det gällde Tompa. Conny var enbart en bricka i Tompas nya spel, som han smidde planer om.


Tidigare inlägg
RSS 2.0