Kap. 11
11.
Tompa som flytt från alltihopa hade nu stannat upp i sin flykt. Att fly, var ju inte riktigt hans grej. Men han ville inte fällas för ett mord som enligt honom berodde på någon annans ingripande. Hade Mi:s besökare låtit bli att återkomma och slänga sig fram på det där viset hade hans och Mi;s relation just nu säkert varit blomstrande.
Nu kände han sig frustrerad, han hade ju fått smaka på Mi:s listiga häxkonster. Han kände nu ett behov att finna någon annan med Mi;s kvalifikationer.
Han letade inte direkt men han var öppen och mottaglig då han en dag bokstavligen stötte ihop med en liten kvinna i affären. Han gick i sina egna tankar och plötsligt krockade de två i butiksgången. Hon bar på några varor i famnen och han råkade knuffa henne så hon tappade dessa på golvet. Först hade han inte tänkt bry sig, men tittade ner och upptäckte en ung mörkhårig kvinna som snabbt plockade upp sina varor. – Ursäkta, sa han. Sträckte ut handen och hjälpte henne upp genom att ta henne lätt i armen. Hon såg lite skrämd ut och mumlade hastigt ett
– Tack. Och försökte gå.
– Vänta, sa Tompa.
– Varför så brått? Undrade han och avfyrade ett brett inställsamt leende.
Hon tittade på honom under någon sekund, bestämde sig för att han såg trevlig ut. Mörkt kort välklippt hår, god fysik och ögonen såg glada ut. Han hade jeans och en marinblå huvtröja och under en vit t-shirt. Kläderna såg både rena och relativt nya ut, så hon bestämde sig att han antagligen var ofarlig.
Flickan hette Jenny och var 18 år. Hon hade precis avslutat sin gymnasieutbildning och sökte nu jobb inom vården som undersköterska. Detta hade hon tänkt jobba med under en tid, om hon nu fick jobb. Sen var planerna att fortsätta till sjuksköterka och sen läkare inom narkos, eftersom hon brinner för att hjälpa människor och samtidigt tycker om både teknik och en del avancerad sjukvård. Allt det där som man inte hittar eller utövas på vanliga avdelningar. Som Narkos läkare skulle hon vara medicinskt ansvarig för patienter.
Hennes pappa hade dött två åt tidigare då han låg under narkos, vilket också hjälpt henne besluta sig om vilken typ av läkare hon ville bli. Nu var hon föräldralös, då hennes mamma dött då hon föddes. Hon dog av sprucken mjälte, eftersom läkarna inte upptäckt detta vid förlossningen, så hennes mor dog i barnsängen. Därför var hennes pappa den enda som skötte om henne. Så när han dog, beslutade hon sig att hon skulle bli en jäkligt bra doktor, där ingen dog under hennes pass. Många såg henne som en riktig plugghäst, och då utbildningen och målet var så starkt förankrat var skolarbetet hennes enda vän.
Tompa undrade om hon ville ta en kaffe med honom, när han nu så klumpigt knuffat hennes saker i golvet. Jenny som vanligtvis var rätt reserverad, tackade ja för ovanlighetens skull. Hon kände sig ensam, då hon inte hade några riktiga vänner bara ytliga kompisar på utbildningen. Hon bjöd aldrig hem någon, då hon tyckte de hade det för torftigt hemma. Hon tänkte fortfarande på sin pappa, som om han levde där med henne. Men idag kände hon en ovanlig lust att få prata med någon och då dök denna yngling upp och erbjöd henne kaffe. Hon sneglade på honom och tyckte att han såg bra ut. Log inombords och tankarna fortsatta, tänk om detta var min dröm man? Pappa kanske hade ett andligt finger med i spelet och tyckte att hon var för mycket ensam. Hon hade ingen erfarenhet av killar eller av några andra män än sin pappa. Då de sällan hade någon på besök.
Pappan var ofta trött då han kom hem efter sina skift i gruvan, så umgänge var inte något han frågade efter. Redan då hon var runt 4-5 introducerade han henne i att hjälpa till hemma. Grannfrun som han litade på fick hjälpa Jenny med de nya hushållsysslor som hennes pappa tyckte att hon nu borde kunna klara av. Sysslorna blev fler ju äldre hon blev, så hon hade heller ingen tid för kompis umgänge efter skolan. Så då var böckerna de som hjälpte henne ut i världen.
Hennes fantasier var att den rätte mannen en dag skulle komma och svepa iväg med henne, precis som i de kärleksromaner hon slukade, då det inte var läxor och läkarböcker som upptog hennes tid.
Nu kanske det var han som stod här framför henne. Hon var glad att hon i morse tvättat sitt mörka hår som hon hade till axlarna, luggen var lite snett klippt då hon oftast klippte den själv. Grannfrun som fortfarande bodde kvar, brukade klippa det övriga håret. Hennes blekröda tröja var ren likaså hennes gröna jeans som matchade hennes gröna ögon under luggen. Hon var söt på ett barnsligt sätt.
Tompa tittade även på flickan och han kände att detta var den perfekta flickan för honom, som hon såg ut. Lite blyg, skygg det gillade han. Inte heller några moderna kläder, utan lite slitna och udda men ändå rena. Han kände hennes doft då han gick efter henne över gatan mot ett kafé mitt över, efter att dom betalat sina varor i butiken.
Dom satte sig mitt emot varandra på det lilla kaféet, som var nästan tomt. Rödrutiga dukar och en liten vas med en blomma fanns på varje bord. Dom satte sig vid fönstret där det var två soffor ställda mot varandra med ett bord emellan.
Han hade köpt kaffet och var sin bulle till dem. Sen satt de först och småpratade om vädret och allmänna saker. Men Tompa hade ett syfte med sin inbjudan, så snart började han nysta i Jennys hemförhållanden, vänner och intressen. Jenny som helt släppt ner sin gard vid det här laget svarade glatt på allt och avslöjade allt för mannen mitt emot.
Tompas hjärna gick nu för högtryck då han hörde alla de fantastiska möjligheterna dukas fram framför honom. Ensam var hon, bostad hade hon och knappt några vänner pga sitt läkarintresse. Han myste inombords, hon serverade sig själv på ett fat den stackarn. Han log det där elaka leendet för sig själv och planerna började smidas.
Han berättade att han själv var föräldralös (även om han inte sa sanningen) och att han nu hyrde ett litet rum hos en trist värdinna som inte tillät några som helst nöjen. Han berättade att han jobbat som skötare och att han nu funderade på att vidareutbilda sig, även hans mål var att bli läkare.
När han sa detta tindrade hennes ögon.
- Men tillade han, jag funderar på att lämna den här hålan, då det är så svårt att hitta sig en vettig bostad. Vet du något som är ledigt? Han log sitt charmigaste leende mot henne.
- Jag vet tyvärr inget, men lovar att höra mig för. De tindrade ögonen svalnade och hon stammade fram svaret, för en glimt av självbevarelsedrift dök upp. Även om hon slog bort den misstänksamma rösten i sitt huvud fick den ändå henne att bromsa upp.
- Jamen du, sa han glatt och märkte genast att han gick på lite hårt. Det hade verkat så lätt. Låter ju jättebra om du kan tänka på mig, angående bostad alltså.
- Men nu ska jag dra vidare, jag ska iväg med ett par kompisar. Sa han lite nonchalant samtidigt som han log och tittade på henne.
Hon hade sjunkit ihop lite och han förstod att hon på något sätt brottades med sina egna tankar. Han insåg att det bästa var om hon fick sista ordet, annars kanske tillfället slank honom ur händerna, han väntade tyst. Hon lyste upp igen.
- Kan jag ta ditt telefonnummer, -Om, hon darrade lite på rösten, tog sats och sa
Om jag hittar något boende. Så log hon, precis som om orden tagit massor med kraft.
Han log fortfarande och reste sig sakta upp.
- Visst, han räckte henne ett mobilnummer som han skrivit ner på en servett
- Du får gärna ringa om du är sugen att gå ut och käka någon kväll. Sa han lite nonchalant för att inte väcka några misstankar.
Då såg han att hon log igen lite blygt, samtidigt som hon försökte dölja det genom att titta ner.
- Du, Jenny. Jag hoppas vi snart ses igen, det var trevligt att lära känna dig! Sköt nu om dig, och ring mig gärna. Om du hellre bara vill prata, så är det också ok, la han till. Han ville inte gå för hårt fram, men var medveten om att blyga flickor behövde en liten extra puff framåt för att våga.
Hon sa inget, men nickade och lyfte bara handen för ett hej då. Så han lämnade kaféet raskt, för att slinka iväg runt hörnet där hon inte kunde se honom. Jäklar tänkte han, jag fick stånd bara av detta lilla. Hon är bra lik Mi, mer än jag först trodde. Lika oskuldsfull och ögon som gör att man vill drunkna och se dem vidgas i hettan av min beröring över hennes lilla kropp. Han spanade ut längst husen och bestämde sig för att ställa sig så han på avstånd kunde följa efter henne och se vart hon bodde.
Jenny satt kvar en stund för att smälta allt. Ena stunden var hon uppfylld av glädje, likt sockerdricka i hennes blod fick han henne att reagera. Han var så intresserad av allt hon sagt, och det hade aldrig någon varit förut. Han var ju liksom henne föräldralös och han ville bli läkare. En djup suck kom över hennes läppar. Det var nästan för bra för att vara sant, sa den tvivlande rösten inuti hennes huvud. Då skakade hon på huvudet för att få bort de negativa tankarna. Vaddå, det finns väl en för alla, gör det inte? Sa hon åt sig själv. Måste jag vara så negativ då det äntligen händer? Han har väl ingen anledning att prata med henne annars, än om han tyckte om henne som person. Det sa han ju. Att hon var trevlig, gav sitt nummer och uppmanade ju henne att ringa. Var det konstigt? Nä, bestämde hon sig för. Då reste hon sig upp och gick mot den nötta kafé dörren. Hon promenerade hemåt, och i huvudet fanns det bara tankar på denna kille som presenterat sig som Tommy.
Mi:s begravning var ordnad. Det hade varit massor av människor, många som hon bara träffat kort, då hon omplacerade ett av sina djur som hon skött om. Alla flickor och en del av deras nära från flickgruppen hade kommit. Sina nära vänner, Sahra, Lotta och Becca. Även Beccas lillasyster var där som en av Mis vänner genom sin sjukdom. André hade varit där, snyggt klädd i en svart kostym, svarta skor och en vit slips. Bredvid honom var Sahra hela tiden under begravningen. De andra vännerna gav henne anklagande blickar, som tycktes säga att hon borde backa lite.
Evy, Mi:s styvmamma hade ordnat det mesta, Sahra hade valt lite musik. Evy var rörd över att nästan hela kyrkan var full av människor. Även Mi:s lillebror Gustav hade kommit. Evys man var vid hennes sida, men han knäckt av allt det som skett att han var inte till någon större hjälp.
Efter själva begravningen samlade de som ville i församlingshemmets lokal. Mi:s favorit tårta serverades, den var gjord med mandelbotten, maräng och choklad. De som kände Mi, kände i och med tårtan hennes närvaro och alla log ett sorgset leende då de såg den speciella tårtan.
Forts.följer
