Ett livsöde
Jag är en 52 årig kvinna som heter Siv. Jag funderar en del om livet och vart det för oss. Jag ska nu berätta en del ur mitt liv, vad jag vill med detta är enbart att få berätta och kanske någon annan tänker till... men alla öden är ju olika.
Jag var i en långvarig relation med en man som jag verkligen älskade. Vi levde särbo pga olika personliga skäl som jag inte går in på här. Vi trivdes utmärkt tillsammans och jag jobbade ofta och mkt borta på annan ort. Men fördelen med ett särboliv tyckte vi att friheten var, om jag var trött och slut efter en vecka borta, kunde jag vara i min egen bubbla då jag kom hem, ta ett bad med ett glas rött och träffa min särbo utvilad och glad dagen efter.
Sen förändrades livet för min särbo. Hans tio år yngre kollega på jobbet skilde sig från sin man (som träffat någon yngre) och hon blev ensam med sina två barn. Min särbo kände för henne och började hjälpa henne de veckor jag var borta, med olika saker. Tex byta kontakter, dra sladdar, lyfta och bära saker som hon hade hjälpbehov med.
Kollegan är som ni förstår en hon och min särbo kände sig behövd och hjälpsam. Under en period av 6 månader förändrades han, vi pratade inte lika mkt och han drog ofta upp sin kollega och hur ex mannen hennes var osv.
Efter en av mina borta veckor då jag haft det ganska hektiskt hade vi inte hört av varandra så mkt via telefon som vi brukade. Detta var heller inget ovanligt i sig, men skillnaden var då jag kom hem. Vi pratade i telefon och han var lixom insluten och jag kände att det inte var som det brukade.
Jag frågade om ngt hänt under veckan, och han var väl lite svävande. Han berättade dock att han börjat en matlagningskurs... ok, det var väl kul? Jodå, det tyckte han oxå och började berätta med en iver som var ny. Och plötsligt slank det ur honom att även kollegan från jobbet gick kursen och under veckan hade de gjort matbackar till jobbet tillsammans! Jag kände olusten sprida sig längst ryggraden och sa lite lamt -matbackar? Ja, han hade varit hemma hos henne, hon hade behövt hjälp med ngn pryl och bjudit honom på middag, det ena hade tydligen lett till det andra, dvs matbackar.
Ytterligare några veckor gick och när jag nu var hemma, blev han rastlös i mitt sällskap. Till slut slank det ur honom att han nog hade känslor för sin kollega. Dom har varit kollegor i 15 år, och nu när hon blev "ledig" och dom umgicks hade varma känslor spirat och han erkände att han nog alltid tyckt att hon var speciell, även om han bedyrade att ingenting hade ju hänt...ännu. Han ville vara fri först, för att inte såra mig.
Jag kan bara säga att detta tog mig enormt hårt. Som tur var hade jag vänner omkring mig som stöttade och ett jobb att focusera på. Vi var ju särbo, så han packade mina saker som jag hade hos honom i en flyttlåda och en dag stod de bakom min dörr då jag kom hem.
Jag trodde avgrunden öppnat sig för mig, och under en lång tid var jag långt ner i skorna. Han stängde av mig helt, ville inte prata och svarade inte i telefon eller via mail. Men livet förändras och går vidare. Så småningom släppte jag taget och jag började dejta igen efter sådär två år, vilket var jobbigt på många sätt. Att dejta då man är äldre, har sina vanor och rutiner och en känsla av det totala sveket och ens tillit fått sig en rejäl törn.
Efter fem långa och ganska ensamma år träffade jag så en ny man. Under uppväxten och i min ungdom 18-30+ hade jag svårt med den sexuella biten och blommade upp sent, vilket var mitt ex förtjänst, dvs att jag blommade. Att så påbörja en ny relation med en större sexuell lust var både skrämmande och väldigt intressant.
Jag och min nya man kompletarade varandra utmärkt till en början, pratade mycket och vi landade i liknande värderingar. Vi var oxå särbo till att börja med, men min nye kärlek ville gärna vara sambo istället. Vi träffades när vi kunde i början, och jag tyckte att han var otroligt bra på alla sätt.
Så under en storhelg umgicks vi mer intensivt, då upptäckte jag att han gärna drack mer än vad jag själv skulle kalla "hälsosamt" Men han slog bort det, och förklarade att det var ju storhelg och vem tog skada? Det kanske inte föll honom in att jag tyckte det var lite för mkt och att jag kände mig lite olustig.
Strax innan denna storhelg hade vi tagit beslutet att jag skulle sälja min insatslägenhet och jag hade satt ut den på försäljning, pratat med föreningen och tagit beslutet om att flytta. Nu efter den helgen blev jag lite osäker, men hoppades att detta som hänt mer var en tillfällighet.
Ville ju så gärna att vi skulle fixa ett liv tillsammans. Ville heller inte vara en mes och dra mig ur för att detta hänt.
Jag fick lägenheten såld efter tre månader och flyttade in lagomt till att vi skulle ha semester ihop, knappt ett år hade nu passerat sen vi träffades förra sensommaren. Vi åkte ut och reste. Men det var inte alls som jag hade hoppats och förväntat mig. Vi bråkade mkt eller argumenterade väldigt mycket över hans drickande. Nu var det ju semester, vad gnällde jag nu över? Jag kände mig lurad, ångrade att allt gått så snabbt. Var besviken på mig själv att jag inte tagit min egen oro på allvar.
Två veckor borta landade vi så hemma igen. Eftersom jag flyttat till honom var det bara att ta sig i kragen och få livet att börja fungera. Tyvärr hade jag blivit varslad och pga ekonomi fick företaget jag jobbat åt säga upp tre av oss anställda. Jag var då en av dessa. Trots lång tid på arbetet, hjälpte detta inte. Vi tre som fick gå hade alla jobbat ungefär lika länge, och jag var sist anställd. Dåliga tider helt enkelt.
Så helt plötsligt vart jag så mellan jobb... som det då heter. I början oroade jag mig inte så mkt, men det blev värre. Trots lång tjänst, många erfarenheter så hjälpte inte detta. Det var bondstopp på arbetsmarknaden.
Eftersom han bodde en timmes bilfärd från "stan" kände jag mig väldigt isolerad. I början gick det ändå relativt bra med det mesta, men min sambos drickande blev mkt mer tydligt. Att prata om det, ens föra det på tal slutade alltid med bråk. Jag kände mig sviken, ledsen och väldigt ensam i relationen. Mina vänner tyckte att jag gjort fel val och borde lämna honom. Tanken slog mig, men å andra sidan visste jag att det var omöjligt. Jag var upp över öronen förälskad i honom.
Efter ungefär ett och ett halvt år tog sexet slut, bara dog ut. Han var inte intresserad sexuellt längre och menade att detta berodde på omställningen att vara sambo, gamla spöken i hans ryggsäck men mest på stressen han kände på jobbet. Detta var också ett argument han använde då helgen kom, att han drack för att kunna koppla av. Vi hamnade i obalans och det ena bråket avlöste det andra. Min längtan efter en god relation hade förvandlats till mer eller mindre en mardröm.
Nu sitter jag fortfarande i relationen, fem år efter att den startat. Med en sambo som ingen sexlust eller närhetstörst har, som inte vill söka någon hjälp för ämnet utan tror att detta ska lösa sig av sig själv? Trots att det är ganska lätt att kunna gå till en vårdcentral och få hjälp, kanske bli remitterad till en urilog.
En sambo med alkohol besvär, som inte mår speciellt bra allmänt.
Vem är då jag i allt detta?
Jag fick mig så småningom ett nytt jobb, nära där jag bor men med en helt annan inriktning. Så jag sitter iaf inte hemma på dagarna längre.
Obalansen i vårt liv är fortfarande kvar, men vi lever på en lånad plattform. Där pratar vi inte om ngt som berör våra djup, inget som får känslorna att svalla, ingenting av vikt som berör vårt inre kan avhandlas på denna plattform. Vi lever sida vid sida, ensammen på var sitt håll. Ingenting som egentligen skänker oss glädje. Är det detta mitt liv ska innehålla?
Vad är det för mening att bryta upp, försöka förändra när man stångar huvudet in i väggen av tystnad.
Jag tror att det är lätt, tom mycket lätt att utifrån hitta mängder av argument för hur och varför någon annan ska förändra sina liv. Sitter du själv i en perfekt relation och kan kasta första stenen? Iof tror jag ingen vill binda sig till någon annan om man från början hade ett facit i sin hand, detta får du leva med om du väljer den här personen.
På något sätt har jag förlikat mig med min livs situation, gett upp att finns en väg eller så har bara livsgnistan runnit ut. Mina vänner har liksom givit upp och även dessa lyser med sin frånvaro numera.
Mitt ex gifte sig med sin kollega och till mig sa han under tio års tid att giftemål inte var hans sätt att leva. Men det beror väl på, om vi träffar den rätte eller så kommer aldrig de rätta att hitta varandra, man lånar livet på obestämd tid.
Själv väntar jag väl på ett tecken som ska ruska om, ge mig synen åter...
Det är inte jag på bilden. Men vi är väldigt lika.
Kommentarer
Trackback
