Life bites 9
André befann sig i ett mörker, som för honom kändes både skönt och smärsamt. I hans omtöcknade hjärna kunde han inte utskilja vad som kändes bäst. Men långsamt vaknade han till och en sprängande huvudvärk välkomnade honom då han till slut slog upp ögonen. Efter ett ögonblick återkom minnet av det som nyss hänt.
Som ett knytnävslag i magen kom han ihåg Mi:s lilla kropp som mannen just satt en kniv i. Han kände hela kroppen rysa av obehag, han blev kall och han visste inte hur han skulle hantera det fruktansvärda som han sett. Mi:s ögon som mötte hans i ett ögonblick, när han i de vackra ögon hann se misstro innan dom sakta gled bort i dödsögonblicket. Hon måste trott att han var den som stack henne med kniven. Skulden överväldigade honom då han insåg att hans framfart antagligen fick mannen som stod vid hennes säng att sänka kniven så den trängde in i hennes kropp. Åh, Gud...han insåg att hennes ögon just berättat hur skyldig han var.
Paniken tog tag i hans medvetande och han visste inte vad han skulle ta sig till. Hans reaktion var att fly, men vart, vart flyr man sitt samvete och en sorg så överväldigande som denna. Han sjönk ihop och hans ben bar honom inte då han ställt sig upp från den säng han nyss låg i. Hans kropp sjönk ihop i en hög brevid sängen och tårarna började svida under hans ögonlock. Mi, den vackra flickan han trodde att han skulle hinna lära känna mer, flickan som fått hans hjärta att slå extra slag då han såg henne, flickan vars blyga uppsyn gjort honom till en beskyddare som just nu var skyldig till att hon dött i hans armar. salta tårar rann nu utför hans kinder, hans hjärta brast och han var oförmögen att vara i nuet utan hans tankar var hos Mi och han kunde inte sluta gråta.
Tompa som flytt platsen skyndade till Connys lägenhet i närheten. Han hade hastigt fått av sig rocken och slängt denna och Connys kniv vid akutintaget han passerade. Väl i Connys lägenhet började han att tänka. -varför kom mannen tillbaka, det brukade han alldrig göra? Mannen hade fått Tompa att sticka kniven i MI, insåg han plötsligt. Fan, han ville inte att Mi skulle dö, vad skulle han nu göra? Han rafsade åt sig sina kläder som fanns i Connys lägenhet, tittade sig vilt omkring och så började han torka av allt med en trasa, handtag, bänkar, bord, handfat mm för att avlägsna sitt boende och varande i lägenheten.
Han åkte därifrån, tog tunnelbanan och hoppade av vid en av stationerna. Där ringde han anonymt till polisen och berättade att Conny nog var den person som just varit med om ett knivdrama på sjukhuset. Polisen försökte ta så mkt uppgifter han kunde, men Tompa lämnade bara de uppgifter han tyckte behövdes för att Conny skulle få skulden för brottet.
Polisen var vid sjukhuset då de fick meddelandet från stationen ang Conny. Conny som satt med de andra två skötarna hade ingen aning om vad som skedde, allt var kaos på sjukhuset. André som vart nerslagen hade fått lägga sig i ett av rummen längre bort och läkarna pratade med polisen. En polisman utan uniform, kom fram till Conny och presenterade sig som kommisarie Engström. Han ville att Conny skulle följa med till ett angränsande rum. När dom kom in dit, fick han sätta sig vid ett bord och kommisarien satte sig mitt emot. -Conny, sa han (lät lite olycksbådande tyckte Conny) Vi har fått in ett tips att du blev sedd med en kniv och att du slängt en av dina rockar vid akuten. Polisen har hittat rocken och kniven där och dessa är skickade till lab för att kolla avtryck mm. -Är detta något du vill kommentera?
Connys ögon blev stora av förvåning och rädslan kom som ett tryck över hans bröstkorg, men förstod att detta såg inge vidare ut. -jag, ja, jag vet inte vad jag ska säga stammade han fram.
Komissarien började gå igenom Connys förehavande strax innan brottet skett. Conny som hade varit jättetrött denna kväll hade smitit iväg för att blunda 5 min, på ett av de ställen dit man kunde dra sig tillbaka då man jobbade natt. Ingen visste att han varit där, då det inte var tillåtet att sova redan vid 22 på kvällen. Conny anade däremot att Tompa antagligen visste detta, dom två hade suttit och druckit kaffe en timme före modet på Mi och Conny beklagade sig över sin konstiga trötthetskänsla.
Allt pekade nu på att Conny inte kunde styrka vart han varit eller med vem, och rocken var säkerligen hans då Tompa hade lånat en av hans rockar i förra veckan. Han rös där han satt, kunde inte få ordning på sina tankar och försökte i ett lamt försök att berätta om Tompa, men såg i komissariens ögon att denna inte trodde att ngn Tompa ens fanns.
Klockan närmade sig 23.30 och Conny fick åka med poliserna till häktet över natten. Även André fick lämna ett utlåtande, men i sitt tillstånd kunde han inte säga om han sett Conny där eller inte. Han fick åka hem.
Väl hemma kände sig André som en zombie. Han klädde sakta av sig kläderna och gjorde sina kvällsysslor. Han såg att telefonen blinkade på hallbordet, men orkade inte lyssna på meddelanden just nu. Han la sig i sängen, trodde att han skulle somna men inte. Hans tankar virvlade runt, till händelsen under kvällen och försökte se mannen framför sig, men det var för luddigt. Conny, skötaren som polisen trodde hade varit mannen med kniven. Han såg skötaren framför sig, för han hade pratat några gånger med honom. mannen som stått över Mi kunde ha varit Conny, längd, hårfärg och liknande kroppbyggnad, men ögonen...kunde verkligen Connys ögon förändras så totalt?
Sen återkom den förlamande känslan över bröstet, Mi... han fattade inte, död, nej det var inte möjligt. Det hade gått så fort, allt hade hänt på någon sekund. Mi, stackars, lilla Mi, det sista hon fick med sig var hans ögon och hon dog med misstro och att det var han som gjorde henne illa. Han började gråta igen, Mi, min flicka hur ska jag överleva tänkte han. efter någon timme försvann han in i drömmarnas osaliga värld, dom blev oroliga och han svettades och frös omvart annat...
Forts. följer
Som ett knytnävslag i magen kom han ihåg Mi:s lilla kropp som mannen just satt en kniv i. Han kände hela kroppen rysa av obehag, han blev kall och han visste inte hur han skulle hantera det fruktansvärda som han sett. Mi:s ögon som mötte hans i ett ögonblick, när han i de vackra ögon hann se misstro innan dom sakta gled bort i dödsögonblicket. Hon måste trott att han var den som stack henne med kniven. Skulden överväldigade honom då han insåg att hans framfart antagligen fick mannen som stod vid hennes säng att sänka kniven så den trängde in i hennes kropp. Åh, Gud...han insåg att hennes ögon just berättat hur skyldig han var.
Paniken tog tag i hans medvetande och han visste inte vad han skulle ta sig till. Hans reaktion var att fly, men vart, vart flyr man sitt samvete och en sorg så överväldigande som denna. Han sjönk ihop och hans ben bar honom inte då han ställt sig upp från den säng han nyss låg i. Hans kropp sjönk ihop i en hög brevid sängen och tårarna började svida under hans ögonlock. Mi, den vackra flickan han trodde att han skulle hinna lära känna mer, flickan som fått hans hjärta att slå extra slag då han såg henne, flickan vars blyga uppsyn gjort honom till en beskyddare som just nu var skyldig till att hon dött i hans armar. salta tårar rann nu utför hans kinder, hans hjärta brast och han var oförmögen att vara i nuet utan hans tankar var hos Mi och han kunde inte sluta gråta.
Tompa som flytt platsen skyndade till Connys lägenhet i närheten. Han hade hastigt fått av sig rocken och slängt denna och Connys kniv vid akutintaget han passerade. Väl i Connys lägenhet började han att tänka. -varför kom mannen tillbaka, det brukade han alldrig göra? Mannen hade fått Tompa att sticka kniven i MI, insåg han plötsligt. Fan, han ville inte att Mi skulle dö, vad skulle han nu göra? Han rafsade åt sig sina kläder som fanns i Connys lägenhet, tittade sig vilt omkring och så började han torka av allt med en trasa, handtag, bänkar, bord, handfat mm för att avlägsna sitt boende och varande i lägenheten.
Han åkte därifrån, tog tunnelbanan och hoppade av vid en av stationerna. Där ringde han anonymt till polisen och berättade att Conny nog var den person som just varit med om ett knivdrama på sjukhuset. Polisen försökte ta så mkt uppgifter han kunde, men Tompa lämnade bara de uppgifter han tyckte behövdes för att Conny skulle få skulden för brottet.
Polisen var vid sjukhuset då de fick meddelandet från stationen ang Conny. Conny som satt med de andra två skötarna hade ingen aning om vad som skedde, allt var kaos på sjukhuset. André som vart nerslagen hade fått lägga sig i ett av rummen längre bort och läkarna pratade med polisen. En polisman utan uniform, kom fram till Conny och presenterade sig som kommisarie Engström. Han ville att Conny skulle följa med till ett angränsande rum. När dom kom in dit, fick han sätta sig vid ett bord och kommisarien satte sig mitt emot. -Conny, sa han (lät lite olycksbådande tyckte Conny) Vi har fått in ett tips att du blev sedd med en kniv och att du slängt en av dina rockar vid akuten. Polisen har hittat rocken och kniven där och dessa är skickade till lab för att kolla avtryck mm. -Är detta något du vill kommentera?
Connys ögon blev stora av förvåning och rädslan kom som ett tryck över hans bröstkorg, men förstod att detta såg inge vidare ut. -jag, ja, jag vet inte vad jag ska säga stammade han fram.
Komissarien började gå igenom Connys förehavande strax innan brottet skett. Conny som hade varit jättetrött denna kväll hade smitit iväg för att blunda 5 min, på ett av de ställen dit man kunde dra sig tillbaka då man jobbade natt. Ingen visste att han varit där, då det inte var tillåtet att sova redan vid 22 på kvällen. Conny anade däremot att Tompa antagligen visste detta, dom två hade suttit och druckit kaffe en timme före modet på Mi och Conny beklagade sig över sin konstiga trötthetskänsla.
Allt pekade nu på att Conny inte kunde styrka vart han varit eller med vem, och rocken var säkerligen hans då Tompa hade lånat en av hans rockar i förra veckan. Han rös där han satt, kunde inte få ordning på sina tankar och försökte i ett lamt försök att berätta om Tompa, men såg i komissariens ögon att denna inte trodde att ngn Tompa ens fanns.
Klockan närmade sig 23.30 och Conny fick åka med poliserna till häktet över natten. Även André fick lämna ett utlåtande, men i sitt tillstånd kunde han inte säga om han sett Conny där eller inte. Han fick åka hem.
Väl hemma kände sig André som en zombie. Han klädde sakta av sig kläderna och gjorde sina kvällsysslor. Han såg att telefonen blinkade på hallbordet, men orkade inte lyssna på meddelanden just nu. Han la sig i sängen, trodde att han skulle somna men inte. Hans tankar virvlade runt, till händelsen under kvällen och försökte se mannen framför sig, men det var för luddigt. Conny, skötaren som polisen trodde hade varit mannen med kniven. Han såg skötaren framför sig, för han hade pratat några gånger med honom. mannen som stått över Mi kunde ha varit Conny, längd, hårfärg och liknande kroppbyggnad, men ögonen...kunde verkligen Connys ögon förändras så totalt?
Sen återkom den förlamande känslan över bröstet, Mi... han fattade inte, död, nej det var inte möjligt. Det hade gått så fort, allt hade hänt på någon sekund. Mi, stackars, lilla Mi, det sista hon fick med sig var hans ögon och hon dog med misstro och att det var han som gjorde henne illa. Han började gråta igen, Mi, min flicka hur ska jag överleva tänkte han. efter någon timme försvann han in i drömmarnas osaliga värld, dom blev oroliga och han svettades och frös omvart annat...
Forts. följer
Kommentarer
Trackback
