Life bites 2.
Novell forts.
Marieann eller Mi som hon heter är en rätt söt tjej. Hennes korpsvarta hår är långt och tjockt och oftast har hon det i en fläta hängandes på ryggen. Hennes ansikte är runt, ögonen inte så stora men mörka och pigga när hon är på ett av sina bättre humör och hon var 160 cm lång. Hon är inte trådsmal utan har former men har ingen övervikt. Hon har en ätstörning som även den härstammar från att de sällan hade mat hemma och när de hade mat gällde det att lagra. Hon hade vad läkaren kallade Uns, ätstörning utan närmare specifikation. Mi hade inte haft det så lätt att förklara sitt konstiga förhållningsätt till mat eller de många skärsår hon hade på sin kropp. Men barnläkaren hade varit duktig och förstod att Mi inte skulle berätta så mycket. Han hade då remitterat henne till en duktigt KBT doktor. Under tiden hon gått hos denna KBT doktor, mådde hon ganska ok. Hon mötte en å annan rädsla, sin ångest med sina svåra svarta demoner. Men hon gick där fortfarande i omgångar sedan hon var 14 år.
Hon insåg även att hon hade ett val, vilket "doc" hade gett henne som verktyg. Leva sitt liv eller bara finnas vid liv. Hon valde varje morgon att "idag ska jag leva" det fungerade ibland, men ibland hade redan natten satt punkt för nästkommande dag, då vaknade hon med ångesten bultande i sitt bröst, paniken i sitt sinne och det fanns inte en chans att välja. Då valde hon iaf, att slippa välja och ligga kvar i sängen tills demonerna släppt värsta taget om hennes själ. Då steg hon långsamt upp, för dessa dagar var energin på sparlåga och hon kände det som att hon levde i ultrarapid. Allt gick så otroligt sakta, muskler, leder, tankarna i hjärnan var tröga och hon kunde lixsom inte få igång kroppen.
Men med en mycket förstående chef och med hjälp av sin "doc" som förklarat för chefen att hon kunde få såna dagar, var hon inte rädd för att bli utan arbete. Hon var alltid dubbelt så effektiv dagarna efter en sån natt/morgon. Då var energierna överpeppade och allt gick oftast lätt och Mi kände sig nästan euroforisk i sin vardag.
Nu gick hon då och väntade på att hon inom en månad skulle fylla 20 år. Hennes umgänge var relativt stort, hon hade tre vänner som var henne allra närmast och sen flera vänner som fanns runtikring henne men inte tillhörde den allra närmaste kretsen. Mi:s vänner var Sahra, som gått i Mi:s klass sedan 3dje klass. Sahra var en blond lite mullig tjej, med ett hjärta lika stort som Norrland brukade dom säga som kände henne. Sahra var äldst av 4 syskon och med en mkt mild mamma som jobbade på Ica och en pappa som hade svårt att hålla sig borta från whiskyn. Han var resande försäljare och sålde visst dammsugare. Sahras syskon var alla bröder, och alla hade dom i olika stadier varit förälskad i Mi. Men det skrattade bara tjejjerna åt, och ingen av bröderna hade haft så mkt för sina svärmerier.
Vän nr 2 heter Becca och är en spinkig tjej med blont krulligt hår. Svårt att släppa in någon, men då hon väl accepterat en vän är det för livet. Becca har sina föräldrar skilda och en pappa som bor i Norge och en mamma som reser runt i närliggande kommuner och säljer smink till hemmafruar mfl. Becca har en lillasyster som lider av anorexia. Beccas mamma tycker att det är Beccas uppgift att hålla koll på systern då mamman reser. Becca mår inget vidare över ansvaret, men hon biter ihop och gör allt för att systern ska äta tillsammans med henne när deras mamma är borta. Becca och Mi träffades då Beccas syster var inlagd för sin anorexia och Becca var inlagd för magen, såren och depression. Dom hade känt varandra i 5 år nu. Becca var en söt tjej, men hennes vassa armbågar och hårt sminkade min kunde skrämma nästan vem som helst.
Mi:s tredje vän var Lotta. En normalbyggd tjej, brunt halvlångt hår och bruna ögon. Även hon med skilda föräldrar och även Lotta var fosterhemsplacerad då Lottas mamma i fyllan försökt mörda Lottas pappa som vid tillfället försökte vålta en av Lottas dåvarande vänner som var på besök. Den vännen pratade aldrig mer med Lotta efter händelsen, som givetvis blev polisanmäld och Lotta fick en fosterfamilj. Lottas familj var inte lika snäll som Mi:s var. Utan Lotta fick byta familj flera ggr. Men Lotta började högstadiet på Mi:s skola och under 8:an blev dom vänner när Lotta förstod att Mi, som såg så oskyldig ut hade ett djup och egna svåra upplevelser.
Mi var lite sen, hon skulle träffa sina vänner på det närliggande kaféet donuts under sin lunch, så hon halvsprang med kappan halvknäppt och hon hade inte tagit sig tid att knyta sina skor. Snörerna hängde och slängde kring hennes springande fötter. Rödblommig och anfådd kom hon fram. Hon tittade sig omkring och sökte efter vännernas bekanta ansikten. Men ingen var där? Hon kände étt sting av besvikelse, men satte sig vid deras vanliga bord. Kaféets kassöska vinkade ett hej åt henne och hon hejjade tillbaka. Hon, kassörskan som hette Berit och var runt 30 kom fram till henne.
-Hej, väntar du på de andra? Sa hon glatt när hon tittade ner på Mi.
Mi nickade och frågade -Kan jag få en kopp av erat goda huste? -visst svarade Berit och skyndade iväg för att fixa Te till Mi.
Då kom "HAN" in, honom som hon fick hicka av att bara se. Hon försökte sjunka ner i soffan, ville inte att han skulle se henne just nu, då kinderna blossade efter språngmatchen och håret nog slitigt sig från den annars så strama flätan. Hon såg honom titta sig omring, smygande tittade även hon och insåg till sin fasa att hon var den enda som satt ensam vid ett stort bord, det var ganska upptaget runtikring. Han gick fram till Berit och beställd ngt, tog sen sin kopp och en sån där punchrulle. Tittade igen och styrde stegen mot hennes bord. Paniken vällde upp inom henne, vad skulle hon göra, säga? Hon kände hur hon började tappa fotfästet och en ångest kramp som sakta började bubbla upp till ytan, överta hennes själ. Hon ville inte, hon kunde inte...
-Hej Mi, hörde hon kören av sina vänninors röst som just i samma ögonblick stormade in genom dörren. Tre välbekanta röster som genom ett mirakel räddade henne från en ångestattack mitt framför honom.
Hon tittade upp på dom, kunde inte riktigt få fram ett ljud och det var svårt att focusera. Hon log, och försiktigt tittade hon bakom vännerna och såg att han fått ett bord, då paret som satt snett bakom reste sig och gick samtidigt som hennes vänner kom. Hon tittade på honom, han var mellanblond, ett fint ansikte, lite skäggstubb och han var säkert 185-190 lång. Han bar en marinblå lång rock och han var det snyggaste Mi någonsin sett. Hans mörkblå ögon, som verkade melerade hade oftast en road glimt de få gångerna hon verkligen sett hans ansikte. Och under det sista året hade det varit ganska ofta han varit in på jobbet, då han hade affärer där.
Deras lilla firma skötte hans bokföring, då han tyckte siffror var det värsta han visste. Hans egna företag syslade visst med ngn typ av maskiner, men hon visste inte riktigt säkert. Hon vågade nämligen inte fråga någon om honom. Han hette André, hon brukade rimma på hans namn. André med det candré håret. Sen fnissade hon och försökte få ngt vettigt gjort.
Slut för idag
Marieann eller Mi som hon heter är en rätt söt tjej. Hennes korpsvarta hår är långt och tjockt och oftast har hon det i en fläta hängandes på ryggen. Hennes ansikte är runt, ögonen inte så stora men mörka och pigga när hon är på ett av sina bättre humör och hon var 160 cm lång. Hon är inte trådsmal utan har former men har ingen övervikt. Hon har en ätstörning som även den härstammar från att de sällan hade mat hemma och när de hade mat gällde det att lagra. Hon hade vad läkaren kallade Uns, ätstörning utan närmare specifikation. Mi hade inte haft det så lätt att förklara sitt konstiga förhållningsätt till mat eller de många skärsår hon hade på sin kropp. Men barnläkaren hade varit duktig och förstod att Mi inte skulle berätta så mycket. Han hade då remitterat henne till en duktigt KBT doktor. Under tiden hon gått hos denna KBT doktor, mådde hon ganska ok. Hon mötte en å annan rädsla, sin ångest med sina svåra svarta demoner. Men hon gick där fortfarande i omgångar sedan hon var 14 år.
Hon insåg även att hon hade ett val, vilket "doc" hade gett henne som verktyg. Leva sitt liv eller bara finnas vid liv. Hon valde varje morgon att "idag ska jag leva" det fungerade ibland, men ibland hade redan natten satt punkt för nästkommande dag, då vaknade hon med ångesten bultande i sitt bröst, paniken i sitt sinne och det fanns inte en chans att välja. Då valde hon iaf, att slippa välja och ligga kvar i sängen tills demonerna släppt värsta taget om hennes själ. Då steg hon långsamt upp, för dessa dagar var energin på sparlåga och hon kände det som att hon levde i ultrarapid. Allt gick så otroligt sakta, muskler, leder, tankarna i hjärnan var tröga och hon kunde lixsom inte få igång kroppen.
Men med en mycket förstående chef och med hjälp av sin "doc" som förklarat för chefen att hon kunde få såna dagar, var hon inte rädd för att bli utan arbete. Hon var alltid dubbelt så effektiv dagarna efter en sån natt/morgon. Då var energierna överpeppade och allt gick oftast lätt och Mi kände sig nästan euroforisk i sin vardag.
Nu gick hon då och väntade på att hon inom en månad skulle fylla 20 år. Hennes umgänge var relativt stort, hon hade tre vänner som var henne allra närmast och sen flera vänner som fanns runtikring henne men inte tillhörde den allra närmaste kretsen. Mi:s vänner var Sahra, som gått i Mi:s klass sedan 3dje klass. Sahra var en blond lite mullig tjej, med ett hjärta lika stort som Norrland brukade dom säga som kände henne. Sahra var äldst av 4 syskon och med en mkt mild mamma som jobbade på Ica och en pappa som hade svårt att hålla sig borta från whiskyn. Han var resande försäljare och sålde visst dammsugare. Sahras syskon var alla bröder, och alla hade dom i olika stadier varit förälskad i Mi. Men det skrattade bara tjejjerna åt, och ingen av bröderna hade haft så mkt för sina svärmerier.
Vän nr 2 heter Becca och är en spinkig tjej med blont krulligt hår. Svårt att släppa in någon, men då hon väl accepterat en vän är det för livet. Becca har sina föräldrar skilda och en pappa som bor i Norge och en mamma som reser runt i närliggande kommuner och säljer smink till hemmafruar mfl. Becca har en lillasyster som lider av anorexia. Beccas mamma tycker att det är Beccas uppgift att hålla koll på systern då mamman reser. Becca mår inget vidare över ansvaret, men hon biter ihop och gör allt för att systern ska äta tillsammans med henne när deras mamma är borta. Becca och Mi träffades då Beccas syster var inlagd för sin anorexia och Becca var inlagd för magen, såren och depression. Dom hade känt varandra i 5 år nu. Becca var en söt tjej, men hennes vassa armbågar och hårt sminkade min kunde skrämma nästan vem som helst.
Mi:s tredje vän var Lotta. En normalbyggd tjej, brunt halvlångt hår och bruna ögon. Även hon med skilda föräldrar och även Lotta var fosterhemsplacerad då Lottas mamma i fyllan försökt mörda Lottas pappa som vid tillfället försökte vålta en av Lottas dåvarande vänner som var på besök. Den vännen pratade aldrig mer med Lotta efter händelsen, som givetvis blev polisanmäld och Lotta fick en fosterfamilj. Lottas familj var inte lika snäll som Mi:s var. Utan Lotta fick byta familj flera ggr. Men Lotta började högstadiet på Mi:s skola och under 8:an blev dom vänner när Lotta förstod att Mi, som såg så oskyldig ut hade ett djup och egna svåra upplevelser.
Mi var lite sen, hon skulle träffa sina vänner på det närliggande kaféet donuts under sin lunch, så hon halvsprang med kappan halvknäppt och hon hade inte tagit sig tid att knyta sina skor. Snörerna hängde och slängde kring hennes springande fötter. Rödblommig och anfådd kom hon fram. Hon tittade sig omkring och sökte efter vännernas bekanta ansikten. Men ingen var där? Hon kände étt sting av besvikelse, men satte sig vid deras vanliga bord. Kaféets kassöska vinkade ett hej åt henne och hon hejjade tillbaka. Hon, kassörskan som hette Berit och var runt 30 kom fram till henne.
-Hej, väntar du på de andra? Sa hon glatt när hon tittade ner på Mi.
Mi nickade och frågade -Kan jag få en kopp av erat goda huste? -visst svarade Berit och skyndade iväg för att fixa Te till Mi.
Då kom "HAN" in, honom som hon fick hicka av att bara se. Hon försökte sjunka ner i soffan, ville inte att han skulle se henne just nu, då kinderna blossade efter språngmatchen och håret nog slitigt sig från den annars så strama flätan. Hon såg honom titta sig omring, smygande tittade även hon och insåg till sin fasa att hon var den enda som satt ensam vid ett stort bord, det var ganska upptaget runtikring. Han gick fram till Berit och beställd ngt, tog sen sin kopp och en sån där punchrulle. Tittade igen och styrde stegen mot hennes bord. Paniken vällde upp inom henne, vad skulle hon göra, säga? Hon kände hur hon började tappa fotfästet och en ångest kramp som sakta började bubbla upp till ytan, överta hennes själ. Hon ville inte, hon kunde inte...
-Hej Mi, hörde hon kören av sina vänninors röst som just i samma ögonblick stormade in genom dörren. Tre välbekanta röster som genom ett mirakel räddade henne från en ångestattack mitt framför honom.
Hon tittade upp på dom, kunde inte riktigt få fram ett ljud och det var svårt att focusera. Hon log, och försiktigt tittade hon bakom vännerna och såg att han fått ett bord, då paret som satt snett bakom reste sig och gick samtidigt som hennes vänner kom. Hon tittade på honom, han var mellanblond, ett fint ansikte, lite skäggstubb och han var säkert 185-190 lång. Han bar en marinblå lång rock och han var det snyggaste Mi någonsin sett. Hans mörkblå ögon, som verkade melerade hade oftast en road glimt de få gångerna hon verkligen sett hans ansikte. Och under det sista året hade det varit ganska ofta han varit in på jobbet, då han hade affärer där.
Deras lilla firma skötte hans bokföring, då han tyckte siffror var det värsta han visste. Hans egna företag syslade visst med ngn typ av maskiner, men hon visste inte riktigt säkert. Hon vågade nämligen inte fråga någon om honom. Han hette André, hon brukade rimma på hans namn. André med det candré håret. Sen fnissade hon och försökte få ngt vettigt gjort.
Slut för idag
Trackback
