Life Bites 4.
4:e kap
Efter Lunchen med sina vänner gick Mi tillbaka på jobbet. Hon hade mycket att fundera på, dom hade planerat fest och det var väl 20 vänner som skulle komma. Hon behövde göra en hel del praktiska saker inför detta, så hon satte sig och skrev allt på en lista.
Efter jobbet gick hon så med sakta steg hemåt, med ett huvud fullt av tankar. Dels på André som hon var säker på hade sett henne på kaféet och ändå styrt åt hennes håll. Var det pga bordet och de lediga platserna eller var det så att han kände igen henne? Han var så snygg, hon log med ansiktet och hela kroppen kändes glad.
-Oj, hon gick rätt in i personen som klev ut ur porten. Tittade upp och mötte Andrés ögon. Hon blev förvirrad, höll på att tappa balansen och han tog snabbt tag i henne så hon inte skulle falla.
-Men hej där, sa han leendes. Gjorde du dig illa?
-Nä, nejdå, skyndade hon sig att säga. Ställde sig en bit ifrån för att återfå balansen.
- Har du tid att följa med å äta en pizza med mig? Undrade han, då han inte var så förtjust i att äta ensam och gärna ville lära känna henne.
- Äta? Ja, jo svarade Mi som inte riktigt fattade att detta hände. Hennes hjärna gick snabbt igenom vad hon hade på sig under kappan, men insåg att han antagligen redan sett det vid Lunchen idag.
-Bra, sa André och tog henne under armen. De gick mot han bil, en mörkblå Volvo 360 och hon skönk ner i sätet. Visste inte riktigt vad hon skulle säga, så hon satt bara tyst och tittade på honom då han manövrerade ut bilen från parkeringen och snabbt styrde den ut i trafiken. Själv hade hon inte tagit körkort, dels för att hon kände sig osäker med snabba beslut och trafikens hets. Hon föredrog att gå, ta bussen och ibland cyklade hon sommartid. Han sa inte heller så mycket, men snart var dom då framme vid matstället och dom gick in. Satte sig vid ett hörnbord och gjorde sin beställning.
Hon funderade, vad i hela friden hon gjorde. Varför hade hon följt med honom? Men insåg att hennes inre var så inställd på att deras vägar skulle korsas, som dom nu bokstavligen hade gjort det ute på gatan. Att hon helt enkelt inte hade reflekterat över situationen utan ett ja var det enda tänkbara alternativet.
Samtalet började flyta på, han berättade lite om sig själv och att han sett henne på jobbet och var nyfiken på henne som kvinna. Hon berätta ytterst valda bitar om sig själv och erkände att hon sett honom på jobbet… men inte något mer. Snart hade de ätit upp, han betalade och han skjutsade henne hem till porten. När hon så tittade på klockan blev hon paff, dom hade varit tillsammans i över tre timmar och hon hade helt tappat koll på tiden. Hon rusade upp till sin våning, öppnade dörren och tog av sig kappan, slängde av sig skorna och dansade in i vardagsrummet. Hela kroppen pirrade, hon var glad och det kändes så rätt. Hon visste med varje fiber i kroppen att han var den rätta för henne. Hon log då hon slog numret, ett efter ett till sina tre väninnor. Hon berättade samma historia för de alla tre och dom skrattade med henne i telefonen då de hörde hor glad och strålande hon lät.
Så, nu var kärlekshistorien ett faktum. Mi och André lärde känna varnadra, dom gick ut på Lunch när de sammanföll att han var på hennes jobb och de var ut och åt middag då han kunde komma loss från sitt jobb. Efter två veckor, bestämde sig Mi att det var dags att bjuda hem honom på middag. Om en vecka var det hennes födelsedag, så det kändes bra att hon och André tog ett steg längre nu.
Men André hade svårt att komma från jobbet, då dom nu hade en stororder på gång och han bad henne så mycket om ursäkt och han lovade att kompensera henne så snart det blev lugnare.
Onsdag veckan innan födelsedagsfesten som skulle bli på Lördagen den 19 april hade Mi ett tandläkarbesök. Hon gillade inte tandläkarbesöken, för hon fick lätt ångest då hon låg i stolen med alla grejjer i mun som lät och fräste. Men hennes tandläkare var en försynt äldre herre som antagligen skulle gå i pension inom något år.
På onsdagen fick hon då lov att gå tidigare, så 14.30 klev hon in i väntrummet hos tandläkaren. Med en snabb blick såg hon att det satt 4 andra personer och väntade, men visste att det var flera tandläkare som jobbade här. Hon hängde av sig kappan och gick för att betala. Sen satte hon sig och började bläddra i en tidning. I ögonvrån såg hon att det var två kvinnor, en herre i 50 års åldern och en yngre man i hennes egen ålder som satt och väntade. Hon tittade inte alls på någon av dom men registrerade dom i ögonvrån bara. Sköterskan kom in, ropade upp hennes fulla namn, Marienn Rosén. Hon tittade upp och la ifrån sig tidningen och gick bakom sköterskan in i ett rum. Där var tandläkaren och han skrev något i sina papper. Tittade sen upp och hälsade glatt på henne.
Han tog på henne en pappershaklapp och så satte han igång.
Ute i väntrummet satt Thomas (Tompa) Svensson, den yngre killen Mi sett sitta därute. Han kände igen Mi på ett helt annat sätt. Dom hade gått i samma skola under mellanstadiet. Tompa var en kille som på skolan satte sig i respekt genom att slå ner sina kompisar. Han var skolans mobbare, och de flesta var väldigt rädda för honom. Mi som cyklade förbi hans hus varje morgon till skolan, tog alltid i extra då hon närmade sig. Såg han henne kastade han sten och glåpord efter henne och en gång då hon kom cyklande med två av sina vänner stoppade han dem. Han hade då en annan kompis med sig och de två tog tag i var sin flickas cykel och välde omkull dom, drog flickorna i håret och kastade sand i deras ansikten, spottade åt dom men flickorna försökte värja sig och en man som såg det kom till undsättning. Tompa skrek åt Mi att hon inte skulle komma undan, då han och kompisen gick därifrån.
Inget av detta såg Mi då hon sett honom i väntrummet, för hon kände inte alls igen ynglingen. Men Tompas ögon hade blivit svarta av hat då han såg Mi.
