Tusamheten
Livet kanske inte blev vad jag trodde det skulle utvecklas till.
Som ung läste jag gärna kärleksromaner och drömde om en själsfrände som skulle dela livet på lika villkor.
Jag hoppades att finna mannen som skulle vara intresserad av mitt liv, mina tankar och mina funderingar. Vilja dela mitt inre likaväl som jag önskade få dela min mans inre tankar och känsloliv - själen och vårt djup. Vänskapen som skulle vara av respekt för individen =) Den där meningsfullheten jag trodde fanns...men
Livet ville ngt annat. Klart jag inte ångrar mitt liv, vet väl inte om jag skulle gjort på så många andra sätt? Jag är den jag är och blivit den jag är utifrån de förutsättningar jag tagit vara på och de som jag har missat.
Jag är till exempel för rädd att misslyckas om jag skulle starta eget igen. Det är för mig ngt stort och som jag känner att jag behöver ngn som tror på mig och mina kunskaper, som stöttar mig då jag vacklar. Att stå ensam och köra det racet, vågar jag helt enkelt inte =/ iaf inte idag, å jag blir ju inte yngre.
Jag skulle önska mig ett hus, där jag kunde ha min verksamhet, där min son också kunde vara och utveckla sina intressen. För jag vill gärna stötta honom i hans idéer. Men nu bor vi ju med 26 mil mellan oss, men man vet aldrig vad som sker dock...så hoppet har väl inte helt flytt ut ur min kropp.
Att hoppas och tro att ngn annan ska uppfylla mina drömmar, menar jag inte. Jag tror inte jag kan lägga såna förväntningar på någon annans axlar. Jag hade bara såna önskningar eller drömmar, att jag trodde att det fanns en sån person som var lik mig, och som ville dela djupet inom oss. Men jag tror inte den mannen finns =)
Eller så fanns han en gång i tiden, men vi hann aldrig mötas då jag sällan haft tålamod att vänta tillräckligt länge. Jag har letat och sökt istället för att lugnt hoppas att ngn som skulle föra mig i rätt riktning skulle dyka upp.
kanske vi möts, men missat varandra? kanske det inte ens fanns/finns någon rätt person...bara en hel massa mänskliga möten för att forma oss till att bli det vi är?
Jag tror jag är en sökare, och det är svårt att bli ngt annat. Jag har svårt att vara där jag är just nu. Därför yogar och mediterar jag så jag inte ska mentalt fladdra för vinden hela tiden.
Jag kanske bara skulle vara här och nu och vara tacksam för alla det gåvor jag trots allt fått i detta liv.
Min älskade syster ryckts bort från detta liv i cancer och att min kära svägerska också fått lämna oss, måste jag trots allt se på det som finns kvar. Trots att jag saknar min syster jätte mycket, och då jag ofta önskade att jag kunde lyfta luren och fråga henne om råd men inte längre kan... måste jag ändå stanna kvar i nuet, vara tacksam för livets andra gåvor.
Min Mor är kvar i livet och trots sina 81 år är hon ganska pigg och klar, min son är frisk och har äntligen fått jobb (iaf ett år, men hoppas på längre anställning) min sons sambo går i skola. Men min systerdotter mår inget vidare, hon finns iaf här och jag älskar henne. Även om jag alltid känner att jag inte är tillräckligt närvarande, önskar jag kunde ge mer. Men har mina övriga syskon kvar i livet, även om vi är en brokig skala.
Har ett jobb, än så länge. Kan köpa julklappar till mina nära. Har en lite lokal där jag kan yoga och ge massage. Bor i ett fint hus i en lite kommun. Har en snäll sambo. Och två fina kissekatter.
Syskonbarn som även dom blivit stora och fått fina barn.
Jag är frisk, jag är oskadd och jag fungerar hyfsat som människa. Behöver inte svälta och har alla möjliga bekvämligheter i vårt fina hus.
Ja, så illa kan det väl inte vara. Så mina drömmar är och förblir drömmar från tiden då jag var yngre. Nu vet jag inte längre vad jag ska drömma om... kanske är alla uppfyllda, trots en viss tomhet i mitt sinne.
Män är en gåta, likadant tänker dom säkerligen om oss... om dom alls orkar tänka på sånt?
Idag är många så intresserade av sitt yttre jag, vi vill synas, vi vill höras och vi behöver passa in i olika mallar av det normala som vi vägrar befinna oss i. Så vi är extraordinära i vår strävan ifrån det normala som ingen egentligen får bryta emot. Det är lite udda i sig...tror jag.
Iaf vill vi klä oss snyggt i olika outfits, vi vill ha håret snyggt för att sticka ut, vi vill ha en make up för att se naturligt frächa ut... Och gud nåde den som inte rakar sig under armarna... suck!
Visst är det skönt att finna en mask att gömma sig under, en mask som inte skvallrar om våra känslor, som inte spricker i våran strävan av att vara perfekta. Vi vill skriva om våra fantastiska dagar i vårt liv, om fantastiska ögonblick i vår vardag, om våra styrkor men inte om våra svagheter.
Men baksidan av vår mask är att vi kanske bär på både skuld och rädsla.
Jag är rädd att inte räcka till. jag är livrädd att ligga sjuk och dö ensam och ångra att jag inte gjorde vad jag drömde om... men om jag inte kommer ngn vart med mina drömmar... vad gör jag då?
Kan man bryta mönster, eller blir man bara ensam kvar och ingen som saknar ens närvaro?
Mer Kärlek i varje steg – frid och tillit till ditt inre, till varandra ... <3
