EvasTexter

Mi som inte visste något om allt detta då polis och psykolog hade beslutat att flickan skulle isoleras efter attacken. Mi levde men i respirator, men detta visste endast Mi.s styvföräldrar. Men dom hade ändå fått ordna med begravning och allt det som hör till för att Mi där hon var skulle ha en chans att bli frisk och inte bli uppsökt av fler galningar.

 

Livet för hennes vänner och nära blev sitt vanliga igen. Hennes stymor Evy kom och besökte henne, men fick endast komma en gång i månaden och då vårdhemmet låg 18 mil bort, så blev det inte oftare. Mi var kvar i sin koma. Såret på magen hade läkt efter den stora opertion hon fick genomgå efter mordförsöket. Men det som oroade läkarna mest var Mi:s ovilja att återvända till livet.

 

Under första tiden hade psykologen velat att även André skulle få närvara och besöka henne, men då Mi vaknade precis då André stått med kniven i sin hand för att dra ut den ur hennes kropp, visste de inte hur detta påvekade Mi:s hjärna. Om hon trodde André var gärningsmannen skulle Andrés besök endast få henne bort från livet än tillbaka till livet.

 

Så André var i ovisshet om att Mi levde, trots koma och respirator så låg hon ju inte i den stängda kistan som begravdes. För honom var hon nu död, borta och han tröstade sig med hennes bästa väninna Sahra.

 

Men han var inte längre lika nöjd över den relationen men visste inte riktigt hur han skulle kunna avsluta med Sahra. Hon var fin på många sätt, men hennes omsorger började gå honom lite på nerverna och skyllde alltmer på jobbet som han ägnade mer tid åt nu när begravning och allt var lagt bakom honom.

 

Jenny som träffat Tompa skulle denna dag på anställningsinterjuv. Hon tittade sig i spegeln, såg en mager tjej och visste inte riktigt hur hon skulle lyckas göra ett gott intryck. Att gå till skolan hade bekymrat henne betydligt mindre, hon drog bara på sig ngt. Där skulle hjärnan prestera och då spelade inte det yttre så stor roll.

 

Hon bestämde sig så att kläderna inte skulle vara det en ev arbetsgivare skulle hakade upp sig på, så hon tog upp en av de nyinköpta koftorna i en marinblå färg som fick hennes ögon att lysa upp. Under den tog hon en vit t-shirt och drog på sig ännu ett nytt plagg, ett par mörkblå jeans. Hon hade verkligen mått dåligt då hon skulle köpa dessa. Dom var dyra och hon brukade sällan prova och fundera så mkt på byxor. Men en expedit hade envisas med att hjälpa henne och byxorna satt verkligen bra trots att hon inte hade så mkt att fylla dom med.

 

Hon hade trots den knapra ekonomin bestämt sig för att, ville någon anställa henne så måste hon se bra ut, iaf så pass att de vågade anställa henne. Hon visste att man kallade henne grå musen och plugghästen som inte syntes i skolan, men vid interjuven måste dom både se henne och avgöra om hon skulle vara anställningsbar på sjukhuset hon sökte jobb på. Så därför gjorde hon detta inköp, en investering för de interjuver hon kunde bli kallad till. 

 

Jenny hade duschat och klätt sig och hennes hår var borstat blankt. Ögonen såg pigga ut och hon kände sig för en gång skull ganska nöjd med sig själv. Det hade nog ändå varit tur att expediten propsat på att hjälpa henne, insåg hon då hon tittade på sig själv i spegeln.

 

Nu tog hon sin kappa och travade iväg för att hinna till bussen. Då hon hoppat på såg hon Tompa komma springande även han, just innan bussen stängde dörrarna. Han hoppade in och betalade. Han tittade sig omkring, och oskyldigt satte han sig några säten längre fram. Hon blev först glad att se honom, sen lite misstänksam... varför han åkte med denna buss så nära hennes hus. Hon visste inte om hon skulle gå fram, men hon satt kvar. Tompa visste precis vart hon satt eftersom han bevakat huset under flera veckors tid nu, så ville han inte förlora henne ur sikte. Därför fick han inprovisera, så han satte sig så hon såg honom. Men i bussens fönster kunde han ändå se henne, om och när hon skulle hoppa av. Han hade insett att hon sällan gick ut, oftast bara till biblioteket eller till affären en bit bort. Hon hade varit till stan och handlat kläder, vilket han visste.

 

Hon närmade sig sjukhuset och tryckte på stopp knappen i bussen som gav ifrån sig ett pling. Tompa rörde inte en min utan låtsades vara frånvarande då han sneglade på henne i bussfönstret. Hon reste sig upp och två andra ställde sig bakom henne. Hon klev av bussen och började gå, tittade hastigt in i bussen och såg att Tompa satt kvar. Då släppte misstänksamheten och ett leende spred sig över hennes läppar. Hon skyndade sig mot ingången och vände sig inte bakåt för att titta. Nu var hon fixerad vid sin intervjuv och glömde honom när hon öppnade sjukhusdörren.

 

Tompa väntade så länge han förmådde men precis innan dörren stängde slängde han fram foten och den for upp igen och han hoppade ut. Han höll avståndet och hon verkade inte ha sett hans manöver. Han gled iväg för att kunna ha sjukhusentrén under uppsikt, stannade till vid en kiosk och köpte en tidning, bläddrade fram annonser som sökte folk. Hittade en om städare till sjukhuset, tog upp sin mobil och slog nummret som angavs. En kvinna svarade och han sa att han sökte platsen som städare, där man körde en stor städmaskin. Hon ställde några frågor och undrade om han kunde komma in under dagen? Jodå, jag kan vara där om en stund svarade han, är i krokarna. Så då blev det bestämt, han skulle också på en anställningsintervjuv.

 

Jenny satte sig att vänta efter att receptionen tagit hennes namn. Nu kände hon sig nervös, fingrade på sina papper hon höll i handen, där betygen låg. Betygen visade på högsta poäng så de var hon inte nervös över, men självkänslan och självförtroendet var inte på topp.

 

Hon kallades in av en kvinna klädd i svart dräkt, som såg mkt strikt ut. Hon fick komma in på ett kontor med de sedvanliga bokhyllorna, fantasilösa gardinerna som även fanns i väntrummet, några fotografier på barn fanns på den vita väggen, en klocka som var en likadan som i alla andra rum och bakom skrivbordet reste sig en mindre man, mager och kanske 1.70 lång. Han hade ett tunt leende och var tunnhårig, klädd i kostym som var grå, men med en vit t-shirt under istället för en skjorta.

 

Han bad henne sitta och intervjun satte igång. Många frågor och ingen direkt svår fråga förrän fritiden kom på tal. Då svarade hon att hon tränade på gym och hade få men nära vänner, och att hon var ogift. Det var nästan sant... hon tränade inte på gym, snarare sprang hon en del och den träning hon gjorde var hemma vid dvd spelaren. Nära och få vänner var väl ganska sant, hon kände grannfrun men det var ju allt. få och nära, log hon inom sig.

 

Han såg vänlig ut i sina ögon och han hummade gillande över hennes betyg. Så reste han sig upp och sträckte fram sin hand, hon tog den. Den kändes varm, men lite klibbig. Han tackade henne och sa att dom skulle återkomma efter de andra intervjuverna dom hade inbokat. Hon tackade i sin tur och gick ut. Hjärtat slog nervöst, åh vad hon hoppades få jobbet som assisternade undersköterska till narkosavdelningen.

 

Hon gick till sjukhuskaféet och beställde en kaffe och en ostmacka, hon kom just på att hon inte åt ngt innan hon for. Valde så ett bord intill ett fönster.

-Nej men Hej, hörde hon snett ovanför sitt huvud. Hon tittade upp och återigen såg hon Tompa.

-Hej, svarade hon lite lamt.

-Får jag slå mig ner? Han bar oxå en kaffe och en stor räkmacka. Ställde sig mitt framför henne och tittade på den lediga stolen.

-Visst, visst, svarade hon och makade plats för hans bricka.

 

Hur kan han vara här, hennes tankar snurrade och hon vart lite illa till mods igen.

- Jag har sökt jobb, berättar han. Tittar på henne och inser att hon är riktigt fin idag. Det mörka håret som ramar in hennes lilla hjärtformade ansiktet, är välkammat och hon har en fin blå kofta som får hennes ögon att se ännu mer blå ut.

-Jaha, ja...Jag också svarar hon. Idag har han en skrövlig skjorta och jeans på sig, en jeansjacka hängade på armen och lite skäggstubb. Hon tittar in i hans ögon och idag tycker hon dom ser kalla ut.

- sökt jobb, menar jag, la hon så till.

-Ok, vad sökte du för ngt undrar han nyfiket, ler mot henne. Han märker att hon är avståndstagande, men det är typiskt tjejjer, dom vill hålla en på halster.

 

Hon berättar vad hon sökt och hur mkt hon hoppas få jobbet, han berättar att även han sökt som undersköterska/skötare men på en helt annan avd. Han vill inte att hon ska snoka. Dom pratar då de fikar och när hon är klar reser hon sig och börjar avsluta träffen... men Tompa vill inte avsluta ännu. -Men du, han lutar huvudet på sne, ser bedjande på henne... -kan vi inte ta en promenad och fortsätta prata, du är en så intressant tjej, brer han på.

Hon har inget mer att göra idag, möjligen biblioteket... så hon tackar ja.

 

Mi slår plötsligt upp sina ögon. Det är slangar överallt och hon känner sig som i en tub. Hennes ögon är ovana vid ljuset, så hon sluter dom igen. Öpnnar dom igen och försöker vänja sig vid att titta. Det väser och låter som en maskin brevid henne och hon rör försiktigt på fingrarna, ja hon kan rör sig. lyfter handen försiktigt uppåt för att kunna titta på den. Men sladdarna tar emot, så det går inte riktigt. Hon ser en röd knapp, hon provar trycka på den och då börjar den blinka. Inom några sekunder kommer två sköterskor in i rummet.

 

Den ena kommer fram till henne, och den andra vänder på klacken och rusar ut lika snabbt då hon sett att Mi är vaken. Den första ler vänligt mot henne, kollar maskinen intill henne och då kommer det in en man i vit rock, bakom honom sköterska nr 2. Han är en äldre herre och han tittar vänligt på henne med nötbruna ögon, grått hår som står på ända, som om han sovit och just klivit upp.

 

Tuben öppnas och han börjar undersöka henne, lyser i ögonen och känner och klämmer. frågar sen hur hon mår? -Bra, tror jag. svarar hon med en mkt tunn röst. Som hon inte använt på flera månader nu. Detta vet hon dock inte om, utan ber om ngt att dricka. sköterskan 1, som heter Lisa ger henne en röd vätska och hjälper henne att dricka ur sugröret. Känner vätskan rinna ner i hennes torra strupe. hon hostar till men fortsätter girigt att dricka.

 

Sen sluter hon ögonen och somnar om, utan en enda tanke i sitt huvud. Läkaren besluta att ta henne ur respiratorn, då hon så plötsligt vaknat upp. Hon flyttas, men inget som hon märker. Nu är hon i drömmarnas värld.

 

 

André kommer hem efter en lång dag på jobbet, låser upp och kliver in genom dörren. Sahra kommer emot honom och ler mjukt, försöker slå armarna om honom, men han gör en undvikande manöver så hon tappar nästan balansen och knuffar honom lätt i ryggen av den hastigt bortvända rörelsen. Hon återfår balansen, men känner sig aningen förvirrad av hans bryska sätt.

-Hur har din dag varit undrar hon så?

-ok, jag är trött! Svarar han aningen bryskt. Han känner sig snärjd och irriterad. Vill inte ha henne där, vill vara ensam för att slicka sina mentala sår.

-Jag har maten klar, hennes mjuka spinnande röst får honom enbart att känna sig hopplös och otacksam.

-ok, bra. Han vänder sig mot henne och ger henne ett hastigt leende i mungipan.

Hon känner av hans sinnesstämning och går före in i köket. Idag har hon lagat paj med sallad, då klockan redan hunnit en bit över 19.00.

Tyst plockar hon fram tallrikarna, besticken, glas och en karaff med vatten.

-Vill du kanske ha ett glas vin till?

Han nickar, vin kanske kan få honom i bättre stämning.

 

När de ätit under tystnad, dukar hon bort. Han släntrar iväg mot duchen och tar en het lång duch som han avslutar med iskallt vatten för att piggna till.

 

Han kommer ut med handuken om midjan, hon har klätt av sig och har endast hans skjorta på sig. Hon helt enkelt förför honom, sexet är som vanligt skönt och han känner sig avslappnad efteråt.

-Jag flyttar hem imorgon, säger hon plötsligt.

Han tittar på hennes rödrosiga ansikte och det blonda rufsiga håret. -Men, börjar han. Men hon stoppar honom genom att sätta ett finger på hans läppar. -Jo, jag märker att du vill och behöver vara själv, jag förstår det. Hennes röst är mjuk och förstående, inte arg eller bitter. Han ler lite -ja, kanske har du rätt. Allt har ju gått fort och jag vet inte om jag hunnit landa riktigt.

Hon nickar och det blonda håret lixsom dansar runt hennes ansikte.

Plötsligt dyker Mi:s ansikte upp framför hans ögon och han sluter dem, Mi min kära. Varför skulle du behöva dö?