EvasTexter

Mi vaknar efter en lång sömn. Hon tittar sig omkring, ett vitt rum, men en färggrann tavla som antagligen ska tolkas av betraktaren, utan ngt speciellt motiv. Hon tycker dock om färgerna så hon ligger och tittar på tavlan en lång stund. Hon andas mjukt och känner sig totalt avslappnad.

 

Hennes tankar börjar så att väckas till liv och hon börjar funderar på vart hon är. Varför ligger hon i detta rum, för det är då varken hemma eller hos Evy, hennes styvmor.

En stor blombukett står en bit bort som hon först inte lagt märke till, hon tittar på de vackra blommorna.

Är hon på sjukhus? hon försöker komma ihåg om ngt hänt, och varför hon skulle ligga där, men där finns inget minne. Kanske jag slagit i huvudet tänker hon då, när hon inga minnesbilder får fram.

 

Plötsligt öppnas dörren och in kliver Evy, som kikar bort mot sängen och då hon möter Mi:s blick tvärstannar hon, hennes leende verkar inte veta sina gränser, Evy lyser bokstavligen upp som en sol då hon skyndar fram till MI. Tar henne i sina armar och mumlar en bön till Gud och Mi känner hennes tårar mot sin axel och Evys kropp som är varm men verkar darra av rörelse.

 

Till slut släpper Evy taget, tittar på Mi och verkar lixom inte få nog. -Vad är det, varför är du rörd? undrar Mi, med sina svaga röst som inte vant sig vid talet ännu.

-Älskade flicka utbrister Evy, men börjar gråta igen, och mumlar älskade flicka gång på gång.

 

En läkare i vit rock dyker upp i dörröppning och kommer fram till sängen. Han lägger handen på Evys axel och säger med lugn röst.

-Hur är det, tror du jag kan få titta på Mi lite grann?

Då tittar Evy över axeln på honom och nickar samtidigt som hon flyttar sig en liten bit bort.

 

 

Han tittade Mi i ögonen och nickade samtidigt som han frågade - Hej, hur är det idag? med en mjuk och väldigt trygg röst.

Mi nickade omedvetet och svarade med sin tunna röst -Jag tror det är bra, varför ligger jag här? hennes ögon tittade frågande på honom. 

-Du blev attackerad och har legat i koma under en längre tid. Vi är väldigt glada över att du valde att komma tillbaka till oss, han nickade åt Evys håll och Mi tittade på sin styvmor. Hon förstod att Evy var glad och då log Mi emot henne. -Jag förstår det, Evy det är bra nu, jag är tillbaka sa Mi till sin Styvmor. Då kunde inte Evy hålla sig utan var tvungen att krama henne igen.

 

Läkaren sa -Vi träffas lite senare, så får du och Evy ta igen lite tid. Jag ser ju att du återhämtat dig och din röst fungerar. Allt annat kan vänta lite. Han vände på klacken och gick ut.

 

Evy hade redan tidigare haft ett möte med psykolog och läkarna hur dom skulle agera om Mi skulle vakna. Så Evy tittade på sin älskade dotter och satte sig igen på sängkanten.

-Vill du ha ngt vännen? hennes tårögda varma ögon tittade in i hennes och Mi skakade på huvud, men sa -Kanske lite vatten då.

Evy reste sig och hämtade ett glas med vatten. återvände till Mi och gav henne glaset, men hjälpte henne att drick då Mi;s muskler var svaga efter den långa koman.

 

-Nu måste du berätta vad som hänt, var är jag? undrar Mi.

-Åh min lilla ängel, du är på sjukhus, en privatklinik. Vi ville inte du skulle behöva ligga på ett vanligt sjukhus, då vi inte visste hur länge du skulle ligga i koma. Hon blinkade bort nya tårar då hon säger Koma, så Mi förstår att hon måste ha legat där ett tag.

-Först var du så ... ja, illa däran att man valde att lägga dig i en konstgjord koma, dvs läkarna sövde dig för att din kropp skulle återhämta sig.

-Jasså, men vad hände? Mi ser orolig ut, och undrar om någon del av hennes kropp fattas, men hon kan känna både händer och fötter, men tankarna börjar snurra.

 

Evy tittar på henne med en viss oro i sina ögon, men väljer att ändå avslöja lite som hon kommit överens med psykologen om. men hon känner sig rädd, vill inte att Mi ska försvinna in i sitt mörker igen.

Hon harklar sig och frågar försiktigt.

-Vad kommer du ihåg, vilka minnen får du upp om du tänker tillbaka?

 

Mi försöker tänka, men först är det svart. sen börjar lösa bilder på vännerna dyka upp, deras möte på fiket dom brukar träffas på under hennes lunch, men inget specifikt minne. Men så skiner hon upp.

-Evy, jag träffade en man. Hon tystnar, men Andrés ansikte dyker upp i hennes minne och ofrivilligt syns ett leende på hennes läppar. Men hur hon än försöker reda sina tankar har hon tappat hans namn.

-Men jag kan inte komma på vad han heter, fortsätter hon och Evy kan se hur hon försöker focusera sina tankar.

 

Evy vill gärna hjälpa henne, men hon vet att hon måste låta Mi ta sig tid att själv hitta i sina egna minnen.

-Jag tror att vi blev ett par, men det är kanske bara som jag önskade i mitt hjärta. Säger hon oförstående om sitt minne. Hon tittar frågande på Evy -Vet du något om honom?

Evy skruvar lite på sig. -Ja, min ängel, men läkarna vill att du ska komma på så mycket som möjligt själv, för att dina minnen ska återvända.

-Han finns väl? Mi tittade fortfarande på Evy, och då nickade hon till svar. Det räckte för Mi för tillfället, för just då kom en enorm trötthetskänsla över henne och hon kände sin ögonlock bli väldigt tunga.

Evy gav henne en liten kram, strök handen på hennes kind och sa åt henne att vila, men att hon stannade kvar tills hon vaknade igen. Då somnade Mi och hon kände sig trygg och glad över sitt minne av mannen utan namn.

 

 

Evy lämnade rummet och insåg att nu hade hon ännu en smärtfylld uppgift. Att meddela Mi;s vänner om att Mi fortfarande var i livet. Hur kommer dom att ta detta? En djup rynka i pannan formas, då hon bekymrat sakta går iväg till fiket för att ta en kopp kaffe och kanske ngt att äta.

 

 

Att Mi klarade sig från döden berodde på flera positiva faktorer. För det första var det enbart ett knivstick, kniven hade varit ren och trots det stora blodflödet hade man kunnat operera Mi omgående, vilket räddat hennes liv. Hon var även i ett drogat tillstånd så någon massiv chock blev det inte. Blödningen från lungan kunde sys över när skadan är perifer, s k triangulär avstejpling eller »wedge stapling«, utan att behöva ta hänsyn till exakt lunganatomi. Även Mi:s revben hade stoppat knivens framfart, men man hade opererat in dränering för att minska att blodet blev kvar i Mi:s kropp. Pga hennes medicin hade hon en nedsänkt medvetandegrad som gjorde att hon blev vit i ansiktet snabbt.

Därför trodde de runt i kring henne, som André att hon dog ögonblickligen. Men då han blev nedslagen och flyttad tog sjukhuset Mi till operationsalen omgående och hon genomgick sin operation.