Yoginiseva

Jag har inte längre ngt litet barn, men jobbar med små barn 1-2 år på heltid i min kommun.

Det slår mig att det är svårt att vara föräldrar idag, utifrån det jag hör och ser.

 

Nattsömn verkar vara ett problem.

Men jag tror att många "problem" kanske inte är så stora, även om det kan KÄNNAS enorma då man är mitt upp i det.

 

Om barnet ändrar beteende, titta då tillbaka på er vardag. Vad är det som ändrats i ert liv runt ikring barnet. Tex; väntar man syskon, så börjar man som föräldrar att ställa in sig på det nya lilla barnet som ska komma, eller nyss kommit, då har mkt runtikring barnet förändrats. Det äldre barnet känner även av er sinnestämning.

Och sinnestämningen kan vi inte förändra så mkt.

 

Men vad är det då det äldre barnet känner? Det är kanske så att barnet känner sig orolig pga er. Samt att ni blir orolig pga barnet förändras. Barnet känner att ngt är på väg att ske, eller nyss skett... Är jag viktig? kanske det undrar. Som föräldrar måste man vara medveten om att barnet som man redan har en bra relation med, kommer att kräva mer bekräftelse då oron sätter in för det nya. Balansen i barnets liv ändras, och familjen ska hantera det nya.

 

Kanske behöver man ändra i sovrutinerna, köpa ny säng, kanske ha barnet närmare sig så barnet känner sig säkrare, kanske måste man ta in en extra säng i barnets rum under en tid, om barnet sover i annat rum. Man kanske ska se över rutinerna, kanske lägga en annan tid? vänta en halvtimme - timme och försök igen om barnet protesterar högljutt. Barnet kanske inte kan berätta varför det känner sig oroligt, så då finns det inte mkt annat att göra än att skrika, gråta för att få uppmärksamhet.

 

Ska man då ge efter för gråt och trots? Det finns många vägar att gå, och jag tror att om man stannar upp och tillsammans med sin partner funderar över på vilket sätt man vill leva sina liv. Vad är viktigt och vart går gränserna. Det är bara ni själva i er familj som kan vara tydlig och vet hur ni vill ha er familj. Vilka gränser vill ni ha, vad bör ni hålla er till?

 

Det är kanske inte viktigt att alltid säga Nej? Välj striderna. Barn anpassar sig givetvis efter hur ni vill ha det.

 

Lätt för mig att påstå, kanske ni tycker? Men det är sant. Det är viktigt att veta vad man vill och hur man vill ha det för att nå dit. Tidsmässigt tar det troligen olika lång tid att nå sitt mål, men vet ni vad ni vill, då når ni dit.

 

Till att börja med kanske situationen känns skrämmande och ny, men prata om den tillsammans. Vad har skett, vad oroar er, har ngt hänt, ska ngt hända? Stötta varandra, avlös varandra. Se på er nya situation med ögon Före - nu- och vart ni vill-framåt.

 

Barn protesterar då det känner oro, känner er oro eller mkt runt i kring barnet som förändrats. Titta på ett vidare perspektiv, ge inte upp om ni har ett mål, strid åt samma håll, är ni eniga så inser barnet vart ni vill och om det blir klart och tydligt, brukar det inte ta så lång tid för barnet att acceptera det nya.

 

Men som föräldrar är ni tryggheten, det är ni som styr skutan. Om ni låter barnet ta över rodret då hamnar ni på djupt vatten och barnet vet inte vad som förväntas, då testas gränserna konstant och ju mer barnet får bestämma ju större blir problemen.

Som vuxen är det ert ansvar, men man får aldrig trycka ner sitt barn för den skull, eller stänga in sitt barn, straffa det, utan man gör det utifrån sunt förnuft och bra pedagogiska metoder.

 

Är du osäker på din föräldraroll, så gå en föräldrakurs, lär dig vad du behöver för att känna dig säker på din roll och vad som krävs.

 

Ett tips är att ha ett litet kitt med dryck och frukt med sig då man åker bil, eller andra transportmedel. Men försök att inte ha godis med till barnet för att det ska gå smidigare. Socker gör barnet mer aktivt och då är det svårt att vara stilla i en bil eller på affären. Hjärnan blir aktiverad och vill ha stimulans.

 

Vi äter ofta socker för att "må gott" men det ställer ofta bara till det.

 

 

Lycka till!

 

Du är den bästa för ditt barn, var lyhörd.

 

 

 

 

Mer Kärlek i varje steg – frid och tillit till ditt inre, till varandra ... <3