Yoginiseva

I drömmen hade mkt förändrats men jag kände igen viken väldigt väl i drömmen. 

Dock väckte drömmen ett minne jag har därifrån, min fasters stuga. 

Jag har aldrig varit ngt rebelliska barn utan ganska blyg och relativt tystlåten, men älskade då jag vid 10-11 års ålder fick låna den lilla båten helt själv och tränade att köra i viken. 

Min farbror jobbade denna sommarvecka och min faster ville inte vara ensam. Jag hade sommarlov så denna gång fick jag följa med. 

Detta minne har fastnat i mitt minne pga min upplevelse av det som hände en dag. Efter denna händelse fick jag aldrig följa med till stugan ensam med min faster igen. 

 

Vi var bjudna på fika hos deras vänner,(som jag varit hos förr och tyckte om) min faster körde inte bil så hon tyckte att vi skulle ta motorbåten då de bodde vid den lilla insjön. Med båt tog det ca 15-20 min att köra. Jag hade fått köra förut med min farbror, så kavat tyckte jag till min faster att vi absolut kunde ta båten. Och sagt och gjort gjorde vi det. Och jag fick köra. Min faster var lite orolig/nervöst lagd, men allt gick väldigt bra. Jag körde båten som min farbror lärt mig i mitten av sjön och vi närmar oss vännernas brygga. Att lägga till vid bryggan brukade inte vara svårt, men kom emot bryggan lite för snabbt. 

Min faster skulle ta emot och hon hade lagt ankaret i fören då vi skulle åka.

 

Pga det var lite för mkt fart på båten, snubblar hon över ankaret och blir både rädd och arg då hon där får ett sår på smalbenet, det gör givetvis ont och det blöder. 

Jag blir förskräckt och börjar fnissa av rädsla, dels för att det först ser galet ut men mest för att jag själv blir riktigt rädd. Jag kan inte kontrollera fnissande så jag fortsätter fnissa vägen upp från bryggan. Ni vet kanske den där känslan då chocken lixom tagit över och istället för att gråta fnissade jag. 

Detta gör ju min faster, som har ont i sitt ben väldigt arg. 

Så när vi kommer upp till vännerna berättar min faster om händelsen och hur illa hon tycker om mig och mitt uppförande, som hon inte kan låta bli att påtala flera ggr och får vännerna att titta på mig som att jag var lite galen.

 

Jag sitter på deras träsoffa och önskar jag kunde sjunka genom golvet. 

När de sen fikat och pratat i någon timme ska vi så hem. Min faster vägrar att åka mer båt och vännerna får skjutsa henne istället tillbaka till stugan. 

Skamset får jag då ensam ta båten och köra den tillbaka. 

På den här tiden fanns inte telefon i stugan. Hemma i stugan är min faster irriterad och sur. Och inför att min farbror ska komma dit efter jobbet tar hon en promenad för att möta honom. 

 

Jag är helt slut och ledsen över händelsen, och min faster ger mig jobb att skala potatis tills dom är tillbaka. 

Men då hon går iväg sätter jag mig i en solstol och av uppståndelsen av det som hände somnar jag där i stolen. 

 

Vaknar då de återvänder40- 45 min senare. Då har jag ju inte heller gjort det hon bad om så hon blir ännu argare, ber mig packa mina kläder och dagen efter får jag åka med min farbror tillbaka hem.

 

Efter denna händelse får jag aldrig mer följa med dom till stugan. 

Jag pratade givetvis med Mamma hemma och hon förstod precis allt som hänt och tröstade mig.  

Men sen blev det aldrig mer desamma. Jag blev utfryst av min faster och det blev min lillebror som alltid fick följa med dom till stugan på sommarlovet. Vi hade fått turas om tidigare, men tror min faster upplevde att jag var "elak". 

 

Jag saknade att vara där och att få köra båt. Men jag fick bara vara dit en gång till med mamma och lillebror en helg.

 

Sen blev vi ju äldre med andra intressen och min äldre syster hade fått barn. Då blev det de som blev gäster i den stugan. 

 

Nu drömde jag imorse, nästan 50 år efter denna händelse om just den stugan och händelsen vaknade till liv.

 

I drömmen hade jag med mig min katt, och denna hade fått en massor med fästingar kring nacken.

Jag åkte ut på den lilla viken, med en flytbrygga med katten och avlägsnade dessa hemska djur från dess kropp.

Drömmar är ju lite udda så plötsligt var vi lixom i vattnet jag och katten, men vi satt på ngt och var ute på det djupa.

Jag kände rädsla men ändå hanterbart. 

 

Såg den lilla stugan på avstånd, hur den nu var förfallen och stod där tyst och övergiven. En ny stuga var byggd, den stod till höger om den gamla när man titta in från den lilla sjön.

 

Både min farbror och faster har lämnat jorden. Vila i frid.

 

 

Var rädd om dig därute. 🥰👍🧡