Fet-mager =vad är rätt-fel?
Naturligtvis är det inte nyttigt att bli för mager ( Anorexia nervosa, Bullimi )Anorexi är en ätstörning som innebär att man bantar så kraftigt att man svälter sig själv. Man tycker att man är tjock och är mycket rädd för att gå upp i vikt. Anorexi är vanligast bland flickor i tonåren.
Varför skriver jag om detta idag? Jo, för att jag började tänka på det då jag skrev föregående inlägg, så nu fortsätter jag på en annan tråd helt enkelt.
En händelse som hänt. Vi sitter ett gäng kvinnor/kompisar och pratar om allt möjligt, livet, män, drömmar (å jag känner min mage kurra) Värdinnan har dukat upp ett bord med allt möjligt gott, kanelbullar, crisp kakor, nötter mm. (Jag har inte hunnit äta middag idag) vi kommer kort in på mat och vad som är gott å dyl.
Å när jag ska plocka av det som bjuds, känner jag att dom andra kanske tänker, - aha det är nog därför hon har blivit så mullig, då jag tar för mig av kanelbullen och lite nötter, visst skulle jag vilja ta en sån där smarrig choklad crisp kaka också, men jag vågar helt enkelt inte.
Jag skäms över att jag blivit mullig, och visst är jag överviktig just nu, har samlat på mig lite volanger både här å där. Men när jag nu sitter här hemma å skriver, hör jag hur löjligt det låter. Varför skall inte tjejer/kvinnor våga ta för sig av det som bjuds utan all denna skam över hur man ser ut, rädslan över vad de andra ska tycka och lägga värderingar i det?
Varför ska vi gå omkring och ha den här skammen inom oss. Kan vi inte älska oss själva som vi är? Eller sitter detta så djupt rotad i varenda kvinna sedan 1800 talet? Eller är det något nytt som kom då media spred ”ryktet” om att alla kvinnor/tjejer skall vara näst intill modell smala? Men om jag ställer en motfråga, varför ska vi vara så smala, är det inte vackert med kurvor?
Lita att ta i, och inte ett benrangel som inte har några former alls? Fast om jag skall vara ärlig så tycker jag inte ens kropps form spelar någon roll så länge man har hälsa eller? Jag tror inte heller man skall gå och drömma om en kropp en benstomme inte är bygd för eller? Jag äter nyttig mat, har påbörjat en månad med GI kost, men mest för att min mage är i olag. Klart jag blir glad om jag förlorar några kilo, men jag rör på mig, jag yogar varje dag och mediterar, men ändå finns rädslan att inte duga där hela tiden.
Duga för vem egentligen? Den enda jag ska kunna älska förutsättningslöst är ju mig själv. Men min ”värsta” fiende är min dåliga negativa skiva, som upprepande talar om att jag måste se ut på ett visst sätt för att duga. Det allra konstigaste är kanske att skivan aldrig är nöjd, oavsett om jag vägt 53 kg eller 76 kilo. Den omgivning som sen är hårdast att döma förutom mitt jag är mor, å syskon.
Vi har växt upp med att ska man vara ”fin” och duga, räknas helt enkelt då är man smal. Punkt. Men… Livet är inte smal eller tjock, det är en hel del händelser däremellan som påverkar våra kroppar. Mår jag inte bra, är arbetslös (ej nyttig för samhället) då reagerar min kropp att dra på sig extra kilo.
Ett mönster som suttit i sen ungdomen. Duger jag inte ute i samhället med den kompetens jag skaffat under livet, hur ska jag då kunna älska och tycka om mitt liv som arbetslös i en liten kommun där jag ingen känner. Visst, rädslan triggar och volangerna samlas. Vad tycker du om din kropps form? Är du nöjd? Om inte varför?
Här e några bilder.
Var rädd om er å älska dig själv lite extra.
Vad är rätt och vad är fel? Finns det eller kan vi vara precis som vi är? Eller är ett liv med svångremmen hårt åtragen livets väg? Några kommentarer?...
