Livskärlek

Kärlek är - När jag tittar mig i spegeln och får ett leende tillbaka.
Kärlek är - Då chanti slickar mina fingrar och vill vara mig nära
Kärlek är - Att få respekt av sina nära och kära
kärlek är - Då min son säger att han älskar mig, det är medicin mot trasiga sår i själen
Kärlek är - Då livet är som tyngst, att ha någon att prata med. Som får tillbaka leendet i min mungipa

Att välja kärlek är inte alltid helt lätt. Först måste vi hitta kärleken inom oss, till oss själva för att kunna älska någon annan. Att få barn är en stor känslomässig omställning, om man har svårt att älska. Mitt barn, min älskade son fick mitt känsloliv att vakna. Jag älskar honom, som den son han är. Han är min absoluta kärlek som fått mitt inre att förändras kärleksfullt, att inse mitt eget värde av mig för honom, när han var liten men även som förälder nu när han är vuxen. Om jag inte fått barn, vet jag inte hur min väg skulle sett ut.

Jag var redo att lämna livet och dess svårigheter innan min son kom till världen. Jag tyckte inte livet var en gåva, utan snarare en förbannelse. Många tragiska händelser uppspelades i mitt liv mellan småbarnsåren och fram till då jag fick mitt barn vid 24 års ålder. Många tråkiga händelser och många motgångar har även skett efter hans födelse, men min son har varit, utan att veta om det min livsankare. Jag hade inte orkat leva mitt tilltänkta liv utan min son.

Ibland hoppas jag och tror att livet ska falla på plats, men av olika anledningar rivs det upp och nya förändringar sker. Jag har blivit stark på många sätt men även väldigt skör av många känslomässiga besvikelser, många sår, respektlöshet, bakom ryggen spel och söndertrasad tillit.
Jag har på många sätt försökt stärka mig själv, bygga upp mitt inre med hjälp från olika håll och söker balansen i tex yogan. Men för vissa saker i ens liv kan man inte skydda sig ifrån, bara acceptera att så är det nu. Plocka upp spillrorna och försöka resa sig och gå vidare.

Kris och sorg är sådana saker man inte kan planera, inte skydda sig emot. Att känna sig i kaos, obalans är en hemsk känsla. Livets väg har lixom försvunnit under ens fötter, jag famlar och försöker hålla fast vid ngt, men vet att dunsen och fallet är ofrånkomligt och det kommer att göra jävligt ont.

Min vän E som jag pratade med igår frågade frågan: -vad vill du göra med ditt liv? Jag hade svårt att svara, ser inget ljus i tunneln som jag just nu befinner mig i. Jag vet att jag verkligen tycker om att jobba med barn, men att utbilda mig till förskollärare vid ålder av snart 50 är inte så lockande med tre-fyra års ytterligare studier. Jag vill även undervisa yoga, det jag brinner för och gärna i samband med barn... men, det är inte heller lätt. Om jag måste avsluta mitt nuvarande jobb, innan tiden gått ut har jag lixom ingen merit på området.

Jag inser dock att någon bra relationsmänniska är jag inte, och att leva ensam och utan kärlek är inte lätt. Men det är nog mitt öde, att vara ensam och finna mig vänner istället för kärlek. Jag tror inte längre på kärlek mellan två människor, det finns inga tydliga gränser på när man sviker, varför man sårar eller varför man behandlar saker/händelser på olika sätt som leder till besvikelser. Klart, vi är alla människor med fel och brister. Men det monogama är tydligen den svåraste biten. Att leva, respektera och bara älska en individ åt gången, det lär jag nog inte få uppleva, så då kan det lika gärna vara.

Önskar alla en trevlig valborgsmässoafton

Kram

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0