Rovdjur eller inte...
Det är bra om vi har en vargstam som är frisk och som kan producera nya små vargar. Dock finns det ett väldigt motstånd mot vargar, vi vill ha dom men inte så nära. Vi är rädd om husdjuren/hundar mm som blir attakerade.
Statistiskt vet vi dock att fler hundar blir dödade i trafiken än får sina liv tagna av rovdjuren i skogen. Jag tycker det är konstigt detta med vår syn på rovdjur, nu är jag ju generell och vill inte peka ut ngn grupp el dyl.
Men vi kan bege oss ut i skogen, provocera de vilda djuren vid ett möte, oavsett om det är älg, varg, lo, järv, björn el dyl och med hundens hjälp, eller annat stressa dessa djur i deras egen miljö och sen bli förvånade över att vi blir attakerade? En jägare kanske inte blir så förvånad, hoppas jag men många andra som vistas i skogen.
Om/när våra rovdjur även river, dödar vår "boskap" som fritt går lösa i deras miljö blir vi upprörda över att detta sker. Men för rovdjuren, de vilda djuren som är i skogen ser inte dom så stor skillnad på om människan råkar äga just detta djur som den ger sig på. Men gör dom det, ger sig på "våra" djur, då blir vi galna och hämdlystna och ska till varje pris döda detta monster, och påstår ofta att stammarna är för stora och okontrollerade som gett sig på "våra" tam (ich) djur.
Är det inte rätt naturligt om vi själva ska skaffa mat, ta det som är enklast? Så gör väl även djuren. Om det står tex en ren eller om det är en hjort framför sig då rovdjuret är hungrig, så står den ju inte där och kliar sig i huvudet och undrar om människan kanske äger en sån där eller inte. Eller... Tror ni att rovdjuren är så pass fundersam i sitt val av byte? Magen kurrar, ungarna i boet är hungriga och då ska djuret stå där och nonchalera det djur som står framför den, för att det kanske inte är tillåtet att äta just den sorten.
Hämtat från nätet;
Debatten kring vargens förekomst i Sverige är ju ett mycket laddat ämne. Det är få ämnen som skapar så heta diskussioner som när det tvistas om detta rovdjurs existens. Tidigare undersökningar angående attityder till varg i Sverige har studerat vilka attityder hela den svenska befolkningen har och sedan jämfört resultatet mellan människor i rovdjurslän och människor i län utan rovdjur.
Tidigare forskning kring människors acceptans och attityd till vargens förekomst har funnit två huvudsakliga ”åsiktsgrupper”. I den ena kategorin finner man gles-landsbygdsbefolkning, främst i rovdjurslän, som visat sig mest negativt inställda till vargens framväxt (Sandström & Ericsson 2009b, s. 9). I media representeras denna grupp inte sällan av jägare och boende som innehar tam- och boskapsdjur som utsätts eller riskerar att utsättas för vargattacker.
Den andra gruppen vilken delar mer positiva åsikter om vargens förekomst är människor som bor i städer.(Sandström & Ericsson 2009b, s. 9). Denna grupp beskrivs ofta som människor vilka lever långt från naturen och som därför saknar förståelse för hur vargen påvekar livssituationen för människorna på landsbygden (Linell & Bjerke 2003, s. 129).
Även om många är negativt inställda till rovdjuret anser majoriteten att de inte är rädda för varg, 42 % anser emellertid att de är rädda. Resultatet visar också att övervägande delen inte anser att vargförekomsten utgör något hinder för dem att utföra aktiviteter i området, 16 % anser dock att vargen utgör ett hinder. Nästan hälften av alla tillfrågade svarar att de inte vet om de skulle röra sig utomhus i samma utsträckning om det blev fler vargar i trakten. Det betyder att attityder/rädsla och acceptans kan omvärderas på grund av vilka erfarenheter som människor får över tid.
Utredning har studerat hur farlig vargen egentligen är för människan, särskilt i Europa. Resultatet visade att anledningen Sida | 18 till att människor utvecklat rädsla för varg grundar sig i de dödsfall av människor som orsakats av främst rabiessmittad varg. (Linell & Bjerke 2003, s. 108).
Vargen äter allt från stora klövdjur till mindre däggdjur, fåglar och bär. I Sverige är älg det dominerande bytesdjuret och bytesvalet bestäms av vad som finns tillgängligt. Efter älg kommer rådjur som är det viktigaste bytesdjuret och därefter andra klövdjur (SOU 2007:89, s.148).
Den skandinaviska vargen är vanligtvis skygg och möten mellan människa och varg är ganska ovanliga. Vargen har både skarp hörsel och ett gott luktsinne och undviker oftast kontakt med människor. Vill du undvika möten med varg kan du prata eller sjunga när du går i skogen.
Att få se en varg är ovanligt – även i ett vargrevir. Om du möter en varg och den blir medveten om dig ger sig vargen normalt av, oftast på ett närmast sävligt sätt.
Om vargen inte ger sig av och du upplever situationen som obehaglig ska du tänka på följande:
■ Gå sakta och ljudligt därifrån. Du kan sjunga, prata eller ropa högt.
■ Om vargen följer efter – stanna upp och verka stor och farlig genom att hålla armar och väskor eller dylikt i luften. Ta hellre ett par steg mot vargen än från den.
■ Om vargen mot all förmodan skulle angripa ska du slå och sparka så mycket du kan.
Närvaron av en hund kan få vargar att övervinna en del av sin skygghet för människor. I vissa fall kan de då komma bara någon meter ifrån en människa. Personer som har befunnit sig i denna situation har uppfattat det som om vargarna är så koncentrerade på hunden att de närmast ignorerar närvaron av en människa. Om du möter en varg då du är ute med din hund gäller detsamma som vid andra vargmöten. Om vargen mot förmodan skulle angripa ska du uppträda på samma sätt som om du mötte en stor lösspringande hund. Försök alltså inte att gå emellan utan släpp lös hunden och kasta något mot vargen.
