Yoginiseva

Ibland i livet blir saker tydligare än "vanligt" å då tänkte jag på detta med vikten av stöttning i sin omgivning när saker och ting sker.

Jag funderar och reflekterar över mycket som sker i mitt liv. Ibland kan nog omgivningen ge upp en djup suck och tycka att jag är den där besvärliga personen. Och kanske tycka att mitt jag blir för mycket emellanåt. Det får man tycka!

Att ha ett fungerande nätverk är en av de viktigaste saker som finns, och när det blir tungt märker man ju givetvis om man har ett eller inte.

Jag som har en son som behöver en del hjälp här i livet, behöver känna att människor omkring mig kan förstå, stötta och som kan hjälpa mig när behov finns. Om inte den/de kan hjälpa, vem kan då?

Är ensam stark? Självklart är man betydligt starkare om fler sluter upp vid ens sida… men om de inte gör det? Vart ska man då vända sig för hjälpen eller finna det stöd man kan behöva?

Jag utgår alltid från mig själv. Visst är det viktigt att kunna säga nej om det finns en anledning. Men om Nejet kommer oftare än Ja… vad kan det då betyda? Är det dags att se sig om efter andra människor som kan ge hjälp? Eller är man utlämnad åt enbart sig själv… återigen, ensam?

Emellanåt kan jag stöta på det där att känna mig otroligt ensam (vilket säkert många med mig gör)
Känslan att alltid måsta vara stark, vara den som ställer upp, för jag gör alltid mitt bästa att ge då jag kan.  Men vem ställer upp på mig? Kan jag känna när det är tungt. Det man ger ska man ju få mångfalt igen, och knappast kan man ju börja kräva tillbaka det man gett …  (det skulle ju inte kännas bra heller) Utan man väntar tålmodigt att en dag så ska det förhoppningsvis ske. Men ibland känns det verkligen som om att vore det inte dags nu, universum?

Att sen upptäcka att nära och kära är sjuka, gör inte heller livet lättare. Jag är givetvis inte något offer för det. Men det uppstår givetvis ett stresspåslag då ngt sådant händer. Jag oroar mig och hoppas att allt ska bli bra… men klumpen finns ju där.

Sen kan det kännas otroligt tungt när man vill få till en förändring, och man möts av en mur/vägg av ovilja. Samtidigt som man pratar upptäcker att det är inget gehör, man har stängt av och där pratar jag i tomma luften. Får på sin höjd ngt hummande eller plötsligt kan samtalet vara något helt annat!

Ibland kan det verkligen kännas som om man inte pratar alls, som om man bara står där och munnen rör sig utan att några ord når över ens läppar. När jag möter en blick/blickar som undrar vad tusan det är frågan om? Då känns det verkligen som om jag ville sjunka igenom golvet och aldrig ha varit där.

Och ibland när jag verkligen vill säga något viktigt och meningsfullt, då kan det vara som om orden tar en annan väg, når inte ut eller helt plötsligt kommer de ut i en annan främmande form. Jag kan känna hur jag tappar bort tråden och helt plötsligt blir det viktiga halvdant och det känns svårt att rädda vikten av budskapet.

Ja, jag vet inte om detta är ngt vettigt att läsa, behövde skriva av mig lite av de frustrerande, lite ledsna tankar och funderingar som trängdes inuti huvudet.


Kärlek i varje steg – frid och tillit till ditt inre, kram