Yoginiseva

Min syster har lungcancer! Ordet och känslan mer eller mindre ekar inne i huvudet, ändå har jag svårt att ta in detta hemska. Man tror att man (jag + familj, vänner) är lixom odödliga, å plötsligt får man detta hemska, hemska ofattbara beskedet att sin älskade storasyster, min syster… har fått lungcancer. Kan jag ta in detta, kan jag förstå detta, vill jag förstå. NEJ! Jag vill att min syster ska bli gammal och vi ska gunga gungstolen tillsammans på äldre dagar… HON min älskade storasyster som jag älskar så.

Men så bryskt, så svårt att ta in…

Min älskade systers dotter (systerdotter) skickade ett sms… Visar att sjukvården skickat svar på senaste röntgen… Att dom skickar ut sånt till någon som är så dålig och sjuk, varför väntar man inte så en läkare kan ge besked och personen kanske har stöd av familjen… inte ett brev, vilket som helst som dimper ner i brevlådan.

Cancern har spridit sig till revbenen!! Fy fan… Hur tar man ett sådant besked, hemma i morgonrocken, inte ont anande varför man har så j:a ont, och ensam, totalt ensam utan skyddsnät, ska hon läsa ett sådant besked. Är inte sjukvården fantastisk???? (ironi) Hoppet känns blekt och verkligheten rusar in genom brevets rader och tar stryptag om min systers nakna hals. Ensam tar hon detta, vill inte vara till besvär, vill krypa ihop och likt ett skadeskjutet djur slickar hon så såren, helst ensam.

I en stor familj som vår, har vi alla gömt våra känslor inom oss. Vissa av oss har insett att vi är inte ensam, vi behöver varandra. Men i svåra stunder kanske ens enda försvar är att grotta ner sig och gömma sig för omvärden och den hemska ondska som cancer innebär.

Visst, om jag tänker efter, så är det många runtomkring som får cancer idag… Men varför måste detta hemska hända just min älskade storasyster?

Livet kommer aldrig att bli desamma igen.Var tredje svensk får någon gång i livet någon form av denna sjukdom. Var tionde minut drabbas någon i vårt land. Det är helt ofattbart.

Känner sorgens tunga ok på bröstkorgen likt ett skruvstäd. Vi är mitt i detta nu, och det finns inte ännu på min karta att jag kanske förlorar min syster... vad gör jag då?

Kan man förbereda sig på ngt sådant?

Ändå, människor fortsätter att röka och ingen tror det ska drabba just dom. Försvaren kring detta beroende är enormt. Tills den dag man sitter där hos doktorn och får ett besked som heter lungcancer, som kanske redan är i ett stadium som min systers, och min svärmor och inget går egentligen att göra. Den dödliga sjukdomen har tagit ett grepp om din lunga.

Varför fortsätter vi förgifta oss?

Otroligt.

En bild från 1977 på min kära syster.