Normalt...eller mindre kaos
Har läst en mkt bra bok, läste ut den för några dagar sen men den väckte tankar och jag ska dela med mig av några =) Detta med normalt, dvs ordet normalt... är ju en fingervisning på ngt mellanting mellan kaos och överdrivet...eller?
Iaf, så ska vi ju sträva efter att vara så normala som möjligt här i värden. Men ingen är ju där. Vi strävar dock efter normaliteten, vad det nu är?
Vi ser filmer, med lyckliga slut vilket vi tycker om. Så det är ju normalt, att tycka om lyckliga slut. Men i verkliga livet, finns det några lyckliga liv, överhuvudtaget? Visst, jag tycker att många kan verka lyckliga, en stund. Men med vardag, jobb, relationer till andra människor, så verkar inte lyckan vara så långvarig.
Vi letar efter balans i tillvaron, ändå lämnar vi bort våra barn för att kunna arbeta. Vi lever med en ständig stress att hinna med allt, hinna förverkliga oss själva, hinna ha familj, hinna med att träna, hinna med våra hobbys, vänner, föräldrar och allt det där andra i vardagen. Varför skaffar vi barn? Själv kände jag mest då jag var småbarnsförälder att jag inte ville gå till skolan/jobbet och lämna honom, gick med ständigt dåligt samvete över att inte få tillbringa min tid med mitt barn. Jag är nog iaf en av de mammor som försökt klara vardagen trots att det ekonomisk inte var en dans på rosor, som singel mamma. Men för mig var kvalitetstiden med mitt barn det jag värdesatte och jag valde att arbeta deltid under hans uppväxt.
Jag kan tycka att samhället missar poängen med att vi ska föda barn och befolka värden, om vi ändå ska låta andra ta hand om vår avklomma. Vem tar bäst hand om sitt barn? Troligen en frisk och sund förälder. Men då är jag tillbaka till detta med normalt. Vi kommer ju alla ifrån föregående generation, och den har gett oss förutsättningar för att leva livet vi fått.
Vuxna människor som bär på det inre sårade barnet, har ofta blivit hindrade i sin naturliga utveckling. De har fått lov att anpassa sig i en dysfunktionell familj med t ex droger, (alkohol mfl.) psykisk sjukdom, religon som gått över styr eller annan typ av beroende som gör att familjen inte fungerar som den borde. Detta skapar ofta problem i vuxenlivet vad gäller gränssättning, överdrivet ansvar och svårigheter att skapa ett lyckligt och värdigt liv.
Men alla har vi mer eller mindre en dysfunktionell familj om man tittar på statestiken. Det är naturligtvis inte heller alla familjer som blir sedda som dysfunktionell för det kan ju ligga en ytterligare generaton bakåt i tiden. Det finns knappast någon familj som inte har ett arv med någonting som påverkar vårt liv.
Det (dysfunktionen) kan liknas vid ett slags handikapp som barnen bär med sig då de ofta kan få det svårt att förstå människor med ett mer sundare fungerande känsloliv. De barn som har vuxit upp i en något så när harmonisk familj förstår ofta inte heller de disharmoniska. Det blir alltså som om de här personerna kommer från två olika världar.
Kanske bär de även bilden av att ha vuxit upp i en s.k normal familj, att det bara varit lite problem emellanåt, för det är ju svårt att veta när man vuxit upp i det och har familjen som enda riktmärket för vad som är det rätta. Man kanske inte förstår det förrän man är vuxen och inser ett å annat.
Även om barndomen är en ganska kort del av hela vårt liv, så är de i den vi lär oss de grundläggande förhållningssätten till världen och andra människor. Barnen återskapar som vuxna de mönster de har lärt in som barn. Ju mer dysfunktionella dessa mönster är, ju mer ”handikappad” man är då man inte kunnat spegla sina känslor i sina föräldrar eller den omgivning man vuxit upp i. Man har redan som liten fått en ryggsäck som man inte vet hur man ska handskas med. Man försöker "överleva" och anpassar sig för att på något sätt få sina grundläggande behov tillgodosedda.
När man som vuxen sen söker relationer till en partner har man allt detta redan med sig i bagaget. Det kan ta lång tid att hitta sitt jag, det verkliga jaget bakom det falska anpassningsbara jaget man skapat som liten.
Många tror att man är i sitt "jag" då man inte har en aning om att man kan ha ett falskt jag. Det låter underligt om det är första ggn du stöter på detta, men med tiden inser man, iaf jag att det falska jaget har tagit en enorm kraft och tryckt ner mina möjligheter att nå mitt sanna jag. Jag är tacksam att jag nu vet om det och kan jobba med att hitta mitt inre jag. Tycker du som läser mina rader att nu håller hon på att spåra ur alldeles, så får du givetvis tycka och tro precis vad du vill. kanske kan jag väcka en tanke hos dig, om inte...så är det så.
Dysfunktionella relationer är nästan som giftormar, hanterliga till en början, då de är små och du har kontroll men dödliga i slutändan.
Ibland är det så att vi möter en person som vi vet kommer att göra oss illa, vi känner det på oss, signalerna din magkänsla säger så - men ändå så har vi fått en relation till den här personen.
Har du någon gång varit så attraherad att du lät dig styras av de starka känslorna och inte kunde avbryta relationen fast du visste att du borde - och blev skadad. För det här ”kärleks”giftet bedövar tillfälligt den känslomässiga hungern, du inbillar dig att just den här personen är din själsfrände. Men det kanske enbart beror på att ni delar ett liknande mönster från barndomen, och det känns tryggt och bekant. Så trots signalerna att relationen kan vara skadlig för dig, ger du dig hän och låter det rosa förälskelseruset omge dig för en tid.
om vi tar oss ur den skadliga relationen och vi inte tittar in i oss själva, upprepar vi mönstret om och om igen. Får vi som människa förändras? eller vill vi vara som vi är, regida och utan möjlighet att förändra oss själva? Är vi rädda för förändring, blir vi skadade av att förändra oss eller ger förändringen oss utrymme att öppna nya dörrar och finna andra relationer där vi inte behöver finna oss själva i någon annan. En häsosam relation är att först hitta den i oss själva, sitt eget jag. När jag hittat mig själv kommer jag vara mer mottaglig att finna en partner som är i balans, om jag själv befinner mig där.
Dock finns det mängder av fallgropar, så det är ju inte helt lätt att finna sig själv, älska sig själv precis som jag är... ingen är perfekt, det är bara att se på alla vackra filmstjärnor, vad måste dom inte göra för att vara vackra? Får dom leva ett lyckligt liv, bara för att utsidan är fin att titta på? Jag tror inte det finns en enda människa som jag kan kalla "normal" för det normala är vår olikhet, att vi är skapta till olika personer, med olika värderingar, olika kroppar och olika tankesätt. Vi dras till olika saker och jag tror de flesta letar någonstans efter lite andlighet för genom den, kanske vi kan titta inåt istället för utåt.
När vi pratar om förändringar, tänker man oftast på stora dramatiska sådana men det kan mycket väl räcka med de små förändringarna för att du ska märka och känna skillnaden.
Och om du tex önskar dig en partner/ en ny relation, gör ett collage över de saker du värderar mest i livet så har universum lättare att skicka den rätte i din väg. =)
Dagens tänkvärda, från filmem Harry Potter
"Happiness can be found, even in the darkest of times, if one only remembers to turn on the light." - Dumbledore
Ljus, värme, kram & Tjingeling
