I mörker
En person har suttit anhållen misstänkt för djurplågeri. Under tiden dödades ännu en katt - men den person som varit anhållen är ändå inte helt avskriven som misstänkt. UR GT/EXPRESSEN Tisdag 9 april 2013
Varför ger man sig på oskyldiga? De som inte kan göra motstånd och försvara sig?
”Det är ett privilegium att inte känna hat”, skrev Nina Björk i entext.
Jag funderar på det här om hat. Hat. När kände jag senast hat? Jag gräver i minnet. Visst några orättvisor dyker upp, som bränner till och får mig att känna ilska. Men hat, jo, kanske mot själva hatet som sprider sig runt omkring oss. Människor som tydligen kan ge sig på andra, de oskyldiga och för att de brinner upp av hatets brännande mörker som de bär på.
En del är hatisk mot folkgrupper, mot våra vilda djur, olika syn på samhället, hatisk mot motståndarlaget i hockey turneringen, mot fel färg på hyn, fel språk, fel religion och så en oskyldig katt som får offra livet för någon med hat i sitt blod.
Var kommer allt detta hat ifrån? Har vi inte tillräckligt med kärlek i oss för att övervinna de hemska känslor som hat, som förgör oss och förstör vår själ och som gör oss onda, empatifattiga. Var är kärleken till vår nästa?
Jag blir ledsen och olycklig över detta hat som sprider sig i samhället. Får det att rysa längst ryggraden. Vart har respekten för livet tagit vägen, kärleken? vad händer?
I dag var jag tvungen att skriva ett brev. Därför att jag orkar inte sitta passiv och se hur människor låter sina husdjur, sina jakthundar sitta i sin bur, skälla och yla efter någon form av uppmärksamhet som ägarna fullständigt skiter i. Hur kan man ha denna insnöade syn på djur, att dom ska sitta inburade 24-timmar om dygnet, utan chans att få ut och röra på sig. Och sen under hösten, då ska de prestera för att överhuvudtaget få vara ute i skogen.
Inom jordbruksverket: Hundar är flockdjur. De mår inte bra om de är ensamma utan behöver träffa både människor och andra djur. Det är särskilt viktigt att de får träffa människor flera timmar om dagen och att de aktiveras. Det är inte bra för hunden att vara ensam under en hel dag och inte bli rastad eller på annat sätt aktiverad förrän fram mot kvällen. Hundar som permanent vistas i hundgård ska rastas på annan plats för att de ska få komma utanför hundgården åtminstone en gång per dag. Jag kan säga att det finns gott om hundar i hundgårdar som aldrig får gå utanför sin hundgård på flera dagar.
Så, för att vara sann mot mig själv skrev jag detta brev och hoppas att någon vettig person läser det och gör något åt det. Det är inte hundarnas fel, det är ägarna som inte borde få ha rätten att äga en hund. Jag borde skrivit brevet för länge sedan, men idag rann det över. Stackars djur, säger jag bara.
Jag tänker på nyckeln till buddhismens så kallade ”fyra ädla sanningar”: lidandet, lidandet är egentligen ett otillräckligt ord. Egentligen är det ett gammalt indiskt ord, dukkha, som på svenska ofta översätts till lidande. Det betyder också otillfredsställelse. Tänk dig tillståndet mellan att vara otillfredsställd och att lida – där har du dukkha. Dessa djur i bur lider, vem tar ansvar för det?
Tar vi inte hand om varandra kommer vi heller aldrig kunna uppleva helhet. Istället blir vi fast i oss själva, fast i vårt eget lidande. och missar att sträcka ut en hjälpande hand, för vi är fast i rädslan. Att sätta sig upp emot något vi finner fel, tänk om någon då tycker illa om mig?
Medlidande. Kärleken till andra. Det som påminner oss om att du/vi inte lider ensam, inte ensam längtar bort och drömmer om ett liv där du inte bara är en cell, utan faktiskt en kropp.
Om vi alla är samma, en del av samma – hur kan man då hata, vart ska man rikta ilskan? Istället rinner den förhoppningsvis bort, som vatten på en presenning, som snön som smälter på mitt tak en solig vinterdag...
Tänker man så är det svårt att känna hat. För det är dåligt att hata, vi mår dåligt av känslan. Men bristen på medlidande är kanske värre?
