Perfekt stapplande...

Jag försöker, kämpar hela dagarna efter "något". Att nå fram, kunna leverera, kanske entusiasmera... bli bättre eller bara mer kompetent. Men hela tiden har jag känslan av otillräcklighet, att jag inte gör nog, att jag inte gör någon skillnad, inte kan tillräckligt mycket. eller att jag aldrig når det mål jag vill uppnå.
 
Undrar hur det är att vara perfekt? Och då menar jag inte att man behöver vara fullkomlig inom allt, utan att bara verkligen känna inifrån och ut att jag kan!, jag är duger! och jag skulle inte vilja ändra någonting! Men så känns det alltför sällan. Den där känslan att nu går allt så bra, nu flyter det och jag älskar mig själv utan några förändringar. Undrar om det finns människor som känner så hela tiden?
 
Visst finns det stunder då jag kan känna mig topp, som de flesta andra och leverera idéer och vara rätt så ok. Såna stunder då jag kan vara inne i ett s.k flow, och allt känns som om jag då är på rätt väg.
 
Men som det flesta andra tingen i livet, ska det vara en balans. Och just nu är jag ur balans.
Just nu känner jag mig låg och nere, då jag inte får syssla med det jag utbildat mig inom under fyra års tid, hälsa och yoga. Ett bakslag är att hälsan försvann från jobbet, men det kan ju bero på att jag inte ska bli kvar, jag kanske ska någon annanstans?
 
Yogan ger mig vägledning hur jag ska leva och det låter som självklara saker när jag läser igonom det. men då jag försöker inlemma det i mitt liv så märker jag att det inte alls är så lätt som det låter.
 
Vi kanske aldrig kommer mer en till en viss platå, sen får man traggla med just det hela livet, nästa platå kanske inte dyker upp förrän i nästa liv, och då hoppas jag att jag hittar yogan redan som ung.
 
Med alla medel som datorer med olika vägar är det lätt att få en bild om hur vi tror andra lever sina liv. Men vad väljer vi egentligen att visa upp? Visar vi alla sidor av oss själv i våra sociala nätverk på nätet?
 
Om man hela tiden visar upp den perfekta fasaden, kanske man lurar sig själv också? Och för vem gör man det?
 
Jag är verkligen inte perfekt på något sätt, och i helgen har jag verkligen slagits med mitt inre för att finna något som kan kännas värdigt och bra. Jag vet bara att tiden är som den är, mkt händer runtikring mig som får mig att ifrågasätta mitt jag, vart jag är, varför jag är och hur det kommer sig att jag känner som jag gör just nu.
 
Jag kanske får ett svar från Universum och änglarna runt ikring mig, men dom måste prata högt, för mitt inre är i mörker och jag upplever att jag hör dåligt, fattar trögt och känner mig för off för att fungera balanserat.
 
Min sambos son mår verkligen inte bra, men sambon prioriterar jobbet istället för att åka till honom... och vem är jag att ifrågasätta? alla gör vi våra egna val. Det finns naturligtvis inget sambon kan göra, men att finnas vid hans sida kanske räcker? men... får se hur det går.
 
Själv är jag en känslomänniska och skulle åkt för länge sedan, om det gällde ngn av mina nära som var så dålig. Min syster är iof rätt dålig nu, men jag hoppas givetvis att hon kommer att bli bättre efter cellgiftsbehandlingen. Det är ju inte helt lätt att veta, då min systers canserdiagnos nu har varit i ca 10 månader.
 
Kan man göra annat än sitt bästa? Kan vi mer än försöka?
 
 
Dagens Tänkvärda
Den som väntar för lång tid på nästa steg riskerar att leva livet stående på en fot
okänd
 
 
 
 
Tanken är orsaken, det som sker är följderna
Dina tankar ligger bakom allt du upplever.
När du lär dig förändra dina tankar, kan du förändra
ditt liv.
 
 
 
 
 
Kärlek i varje steg – frid och tillit till ditt inre och till varandra...
 
<3

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0