Till bror

Livets upp och nergångar får vi känna på nu, allra mest du min kära bror G. Att förlora din livskamrat känns tomt och följs säkert med/av många mörka tankar. Varför?  är den stora frågan.
Själv tror jag att universum inte längre kunde vara utan hennes klokhet och hastigt tog de henne åter.
 
Vi får nog aldrig veta varför, det kan ibland slå så orättvist. Vi har inte haft så mkt olycka i vår familj innan. Även om vår familj inte varit speciellt stadig, så har vi ändå inte behövt förlorat så många.
 
Att leva vidare är ett måste, även om dagen, kvällen, natten å morgonen kan kännas så vidunderligt tung. Att det känns som om hjärtat ska brista och bröstkorgen sprängas.
 
Den där känslan att bli lämnad när ens kära plötsligt rycks ifrån oss, när du hoppades att hon snart skulle vara frisk men plötsligt får höra det du minst av allt väntade dig. -hon är borta, inget mer går att göra.
Den resan, ner till helvetets avgrund och sen sakta tillbaka, där är du nu. Sorgen som griper tag i varenda fiber inuti din kropp, där vi andra står utanför och inte riktigt kan föreställa oss det helvete som du just nu upplever.
 
Den resan med sorg och saknad i ditt hjärta, tomheten inuti ditt skal och i ditt hem utan henne där.
Konstigt nog går det en dag i taget framåt, timmar blir till dagar och till veckor. Och på något underligt sätt sprider ljuset små, små strålar in i ditt mörker och allt kanske inte känns nattsvart precis hela tiden.
 
Sorgen och saknaden kommer nog alltid att finnas där, oavsett vad som sker i ditt liv framöver. Ditt hjärta kommer alltid att sakna din livskamrat din egen själsfrände, din stora kärlek i livet.
 
 
Min förhoppning är då att jag önskar av hela mitt hjärta att du förstår hur mkt vi älskar dig, och att vi finns här vid din sida även om vi inte kan lätta på din sorg, så släpper vi inte taget. Jag hoppas vi kan vara det stöd du behöver. För käre bror, du har alltid stöttat oss. Vi har kunnat lita på dig, och vi älskar dig så mkt. Och om vi kunde skulle vi gärna ta en del av din smärta, så du slapp bära den helt själv.
 
Vi älskade också din sambo, för hon var en så älskvärd person. Men din kärlek kunde vi bara känna och se då ni var tillsammans. Det stärkte oss andra, att kärleken finns.
 
 
 
 Kärlek i varje steg – frid och tillit till ditt inre, till varandra ... <3

Kommentarer
Postat av: Bror G

Tack min kära syster för dina kloka och väldigt fina ord. Vad jag än gör och säger dagarna i ända så släpper aldrig Lena greppet om mitt hjärta och jag förstår inte hur jag skall kunna leva ett normalt liv.
Det finns förståss många jag ömmar om och tänker mycket på, och jag lider jättemycket med Bettan och hela hennes familj just nu, självklart är ju vi alla syskon och mor även med här också.
Jag älskar dig!

Svar: Jag kan "låtsas" förstå, men kan säkert aldrig riktigt känna det du gör. Jag kan dock förstå att allt annat, oavsett hur jobbigt det är på många sätt. Kan du inte uppleva samma förlust som du gjort med Lena. Det var Lena du valde att dela ditt hjärta med, och vad kan kännas värre än att ha förlorat sin kära? Vi andra är inte av samma kärleks betydelse som din kärleken till henne, det är inget konstigt utan så ska det väl vara. Men vi älskar varandra som syskon och det är en annan stark kärlek bara. Älskar dig bror!
Eva

2013-03-31 @ 10:08:37

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0