Sciurus vulgaris och sorgen
Sciurus vulgaris = Ekorre. Det finns tre grupper utav ekorrar i Sverige, De svart- och rödsvansade ekorrarna är vanliga i Lappland. I Europa har den grå ekorren med stor framgång lyckats tränga undan den röda ekorren. Den grå ekorren finns inte naturligt i Europa utan har importerats eller rymt från fångenskap och därefter anpassat sig väl i det fria. Tyvärr slår den större grå ekorren ut vår röda genom sjukdomar den för med sig och den snabbare tillväxten.
I februari-mars börjar parningssäsongen och de första ungarna föds i mars, men de flesta i april-maj och de sista ungarna i september. Ungarna är blinda i 14 dygn och flyttar hemifrån efter 5-6 veckor. En ekorre lever i ungefär 3-18år.
Ekorrar är dagdjur och inte speciellt rädda för människan. De klättrar väldigt bra och kan hoppa upp till 5m för att ta sig till ett annat träd! Ekorren kan även simma och på marken tar de sig fram med skuttande hopp och språng.
HOT: På marken kan även ekorrar bli tagna av både tamkatter, hundar, även rävar och en del ondsinta människor. Men de naturliga fienderna är Ugglor, mårdar, duvhök, hermelin och vildkatter.
Som mest aktiv är ekorren på morgonen och sent på kvällen. Under dagarna vilar ekorren i sitt bo vilket även skyddar den mot fåglar och mindre rovdjur. En ekorre är inte gärna ute i dåligt väder och kan stanna i sitt bo flera dagar i sträck tills vädret blir bättre.
Sorgen är väl en process. Den ändrar sig från dag till dag. Den kan följas som en slingrande stig i ett landskap där man gång efter annan kommer fram till nya utsiktspunkter. Ibland tycker man sig se samma saker som förut, men riktigt lika är det ändå inte. Landskapet förändras hela tiden. Denna vandring, denna process, kallas tydligen för sorgearbete.
Sorg är en stark känsla som tar mycket kraft av oss. Den kan göra att vi mognar, men den kan också förändra livet så att det blir mer tomt och beskuret
Unga och gamla sörjer på olika sätt. Hos gamla är sorgens uttryck inte alltid så tydliga och kan i stället uppfattas som sjukdomstecken med kroppsliga symtom eller depression. Vilket jag tror min Mor drabbats av.
Kroppens naturliga uttryck för sorg är gråten, tårarna. När de saknas kan det vara svårt att känna igen sorgen. När man har svårt att visa sina tårar utan försöker stoppa undan sorgen.
Den kan ibland i stället visa sig som en stor trötthet. Kroppen känns så tung att man knappt orkar bära upp den. En del kanske inte ens orkar sköta sig själv. Sorg kan i kroppen påminna om rädsla och ångest; man blir rastlös, sväljer gång på gång, suckar och kippar efter andan. Ibland kan sorgen uttrycka sig som håglöshet, depression eller sömnsvårigheter. Besvär från magen, spänningshuvudvärk och hjärtat är inte heller ovanliga.
Chockfasen är tydligast när någon dött helt oväntat. Då finns vanligen en känsla av overklighet. Den sörjande kan få kroppsliga symtom. Sömnsvårigheter, irritation, känslor av skuld och skam är vanliga. Man kan också pendla mellan olika känslor. Det är vanligt att man blir arg, kanske till och med på någon som man egentligen inte alls har någon anledning att vara arg på. Denna fas är den kortaste fasen.
Under reaktionsfasen som kan vara några veckor eller månader är man helt upptagen av sin sorg.
Bearbetningsfasen är den del av sorgetiden då man tänker på det som hänt, försöker få in det i ett begripligt sammanhang i livet. Den fasen är längre, kanske upp mot något år.
Till slut kommer nyorienteringsfasen, då man är beredd att ta tag i livet på nytt. Man försöker hitta ett sätt att leva med de erfarenheter som man fått. Den här fasen pågår länge, ja egentligen under resten av livet.
"Den allra sista gången"
Men glädjen har alltid ett sista leende.
Någonstans dröjer det kvar.
Någon förvarar det
Djupt i sin saknad.
en dikt av Viola Renvall
Mer Kärlek i varje steg – frid och tillit till ditt inre, till varandra ... <3
