Yoginiseva

Nu då jag så skulle in och skriva en rad, upptäckte jag min gladbild på Blogg.se s första sida, hahaha.

Där har jag aldrig varit förr. Men nu hamnade jag visst där, för ngn måste upptäckt min tokbild som sonen tog i somras. Jag kom och gick och vi var mitt i boule spel. Det gick väl bra så jag gjorde ett tok skutt och detta fångade sonen på bild.

 

Igår kväll hade jag dock mörka tankar och självinsikt. Så mycket fel och orätt jag gjort i mina dagar, så jag låg där i sängen och tänkte tillbaka på saker jag ångrar att jag gjort, eller tittat åt andra hållet då ngn gjort. Det knöt sig i magen och jag hoppas och ber dessa jag varit dum och elak mot om förlåtelse i en bön till universum.

 

Förlåt mig.. Först till Alla ni mina små vänner som mig värmde, jag tar mitt ansvar idag vilket jag borde gjort redan då.
Mina fina underbara husdjur som jag inte kunnat behålla av olika anledningar. Ni gav mig tillit och jag svek. Aldrig mer kommer det ske, aldrig mer kommer ngt annat få gå före. Jag saknar er, ni var en del av mitt liv och ni gav ert liv till mig.

Ålderns rätt gör att jag tittar i backspegeln och ser med självinsikt att jag kunnat gjort på andra sätt med många saker, men tog den "lättare" vägen, att ibland blunda istället för att stå upp och hjälpa.

Jag älskar djur och har alltid velat ha dem omkring mig, men ibland har det inte alltid fungerat. Jag är iaf glad att jag kommit till insikt, idag värnar jag än mer om djuren och idag finns det inget som kan få mig att titta åt andra hållet om ngn gör djuren illa. Men livet testar väl oss hela tiden. Och jag kan inte skylla på andra, jag borde tagit ansvar.

 

Igår hade vi en slappar dag, verkligen en slapp dag. Jag skjutsade min älskade son och hans M till bussen 6.40 då denna gick kl. 07.00

Åkte hem och ordnade så Mors motorvärmare startade vid 9.20 så att hon vid 10.00 kunde åka in till bussen och hämta dom. Pratade med Mor i telefon och vi kom överens om detta, samt att vi struntade i helgens DD då det verkade vara en trist V75 omgång.

Även systerdotter har vilat och tagit det lugnt hela dagen. Ingen omläggning behövdes idag, skönt för henne.

Ibland tror jag vi tar livets självklarheter lite för självklart. Jag kan gå ut och gå när jag vill (även med skavsår)
Men det kan inte min systerdotter, allt det som är lätt då man är frisk får hon kämpa för varenda dag. Allt det enkla som för oss utan sjukdomar tar för given, att det ska fungera. Där får min älskade systerdotter kämpa för att uppnå varenda dag. Det är lätt att falla in och "tycka synd om någon" på håll, men nu får jag iaf rå om henne och hjälpa henne så gott jag kan. För mig är det en tillfredställelse, då jag ofta känt/känner mig för långt borta och frustrerad då jag hört hur jobbigt det är runt omkring henne.

Det finns många som känner med henne, men önskar att fler verkligen kunde finnas för henne. Så även jag själv. Det är lätt att stressa och tycka att det finns mkt "men" och "jag ska bara" Ändå kan så lite ge så mkt för henne.

Att hamna i den situation med alla motgångar hon nu är i, är otroligt. Sjukdomshistoria( psoriasisartrit) botten, brutet ben, (som aldrig läkt och väntar på ny knäled) framflyttade operationer, akut läckage i tarmen och all typ av tarmkirurgi innebär en risk för komplikationer och denna risk är ännu högre då man är nedsatt i immunförsvaret. Så det medförde en operation och en stomi. Detta snitt läkte inte och man fick transplantera hud för att täcka såret, dock gick såret upp igen (då transplantationen var tillfällig)  och där är hon nu. Med skov av sin psoriasisartrit som är en kronisk inflammatorisk ledsjukdom som orsakar smärta, stelhet och i sin allvarligaste form, rörelsehinder som gör leder, fingrar ben blir svullet och täcks av illröda kliande utslag, rörelse- eller vilosmärta, ömhet över ledkapsel, muskel- och senfästen samt trötthet orsakade av inflammation.

Allt detta och hon kan inte äta medicin för sin psoriasis då det krockar med all den andra medicinen hon måste äta för sår och allt annat.

Utöver allt på allt så måste hon gå ner i vikt och sluta med nikotin. Alla som har ett beroende av något slag vet att detta kan inte hjärnan styra längre. Trots att hon vet att hon MÅSTE för att operation av magen ska kunna göras så är det extremt svårt då man är mitt i en livskris med alla dessa fruktansvärda symtomer.

Hon skulle behöva professionell hjälp. Nu har hon en dietist som ger henne matförslag?
Då hon skulle behöva ett helt team som mentalt skulle hjälpa henne. Hypnos, samtal, någon som lagade maten, hjälp av andra i liknande situation dvs ett hälso-sjukvårdshem med alla tänkbara resurser för att kunna hjälpa i denna svåra situation. FINNS inte detta i Sverige som är så duktiga på allt annat???

Efterlysning; Hälso och sjukhem.Vet du ngt sådant, hört ngt sådant? skriv en rad och vi ska kolla upp.

Finns det någon i Norrbotten som har behov av detta så är det just min älskade systerdotter. Varför hjälper ingen henne?
Visst har hon eget ansvar att försöka från sitt håll. Men för F..n. Om någon läkare fick prova en enda dag, hur hon har det skulle det bli annat ljud i skällan.

Hennes liv består av ett evigt kämpande för att orka med att vakna till en ny dag med nya utmaningar.

Sen måste man som sjuk köpa sina egna tvättlappar, stomipåsar, mediciner, kläder som ska passa då magen är stor av stomi och sår och som blir förstörda vid läckage och blödningar. Varför finns det ingen hjälp?
Visst har vi högkostnadskort, men det gäller ju bara mediciner, som man också måste betala upp till högkostnadstaket, och äter man så mkt medicin så inte ens ryms i dosetten (en stor) så går det åt en hel del + alla biverkningar hon får av medicinerna.

Idag gömmer sig verkligen läkarna bakom mediciner och läkemedelsföretagen som säger hur bra dessa är. Vart är behandlingen och vården, omsorgen över patienter? VART är vi på väg? Gud nåde dig om man blir sjuk, dvs allvarligt sjuk och du inte är gammal utan mitt i livet, vad gör dom då????