Yoginiseva

Nä, ingen skidtur dock, utan vi åker en sväng till Arvidsjaur (8 mil enkel väg, tror jag)

 

Måste handla lite smått och gott.

 

Idag -23 så jag hoppar över morgonpromenaden. Har inte gått ner mer än ½ kilo...suck. Inte mkt att hurra för då jag skulle önska så mkt mer. Jag vet egentligen inte säkert varför det är så svårt att bli av med några kilo? Måste jag öka förbränningen -troligtvis. Men det är svårt, i och med  min opererade axel. Tiden finns ju, när jag nu är sjukskriven, men tusan så svårt då man inte kan röra sig fullt ut.

 

Men långsiktighet och enträgen livsstilsförändring är ju svaret på om och hur mkt jag kan gå ner i vikt och må så bra som jag önskar.

Kruxet är att det ibland känns så otroligt trist och tröstlöst. Glädjande är ju iof att jag ändå mår bra, även om jag inte trivs i min vikt, jag är rörlig och det finns inga större hinder mer än min hjärnas hopplöshets signaler. Jag blir bara så läss emellanåt och skulle vilja vräka mig in i sötfrossa och sen må dåligt över att jag tappat kontrollen. suck.

 

Ibland kan jag även känna att den kunskap jag har faller mig lite i fatet. jag vet hur man bör göra, målplaneringar, kosten, motivationshöjningar och att jag bör slösa mer energi än den jag sätter i mig. Men hu, det hjälper inte... med kunskap. Kroppen och hjärnan vill inte foga sig. Jag skulle så innerligt behövt en yogaretreat eller en bootcamp med andra som jag skulle hitta gnistan med.

 

 

Jag styrketränar inte, det är på tok för trist. Men genom yogan får man fina, långa muskler och genom meditationen når jag mitt inre. Men nu, är som att lågan min är på viloläge. Den gnistrande och livfulla lusten att utöva min älskade yoga ligger just nu i ngn sorts dvala. Jag skulle givetvis behöva en egen yoga boost, åka på yoga läger en vecka el dyl.

Jag är virrig i mitt inre.

 

 

Kanske påverkas jag över att sonen ska ta det stora steget och gifta sig. Han blir lixom vuxnare då. Själv har jag aldrig gift mig, men inte för den anledningen att jag inte vill. Men jag är en rastlös själ och hittar inga egentliga rötter i livets nätverk. Men det hade känts både tryggt och mysigt att en dag gifta sig, men troligtvis händer inte detta mig, inte min lott helt enkelt.

Livets ständiga sökande, verkar vara mer min lott. Att sköta, hjälpa och ibland stötta, hitta utvägar och dyl. Jag dör troligtvis ogift =)

 

 

Min största dröm är ju gården jag önskade jag hade fått uppleva, där jag kunde ta emot de djur som andra inte längre vill ha eller inte kan ta hand om. Rida på en snäll ardenner, njuta ett bad i sommarnatten, mata höns och gosa med de nya kultingarna. Få ge av min yoga och min massage, kunna leva samman med mina nära i ett familjekollektiv. Öppna en liten gårdsbutik med fika möjligheter, ja.. tänk. Det hade skänkt mitt hjärta glädje och ro. Hur tar jag mig dit månntro?

Jag är inte av de rikas lott och är för svag i mitt framförande av en dröm till en bank. Känner att jag kanske helt enkelt är för gammal för min dröm. Men tanken på en gård är ju att den ska vidareutvecklas i takt med den generation som lever på den. Ett familjekollektiv gör att en sån dröm skulle leva vidare, om en själv inte finns där.

 

 

Tittar på farmen.  Mest för att jag älskar landet och djuren. Intriger och knasiga människor visar ju endast hur man inte bör göra och att alla konstellationer passar helt enkelt inte ihop.

 

 

Visst. Idag bor jag underbart fint, synd bara att det inte är större. Men naturen är det bästa som finns. Bjuder på lite av det jag har omkring mig. se och njut.

Önskar bara plats för djuren och familjen, annars hade jag upplevt min dröm.