För första gången tillsammans
Att få barnbarn är för de allra flesta stort, spännande och helt enkelt underbart.
Allt detta positiva är självklart och inte mycket att orda om. Men för de flesta far- och morföräldrar är det kanske inte bara enkelt att få barnbarn.
Jag som får ha mitt barnbarn ganska mycket, vilket jag älskar och är väldigt tacksam över.
Men det kan även uppstå rädslor, svartsjuka (en obefogad svartsjuka bottnar i rädsla för att bli åsidosatt), sorg och oro. Även gamla oförätter och problem kan dyka upp, upplevelser från förr som kan spegla ens känslor i nuet för både föräldrarna och mig själv.
Det kan vara svårt att prioritera. Som förälder som behöver mer stöd och hjälp kan man känna sig överkörda och åsidosatta och orolig över att inte ha full kontroll då barnet är borta.
När något stort och viktigt sker i livet behöver vi fundera på det som hänt och händer. Det är ett sätt att bearbeta och därmed mogna och utvecklas. Det kan vara bra att bearbeta även på andra sätt - prata med andra, läsa om andras erfarenheter, skriva ner det man känner men även viktigt att titta på den situation man själv befinner sig i. Ibland kan man även behöva professionellt stöd och hjälp.
Nu har vi ju tur att vi har det, för det kommer en stödperson från Piteå i början av November så vi kan prata. För ibland behöver vi nog hjälp av en utomstående då känslor dyker upp och förvillar vårt omdöme emellanåt.
Fick frågan om jag ville ha min guldklimp extra i fredags, och det ville jag gärna, då jag inte hade henne "min" helg. Hon hade inte sovit så bra under fredagen, mest korta slumrar berättade Malin.
När jag kom dit i fredags hade kattsanden tagit slut och efter en stund där tog jag å Nemi en promenad till affären för att pappa skulle slippa kånka på kattsand som kan vara tung. Vi lämnade så bara av varorna och gick vidare, hon somnade gott i vagnen å sov i den nästan en timma.
Vi åt middag senare och Nemi satt på bordet och deltog på sitt vis =)
Hade sen Nemi i min famn, då vi satt och slappa efter maten. Hennes ena socka hade åkt av och hon hade lite svart ludd mellan sina små tår. Då tänkte jag att det kunde vara dags att prova ta ett litet bad med min gullunge. Då detta inte är ngt vi gjort förr, så kändes det spännande att få dela detta med lilla Nemi. Spolade i vatten i vårt bubbelbadkar (man behöver inte ha bubblor igång) och gjorde iordning så vi hade handduk och ngt att kliva ur på, lagom temp på vattnet och inte så mkt vatten i karet.
Satte på musik (finns i vår bad/dusch) Nemi var strålande glad, vi badade, pratade och skrattade, hon njöt av vattnet och vi myste en stund tillsammans, sen satte jag igång duschen och hon kände på strålen. Jag höll henne nära mig å vi duschade tillsammans och det gillade hon.
Vi klev så ut och jag torkade henne först med sitt nya rosa badlakan, satte henne så i babysittern som jag tagit in i badrummet och där låg hon så nöjd och varm i handduken medans farmor torkade sig.
Mitt liv har nu ändrats och jag har ändrats sen jag fått barnbarn, därmed berörs även många andra. Det är inte ovanligt att vi känner mer gemenskap med vårt barn eftersom vi nu båda är föräldrar. Vi kan också känna mer gemenskap med andra, särskilt om de också har barnbarn.
Att bli farmor och farfar eller morfar och mormor tillsammans kan göra att vissa förhållandet blommar upp. Men det kan också hända att den ena, ens partner blir svartsjuk därför att den andra ägnar så mycket tid åt barnbarnen.
Det är en balansgång när man som jag ska vara både farmor och avlastning. Känslor är ngt som är svårt att bortse ifrån. Jag gör mitt bästa för att räcka till och framförallt att Nemi och de mina ska må bra i mitt sällskap.
Jag vet själv hur jobbigt jag emellanåt tyckte det var att min son var hos avlastningsfamiljen. Men samtidigt som ensamstående visste jag att jag behövde ladda mina batterier och sonen mådde gott och jag litade på att han blev väl omhändertagen där han befann sig. Men visst tog det tid att vänja sig att släppa lite på kontrollen av sitt barn, och det han gjorde med dem osv.
Min son behöver också avlastning som nybliven pappa, med ett funktionshinder i sig är vardagen inte helt lätt och även nu jobba heltid. Men samtidigt även kunna acceptera och känna sig bra som förälder trots att de har avlastning för sin lilla tös.
Att ta sitt ansvar är också att orka finnas där för sitt barn. Att annat får stå åt sidan då lillan är vaken. Att tänka på att vara en god förälder och föregå med gott exempel, tex. att äta tillsammans och vara i nuet, dvs inte försvinna in i den digitala världen då man äter sin mat. Och klara av de övriga svårigheterna som finns i ett hem och bli en ansvarsfull förälder, då kan man behöva hjälp och avlastning. Och våga lita på, att trots känslor som brusar upp är det bästa för sitt barn och sin familj att faktiskt orka.
Begreppet anknytning framställs ibland som mer komplicerat än det egentligen är. Anknytning är i grund och botten starka känslomässiga band mellan människor. Att man tycker om, men också att man känner tillit och förtroende för, varandra. Att gå att lita på är en grundbult i en god relation med sina barn och barnbarn.
I anknytningssammanhang spelar varken kön eller biologiskt släktskap någon roll. Vi är alla rustade för att ta emot ett litet barn.
Barnet har också förmågan att knyta an till fler än en, men inte hur många som helst. Man brukar prata om att det finns ett behov av ”specifik” anknytning – det utvecklas ju inga djupa relationer om vårdaren ständigt byts ut.
Utöver föräldrar är det vanligt att det också uppstår anknytningsrelationer till far- och morföräldrar, liksom till syskon och förskolepedagoger. Nästan alla har förmåga till anknytning, men förmågan kan se olika ut, vara olika stark och också vara olika känslig för påfrestningar.
Utifrån anknytningsteorin så utvecklas självständighet tvärtom med utgångspunkt i en trygg anknytningsrelation. Att ha starka och nära band till någon gör att man också litar mer på andra människor, och därmed inte är rädd för att söka sig ut i världen.
Hur skadas anknytningsmekanismen?
Det har visat sig att det skapar en stor otrygghet hos barn att utsättas för upprepade separationer, eller hot om sådana, än att vara med om en enda definitiv separation (som vid adoption, eller dödsfall).
Men det är inte bara separationer som kan skada en anknytningsrelation. Om den vuxne alltför ofta inte svarar på barnets signaler, eller svarar på ett oförutsägbart sätt, kommer anknytningen att påverkas.
Därför är det viktigt att vara i nuet med sitt barn, att svara då barnet signalerar, gråt, skrik mm
Det räcker inte bara att vistas i samma rum, man måste vara delaktig och ge barnet närhet och trygghet.
